Ingen sakramental gemenskap?

För något år sedan deltog biskop Eero Huovinen av Helsingfors i en nattvardsgudstjänst ordnad av Luther-stiftelsen. Före gudstjänstens början kallades han till sakristian, där pastorerna bad honom utebli från nattvarden. Eftersom Huovinen är kvinnoprästförespråkare och pastorerna minst sagt inte är det, ansåg de att det inte fanns någon grund till sakramental gemenskap. Huovinen var ju en öppen och obotfärdig syndare. Huovinen ville inte driva saken till spets, utan stannade i bänken.
För detta sitt tilltag avstängdes pastorerna från prästtjänstens utövande för några månader.

Senaste veckoslut (1-2.9.07) deltog jag i min gudsons konfirmation i Malms kyrka i Helsingfors. Det var en tudelad tillställning, så att själva konfirmationen gick av stapeln på lördag kväll och konfirmanderna begick sin första självständiga nattvardsgång i högmässan på söndag. Markus församlings kaplan Halvar Sandell var konfirmator, assisterad av församlingens t.f. kyrkoherde Allan Franzén, och på söndag också av två andra prästbröder.

Under det senaste året har Sandell i olika bloggkommentarer hävdat att jag p.g.a. min inställning till homosexualiteten inte är kristen, utan tvärtom har "ond proveniens". Vi är inte på helt samma linje, kan man kanske säga.

Efter konfirmationen samtalade jag med Sandell i kyrkans vapenhus - eller kanske man i detta fall borde säga aula - och följande meningsutbyte utspelade sig:

HS: Vi har ju varit på ganska olika linjer i bloggskriverier.
KafH håller med.
HS: Det är säkert bäst att konstatera att ingen sakramental gemenskap föreligger.
KafH: Nej, det håller jag inte med om.
HS: Men du håller väl med om att det är Gud som är det högsta som vi skall lyda?
KafH: Visst. Men i vårt fall har vi också exempelvis kyrkolagen över oss, vi hör till samma kyrka och samma stift.
HS: Men om ingen sakramental gemenskap föreligger, kan väl en administrativ gemenskap inte rädda situationen? Se på den preussiska unionen, där administrativ gemenskap rådde, men olika delar av unionen ändå inte hade sakramental gemenskap sinsemellan.
KafH: Det är möjligt, men i det fallet fanns en överenskommelse om saken. Så är det inte i vårt fall.
Sedan ställde jag en fråga om konfirmationen, som hade varit lite speciell, och samtalet blev mindre hotfullt.

Summan av det hela är hur som helst, att Sandell uppmanade mig att utebli från nattvarden, det eviga livets måltid, där jag skulle få möta min Frälsare i fysisk form. Detta uppskattade jag inte, för att uttrycka det milt. Också min gudsons mor, en feministteolog, hade fått antydningar åt det hållet, men ingenting så direkt som jag fick.

På söndag deltog jag så i högmässan i samma kyrka. Den kunde också kommenteras, men det är ovidkommande i det här sammanhanget.
När nattvarden inleddes, gick jag tillsammans med gudsonens familj till nattvardsbordet. Sandell tvekade lite innan han gav brödet åt gudsonens mor, men det är inte värt att göra något nummer av det.
När Sandell kom till mig, sade han: "Kristi kropp", räckte brödet åt mig och fortsatte med att säga: "Vänd om!" Jag missförstod först och trodde att Sandell uppmanade mig att lämna nattvardsbordet, och skakade därför på huvudet. Så insåg jag att Sandell hade uppmanat mig till omvändelse från mina "irrläror". Jag hade velat säga åt Sandell att jag dagligen vänder om från synden och vänder sig till Gud, men det var det förstås inte tillfälle till i situationen.
Assistenten gav vinet åt mig, och därefter lämnade jag nattvardsbordet och återvände till min plats i bänken.

Kontentan av allt detta är att Sandell på ett fullständigt osakligt sätt använde nattvarden som ett maktmedel. Han ville utestänga sådana som han bedömde som ovärdiga från den heliga måltiden. Att jag är ovärdig Frälsarens nåd och kärlek kan jag hålla med om, men jag är inte mer ovärdig än den övriga församlingen! Dessutom gäller frågan här mina åsikter - de åsikter som jag har blivit anmäld till domkapitlet för och frikänd. Sandell sätter sig alltså också upp mot domkapitlet i detta.

Vidare är hans konstaterande om avsaknad av sakramental gemenskap helt enkelt sekteristiskt. Om han anser att hans ämbetsbröder inte passerar nålsögat, sätter han sig därmed över kyrkans ordning - och utanför den! Borde han inte dra slutsatser därav?

Detta slag av maktmissbruk med det heliga som insats får inte förekomma! Jag vill dock i detta skede vara mild. Jag har naturligtvis informerat biskopen om vad som försiggår i hans stift, men jag kommer inte (åtminstone ännu) att anmäla Sandell för domkapitlet. Jag har inga tvivel om att hans öde där skulle vara motsvarande som det Luther-stiftelsens pastorer fick - men däremot tvivlar jag på att det skulle hjälpa ...