Trots vissa problem blev valresultatet färdigt också i Borgå stift. Detta resultat är fortfarande preliminärt; det fastställda resultatet kommer på måndag.
I kyrkomötet präglas valresultatet av stor förnyelse. Tre av fyra lekmän och en av de båda prästerna är nya - sammanlagt två tredjedelar, alltså. Dessutom utmärker sig Borgå (positivt denna gång) genom att vara det enda stiftet förutom S:t Michel som har lika många representanter av båda könen. Som helhet betraktat är den sidan bedrövlig - 66 män och bara 30 kvinnor valdes. Helsingfors stift, som annars ger ett rätt progressivt intryck, kommer med bottennoteringen 10 män, 2 kvinnor. Men också andra stift har siffror som 8-1, 8-2, 9-3 o.s.v.
Dessutom är det ingen speciellt ungdomlig samling som har valt. Endast en av nästan hundra valda ledamöter är under 30 år - och av de självskrivna medlemmarna (t.ex. biskoparna) är alla på äldre sidan. Om detta innebär att också åsikterna är föråldrade, återstår att se; det är förstås på inget sätt självklart.
Glädjande upplever jag det vara att Helene Liljeström blev invald; hon är rätt person att stå emot den reaktionäre Henrik Perret, det visade hon redan i biskopsvalet häromsistens.
I stiftsfullmäktige är också många nya. Könsfördelningen försämrades till 8 kvinnor, 13 män från förra gångens 9-12, men det är förstås inget radikalt, om än beklagligt. Personligen är jag nöjd över att rygghuggaren föll ur. Så skedde just det som jag misstänkte med den österbottniska listan: den stockkonservative Max-Olav Lassila tog mandatet. Gissningsvis skedde detta genom att liberalare krafter inte koncentrerade sina röster, men de konservativa gjorde det. Det betyder - om så är - att regionala listor är just så stor dumhet som jag trodde.
Den åländska prästlistan blev förresten utan representant. Däremot är Liljeström med också i stiftsfullmäktige också nästa valperiod. Väl så.
Men vad var det för en församling som inte hade ordnat något val?!?
