När jag låg på kirurgiska avdelningen på Mejlans sjukhus, såsom jag har berättat, hade jag naturligtvis flera rumskamrater, som skulle bli eller hade blivit opererade för det ena eller det andra. En av dem var en äldre man, som liksom jag hade blivit opererad i magen, men för något annat än jag; vad vet jag inte, och det är inte heller relevant.
Han var finskspråkig, men behärskade svenska. När jag hade läst dagens nummer av Hufvudstadsbladet, som mamma hämtade åt mig, gav jag tidningen åt honom. Likaså lånade jag emellanåt böcker åt honom. Särskilt en minns jag med glädje. Det var Välsignat roligt, igen!, en kyrklig vitsbok utgiven av Fontana media. Den hade nyss utkommit då, 2003, och eftersom också jag förekommer i den var det ju roligt (!) att låna den åt den gamle.
Helt problemfritt var detta dock inte, av två orsaker: För det första hade han vissa svårigheter att förstå vissa dialektala uttryck som förekommer i vissa anekdoter, och för det andra var han ju nyopererad, så skrattet förorsakade honom rätt mycket smärta. Men han kunde ändå inte låta boken vara...
Jag gav honom mitt exemplar av boken som present. När jag sedan skulle köpa mig ett nytt exemplar, var upplagan slutsåld! Till min glädje har nu ett nytryck utkommit, så jag har äntligen lyckats fylla på min bokhylla.
