Emellanåt anklagas "kyrkan" (vad man nu sedan i olika sammanhang menar med det ordet) för dubbelmoral. "Gör som jag lär, inte som jag gör," liksom. Ibland är det väl frågan om att anklagaren inte riktigt har förstått skillnaden mellan moral och moralism, mellan perfektion och strävan efter helighet. Därför blir besvikelsen stor när det visar sig att också kristna felar, att inte heller vi är perfekta.
En liten anekdot får illustrera detta: När jag jobbade i Helsingfors, skulle jag förrätta en julandakt för ett lågstadium i ett visst kapell. Samma klockslag uppenbarade sig både det finska och det svenska lågstadiet, för kapellet hade blivit dubbelbokat. Vi löste det så att jag höll en kort svensk andakt medan finnarna väntade ute (i 20 graders köld), och så fick de komma in så fort som möjligt. Det blev rätt bra ändå.
Kopplingen till det jag nyss har sagt är att en av lärarna uttryckte sin besvikelse över att sådant här inträffar också inom kyrkan! Dubbelbokningen var ett mänskligt misstag - jag undrar om hon trodde att vi alla är änglar ...
Ibland är ändå anklagelsen om dubbelmoral beklagligt korrekt. Avskyvärt korrekt, skulle jag vilja säga. Ett exempel som har synats i media på sista tiden är kontroversen inom den anglikanska kyrkogemenskapen rörande den öppet homosexuelle biskop Gene Robinson i USA. Hans kyrkas primas, Katharine Jefferts Schori, har som ett slags motattack konstaterat att Robinson varken är den ende homosexuelle biskopen (för att inte tala om prästen) eller den ende biskop som lever i samkönat partnerskap - han är bara den ende som gör det öppet. Hans stora synd är alltså att han vägrar ljuga, vägrar låta bli att tala sanning.
Men att det är en stor och farlig synd finns det gott om exempel på. Jag vill här bara peka på vad som hände med en viss Jesus från Nasaret.
Länkar och källor: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/02/dubbelmoral.html
