Deus semper maior!

Trots vissa problem blev valresultatet färdigt också i Borgå stift. Detta resultat är fortfarande preliminärt; det fastställda resultatet kommer på måndag.

I kyrkomötet präglas valresultatet av stor förnyelse. Tre av fyra lekmän och en av de båda prästerna är nya - sammanlagt två tredjedelar, alltså. Dessutom utmärker sig Borgå (positivt denna gång) genom att vara det enda stiftet förutom S:t Michel som har lika många representanter av båda könen. Som helhet betraktat är den sidan bedrövlig - 66 män och bara 30 kvinnor valdes. Helsingfors stift, som annars ger ett rätt progressivt intryck, kommer med bottennoteringen 10 män, 2 kvinnor. Men också andra stift har siffror som 8-1, 8-2, 9-3 o.s.v.

Dessutom är det ingen speciellt ungdomlig samling som har valt. Endast en av nästan hundra valda ledamöter är under 30 år - och av de självskrivna medlemmarna (t.ex. biskoparna) är alla på äldre sidan. Om detta innebär att också åsikterna är föråldrade, återstår att se; det är förstås på inget sätt självklart.

Glädjande upplever jag det vara att Helene Liljeström blev invald; hon är rätt person att stå emot den reaktionäre Henrik Perret, det visade hon redan i biskopsvalet häromsistens.

I stiftsfullmäktige är också många nya. Könsfördelningen försämrades till 8 kvinnor, 13 män från förra gångens 9-12, men det är förstås inget radikalt, om än beklagligt. Personligen är jag nöjd över att rygghuggaren föll ur. Så skedde just det som jag misstänkte med den österbottniska listan: den stockkonservative Max-Olav Lassila tog mandatet. Gissningsvis skedde detta genom att liberalare krafter inte koncentrerade sina röster, men de konservativa gjorde det. Det betyder - om så är - att regionala listor är just så stor dumhet som jag trodde.

Den åländska prästlistan blev förresten utan representant. Däremot är Liljeström med också i stiftsfullmäktige också nästa valperiod. Väl så.

Men vad var det för en församling som inte hade ordnat något val?!?

När jag låg på kirurgiska avdelningen på Mejlans sjukhus, såsom jag har berättat, hade jag naturligtvis flera rumskamrater, som skulle bli eller hade blivit opererade för det ena eller det andra. En av dem var en äldre man, som liksom jag hade blivit opererad i magen, men för något annat än jag; vad vet jag inte, och det är inte heller relevant.

Han var finskspråkig, men behärskade svenska. När jag hade läst dagens nummer av Hufvudstadsbladet, som mamma hämtade åt mig, gav jag tidningen åt honom. Likaså lånade jag emellanåt böcker åt honom. Särskilt en minns jag med glädje. Det var Välsignat roligt, igen!, en kyrklig vitsbok utgiven av Fontana media. Den hade nyss utkommit då, 2003, och eftersom också jag förekommer i den var det ju roligt (!) att låna den åt den gamle.

Helt problemfritt var detta dock inte, av två orsaker: För det första hade han vissa svårigheter att förstå vissa dialektala uttryck som förekommer i vissa anekdoter, och för det andra var han ju nyopererad, så skrattet förorsakade honom rätt mycket smärta. Men han kunde ändå inte låta boken vara...

Jag gav honom mitt exemplar av boken som present. När jag sedan skulle köpa mig ett nytt exemplar, var upplagan slutsåld! Till min glädje har nu ett nytryck utkommit, så jag har äntligen lyckats fylla på min bokhylla.

Och så utmärker sig Borgå stift igen...

Valen av ledamöter till kyrkomötet och stiftsfullmäktige hölls i måndags, som jag har skrivit. Alla andra stift har haft sina valresultat klara redan i onsdags. I Borgå beslöt valnämnden på torsdag att uppskjuta sitt arbete till fredag eller eventuellt måndag, eftersom alla röstsedlar inte ännu har kommit till domkapitlet och därmed inte kan räknas.

Detta är inte valnämndens fel. Det är något lurt i systemet. Att skylla på geografiska omständigheter håller inte, eftersom det enorma Uleåborgs stift uppe i norr nog klarade av att få valresultatet färdigt till onsdag. Eller är det Posten igen? - f'låt, Itella heter de ju numera...

Länkar och källor: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/02/valrumba-kyrkomtet-del-2.html

I simhallens bastu hinner man fundera en del, särskilt om man råkar vara ensam där. Annars pratar jag med gubbarna, förstås.

Ofta kommer jag att tänka på ett kåseri av Gits Olsson. Han var en legendarisk svensk kåsör för en generation sedan, och hans kåserier har samlats i böcker, som man ofta stöter på i olika bokhyllor. De är värda att läsa - särskilt morfar (som är från Göteborg) passar min humor.

Men även den bäste tar fel ibland. I det kåseri som jag minns i bastun, sitter Gits och en del andra gubbar just i en bastu, då en av dem plötsligt skriker till och rusar ut. När han kommer tillbaka, får de andra förklaringen att hans bilnyckel är fasttejpad på bröstet, eftersom han annars alltid tappar den. Orsaken till att han rusade ut var att bilnyckeln blev het och brände honom där i bastun. Så fortsätter kåseriet med roande anekdoter om olika tillfällen då mannen hade tappat sin nyckel.

Det är ju ändå så, att en bilnyckel som är fasttejpad vid bröstet inte bränner en i bastun. Jag har aldrig haft en fasttejpad nyckel i bastun, men däremot nog det guldkors som jag alltid bär om halsen. Därför kan jag av egen erfarenhet säga hur ett metallföremål beter sig i hetta; det får naturligtvis samma temperatur som omgivningen. Spikar i väggarna eller andra metallföremål blir lika heta som bastun i övrigt, men för ett smycke eller en nyckel är det kroppen som är den närmaste omgivningen. Därför bibehåller det kroppens temperatur, och man bränner sig inte. Undantaget är förstås om jag sitter framåtlutad i badångorna och mitt krucifix hänger fritt - då antar det luftens temperatur, och jag kan bränna mig på det om jag inte är försiktig. Men en fasttejpad nyckel beter sig inte så.

Gits hade antagligen aldrig haft något halsband; det var ju inte vanligt för män av hans generation.

Teach me, Lord, to sing of your mercies. Turn my soul into a garden, where the flowers dance in the gentle breeze, praising you with their beauty. Let my soul be filled with beautiful virtues; let me be inspired by your Holy Spirit; let me praise you always.

- Teresa of Avila

as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/37beow

Jag nämnde att jag för några år sedan var allvarligt sjuk. Det födde ett par reaktioner av medkänsla. Tack för det! För att sprida lite information om min sjukdom, skriver jag nu en inläggsserie.

*** Den som tycker att det är obehagligt med sjukdomsbeskrivningar skall sluta läsa nu. ***

*

Efter att jag hade blivit av med tjock-, änd- och blindtarmen i maj 2003, gick jag med s.k. stomi-påse till januari 2004. Tanken var att "J-påsen", som slutet av tunntarmen hade formats till (se del fyra), skulle få en chans att helna och hämta sig. Ur den synvinkeln fungerade det bra. Stomipåsen var dock i sig en prövning - men en som var mycket mildare än koliten, det måste jag säga!

En länk av tunntarmen fördes ut genom huden och kopplades till en påse på magen. Där samlades tarminnehållet, och i stället för att sätta mig på WC, skulle jag alltså tömma påsen. Området runt öppningen var rakat och en platta limmades fast där. Vid denna platta fästes så påsen. Plattan måste bytas med jämna mellanrum och huden hållas ren, insmord och hårlös - å ena sidan för undvikande av irritation, å den andra för att plattan skulle fästa bättre.

Själva tömningen av påsen var rätt problemfri - det gick att öppna den i nedre ändan, hälla ut innehållet i WC-skålen, skölja ur påsen och stänga den igen - men annat var besvärligare. Exempelvis tenderade påsen att lossa, antingen så att påsen lossade från plattan eller så att plattan lossade från huden. Som en ytterligare säkerhet fanns det ett slags bälte som höll påsen ungefär på plats, men läckage var naturligtvis ändå obehagliga.

Påsen hölls förstås under kläderna. När den var tom var det inget problem, men när den började fyllas kunde det bli lite trångt. Det var bra att jag hade tappat så mycket vikt, för om kläderna hade varit spända hade problemen varit större. Nu var en del av problemet snarare att få byxorna att hållas uppe ...

Och det där med att undvika hudirritation var inte heller så självklart. Särskilt i samband med läckage kunde svedan i huden bli rent av smärtsam. Tarminnehållet är nämligen betydligt surare nu efter operationen - de bortopererade delarna är ju inte utan funktion. Eftersom tunntarmen inte helt klarar av att sköta också de andra delarnas funktion förblir en större andel av magsyrorna kvar i tarminnehållet, vilket förstås retar huden.

Dessutom påverkar det dieten. Tjocktarmen är ansvarig för största delen av vätske- och saltutvinningen ur födan (har det förklarats för mig), så jag bör dricka mer och äta mer salt för att kroppen ska få det som den behöver trots en ineffektivare utvinning. Men det leder till att mer vätska och salt går rakt igenom, vilket förstås påverkar tarminnehållet, och därmed huden. Läkaren skrattade förresten för sig själv när hon uppmanade mig att äta mer salt, för det var första gången hon hade sagt det åt en patient - i allmänhet ska det ju vara tvärtom!

Det var skönt att bli av med stomipåsen. En sista del i inläggsserien behandlar detta.

A man from Texas buys a round of drinks for everyone in the bar as he announces his wife has just produced "A typical Texas baby boy weighing twenty pounds." Congratulations shower all around, and many exclamations of 'wow!' are heard.

Two weeks later he returns to the bar. The bartender says, 'Say, you're the father of the typical Texas baby that weighed twenty pounds at birth, aren't you? How much does the baby weigh now?'
The proud father answers, 'Fifteen pounds.'
The bartender is puzzled. 'Why? What happened? He already weighed twenty pounds at birth.'
The Texas father takes a slow sip from his beer, wipes his lips on his shirt sleeve, leans over to the bartender and proudly announces, 'Had him circumcised.'

*

Many thanks to Tuija (http://bloggen.fi/tuijaotom/).

Emellanåt anklagas "kyrkan" (vad man nu sedan i olika sammanhang menar med det ordet) för dubbelmoral. "Gör som jag lär, inte som jag gör," liksom. Ibland är det väl frågan om att anklagaren inte riktigt har förstått skillnaden mellan moral och moralism, mellan perfektion och strävan efter helighet. Därför blir besvikelsen stor när det visar sig att också kristna felar, att inte heller vi är perfekta.

En liten anekdot får illustrera detta: När jag jobbade i Helsingfors, skulle jag förrätta en julandakt för ett lågstadium i ett visst kapell. Samma klockslag uppenbarade sig både det finska och det svenska lågstadiet, för kapellet hade blivit dubbelbokat. Vi löste det så att jag höll en kort svensk andakt medan finnarna väntade ute (i 20 graders köld), och så fick de komma in så fort som möjligt. Det blev rätt bra ändå.

Kopplingen till det jag nyss har sagt är att en av lärarna uttryckte sin besvikelse över att sådant här inträffar också inom kyrkan! Dubbelbokningen var ett mänskligt misstag - jag undrar om hon trodde att vi alla är änglar ...

Ibland är ändå anklagelsen om dubbelmoral beklagligt korrekt. Avskyvärt korrekt, skulle jag vilja säga. Ett exempel som har synats i media på sista tiden är kontroversen inom den anglikanska kyrkogemenskapen rörande den öppet homosexuelle biskop Gene Robinson i USA. Hans kyrkas primas, Katharine Jefferts Schori, har som ett slags motattack konstaterat att Robinson varken är den ende homosexuelle biskopen (för att inte tala om prästen) eller den ende biskop som lever i samkönat partnerskap - han är bara den ende som gör det öppet. Hans stora synd är alltså att han vägrar ljuga, vägrar låta bli att tala sanning.

Men att det är en stor och farlig synd finns det gott om exempel på. Jag vill här bara peka på vad som hände med en viss Jesus från Nasaret.

Länkar och källor: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/02/dubbelmoral.html

En broder frågade Abba Sisoës: "Vad skall jag göra, abba, för jag har fallit?" Abban sade till honom: "Res dig igen." Brodern sade: "Jag har rest mig och fallit på nytt." Abban sade: "Res dig om och om igen." Då sade brodern: "Hur länge?" Abban svarade: "Tills du blir upptagen, antingen i godhet eller synd. 'Ty där en människa blir funnen, där får hon också sin plats'" (apokryfiskt Jesusord).

- ur Ökenfädernas tänkespråk

Valrumban fortsätter. För en vecka sedan skrev jag om kyrkoherdevalet i Ingå; idag har valen av medlemmar i kyrkomötet och stiftsfullmäktigena gått av stapeln.

Från Borgå stift väljer vi fyra lekmän och två präster att representera oss i kyrkomötet. Stiftsfullmäktige består i Borgå av fjorton lekmän och sju präster; en av lekmännen representerar Åland. Båda dessa organ väljs på fyra år, alltså för perioden 1.4.08-31.3.12.

Vi präster samlades prosterivis kl 13 idag för att välja våra representanter - lekmännen höll sitt val nu på kvällskvisten. Röstsedlarna förseglades i kuvert och skickades till domkapitlet, där valnämnden samlas på torsdag. Jag har alltså orsak att återkomma då. Jag bara hoppas att posten inte sviker den här gången ...

Det var ingen särskilt lätt uppgift att hitta en lämplig kandidat att rösta på. I kyrkomötesvalet gick det någorlunda, men stiftsfullmäktigevalet var besvärligt för mig. Det fanns fyra listor: en konservativ, som naturligtvis var otänkbar, en österbottnisk med något stockkonservativt namn med bland goda kandidater, den lista som jag blev bortmanövrerad från, och så en åländsk lista. Det blev till slut en kandidat från den sistnämnda som fick min röst. Jag övervägde att rösta blankt, men det hade ju gynnat konserverna, så det gick inte heller.

En positiv aspekt i valet var deltagarprocenten. Av domprosteriets 37 röstberättigade präster var 13 på plats och 19 hade röstat på förhand. 32 präster avgav alltså sin röst, så valdeltagandet uppgick till 86,5%. Inte illa, särskilt i ett kyrkligt val!