Det finns två retoriska figurer som jag har retat mig på under de senaste åren. Det verkar dessutom som om den ena springer fram ur den andra.
*Stiftet som familj*
Den första figuren går ut på att vi (t.ex. inom Borgå stift) är som en enda stor familj. Vi är alla systrar och bröder, och därför skall vi inte bråka.
Denna tanke är vacker, men destruktiv. Det kan väl hända att vi är en familj, men i så fall en familj där det förekommer incest och hustrumisshandel. Genom att alla låter bli att "bråka" (och locket läggs på debatten) legitimeras missbruken, och missnöjet och illamåendet ökar.
*De konservativa blir förföljda*
Om problemen sopas under mattan, försvinner de inte, utan blir tvärtom bara större. Men i ett klimat där alla har vant sig vid att saker inte nämns vid sina rätta namn, kan en förändring på den punkten bli en chockartad väckning för mången.
Då kyrkans och stiftets ledning nu (äntligen) tar itu med de olika former av diskriminering som förekommer, börjar de som drabbas naturligtvis skrika om "förföljelse" och "diskriminering" i sin tur. Det som sker är dock att situationen normaliseras.
Just nu mår kyrkan och stiftet inte bra. De har feber. Ändå är febern ett hoppfullt tecken på att infektionen bekämpas och patienten småningom kan tillfriskna. Gud give att det går så!
