Deus semper maior!

Sett: Luther

För fem år sedan (2003) utkom filmen Luther. Den födde en del diskussion då, minns jag, men jag såg den inte själv i det skedet.
Nu under vintersemestern passade min lagvigda och jag på att se filmen medan barnen var annanstans. Den var sevärd, men kan också kritiseras.

* Filmen är mycket luthersk, rent av något propagandistisk. Martin Luther är den store hjälten, som besegrar ondskan mot alla odds. Det är alltså inte frågan om någon neutral historieskildring, där motståndarsidans synvinkel skulle komma fram i högre grad.
* Förkunskap om Luthers levnad är s.g.s. nödvändig. Vad hände i Erfurt, i Wittenberg, i Worms, i Wartburg, i Augsburg... ? Utan den ramen blir filmen nog fragmentarisk.
* Skådespelarprestationerna är halvbra. Joseph Fiemmes, som spelar huvudrollen, använder inget brett spektrum när han spelar skåd, utan visar upp bara tre-fyra olika minspel. Luther blir trots allt en rätt ytlig figur i hans tolkning.
* Scenografin är intressant. Kanske 1500-talets Tyskland och Rom såg ut som filmen visar. Ändå var jag lite fundersam över att Luther använder precis likadan alba, stola och mässhake som dagens präster. Att idén med de liturgiska textilierna är samma kan jag gå med på, men nog måste väl snitt och stil ändå variera lite på 500 år? Det är som om filmmakarna bara hade tågat in på Slabbinck och köpt vad de behövde.

Som helhet taget var filmen dock, som sagt, sevärd. Ingen stor klassiker, men inte bara lite tidsfördriv heller. Se den gärna - men slå upp "Luther, Martin" i ett uppslagsverk först (Wikipedia, t.ex.).

Något slog mig, mot bakgrunden av min personliga historia under de senaste tre åren, medan jag såg filmen. Luther kämpade för det som han ansåg vara sant och rätt och försökte föra ut budskapet om en nådig och kärleksfull Gud, trots motståndet från inflytelserika kretsar. Hans skrifter förkastades och han riskerade att brännas på bål. Jag vill inte på något sätt ställa mig vid sidan av Luther, men det finns likheter oss emellan - t.o.m. så långt att också jag har hotats med att brännas på bål (om än genomförandet av hotet, åtminstone i bokstavlig form, är betydligt osannolikare i mitt fall än i Luthers).

Jag är väl ingen ny Luther, men jag anser att jag följer hans anda då jag kämpar för det som jag anser vara sant, rätt och kärleksfullt och vill föra ut budskapet om en nådig och kärleksfull Gud, trots motståndet från sådana som verkar hellre hålla sig till bokstaven än till innebörden både när de läser Bibeln och när de läser Luther!

Veckans anekdot: Puimurin kannattaja

Det andra inhemska är inte alltid lätt...

Det berättas om en äldre dam i släkten som för ett antal årtionden sedan kom till Helsingfors med tåg. Hon hade gott om bagage som hon behövde hjälp med, så hon ställde sig på perrongen och ropade: "Kannattaja! Kannattaja!"
"Bärare" på finska är "kantaja". "Kannattaja" betyder "understödjare".

En annan dam hade i Sverige skaffat en dammsugare. Tulltjänstemännen undrade vad det var i paketet, och hon upplyste dem vänligt om att det var en "puimuri". De tittade långt på henne och lät henne gå.
"Dammsugare" på finska är "pölynimuri". "Puimuri" betyder "skördetröska".

Lesbiska prästvigda i USA

Två lesbiska kvinnor i USA har blivit prästvigda i kyrkor som inte egentligen tillåter sådant. De är lutheranen Jen Rude i Chicago och presbyterianen Lisa Larges i San Francisco.

Den lutherska kyrkan ELCA kräver celibat av sina homosexuella präster, men inte av de heterosexuella, vilket kan ses som en form av diskriminering. Eftersom Luther själv starkt gick emot och bröt det prästerliga celibatet, kan man argumentera för att ett förbud dessutom är olutherskt. Därför har pastor Rude också vägrat ge de celibatlöften som hon avkrävdes.

Den presbyterianska kyrkan PCUSA hade två gånger tidigare förvägrat pastor Larges prästvigning, men efter att kyrkan numera tillåter pastorer som inte på alla punkter håller med kyrkans lära, öppnades vägen också för henne.

En intressant detalj är förresten att ingen biskop var med vid prästvigningarna. Inom den presbyterianska kyrkan har man inga biskopar alls (vilket är definitionen på en presbyteriansk kyrka), men ELCA har ett episkopalt system. I normalfall borde prästvigningar vara en av biskoparnas viktigaste uppgifter - men tydligen inte i Chicago. Biskop Wayne Miller var dock medveten om Rudes prästvigning; han försökte inte hindra den, men ansåg sig inte kunna närvara.

Källor och länkar: http://tinyurl.com/2zmc9w

Påven och regnbågen

Den romersk-katolska kyrkan är som bekant inte särskilt förtjust i fenomen som samboende, skilsmässor och homosexualitet. Detta är förstås på både gott och ont - idén är väl att stöda äktenskapet och familjen med alla medel, vilket ju är bra. Problemet med detta är bara att det inte lyckas särskilt väl, och att den teoretiska definitionen på "familj" - mamma, pappa, barn - missar alla de familjer där konstellationen är en annan, men som dock skulle behöva också kyrkans stöd, även de.

Att domprosten i Wien håller välsignelsegudstjänster för sådana som inte passar in i den snäva definitionen på familj retar tydligen åtminstone reportern på den katolska nyhetsbyrån kreuz.net, som använder ett rätt färggrant språkbruk i sin rapportering.

Likaså födde det naturligtvis problem för Vatikanen i oktober i fjol när präster, också av hög rang, på italiensk TV erkände att de hade idkat homosex. Trots att dessa prästers identitet var dold i programmet, lyckades Vatikanen identifiera en av dem, Monsignor Tommaso Stenico, som genast avhölls från sin tjänst. Han förnekade dock att han var homosexuell och sade att han bara hade låtsats, som en del av sitt arbete.
Mhm. Jaha. Just så.

I sitt budskap inför världsfredsdagen den 1 januari tyckte påve Benedikt XVI att fredens grund är familjen, och att allt som hotar familjen, t.ex. homosexualiteten, därmed är ett hot mot freden. Påven sade också mycket som var bra; jag kommenterade detta på Menlösa barns dag häromsistens.

Eftersom kyrkans högste ledare kommer med dylika blamager är det inte underligt att också lägre dignitärer gör det, exempelvis den katolska biskop och den evangelikala predikant som i Spanien står under granskning för homofobi.

Inte heller är det överraskande att homosexuella och homovänliga katoliker irriteras över detta. En rörelse för dessa personer, the Rainbow Sash Movement (som jag har nämnt bl.a. här), kommer att ge påven ett varmt välkomnande vid hans besök i USA 15-20.4.08. Rörelsen har gått ut med ett pressmeddelande som uppmanar påven att reformera kyrkan vad gäller bl.a. prästernas celibat, kyrkans rasism, problemen med sexuella övergrepp - samt förstås inställningen till homosexuella. Om detta inte sker kommer de att ta emot påven med visslingar och med ett regn av aska över "papamobilen". Få se hur det utfaller. Reaktionerna högerifrån har tydligen varit rätt häftiga.

LÄnkar och källor: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/04/pven-och-regnbgen.html

The bravest

One day during WWII the leaders of various axis nations met and debated who had the bravest soldiers.

Mussolini from Italy said: "Oh wait and see!" He climbed to fifth floor of a tall building and ordered his bodyguard to jump down. The bodyguard said: "Si, duce!", jumped and broke a leg.

Hitler from Germany said: "Oh wait and see!" He climbed to the tenth floor and ordered his bodyguard to jump down. The bodyguard said: "Jawohl, mein Führer!", jumped and was killed.

Mannerheim from Finland said: "Oh wait and see!" He climbed down to the second floor and ordered his bodyguard to jump down. The bodyguard spat, looked at the spit falling and said: "Jump yourself, you old fart!"
So Mannerheim won.

*

Source: Seri's Lair
http://bloggen.fi/sereni/

EU vill harmonisera liturgins färger

Kyrkans Tidning kommer med nyheten att EU-kommissionen, i ekumenikens namn, föreslår att kyrkoårets liturgiska färger harmoniseras. I framtiden ska alla trossamfund i Europa använda en mer enhetlig gudstjänstform. Tidningen citerar den ansvarige kommissionären och representanter för Svenska kyrkan, baptisterna och muslimerna.

Den som blir chockad över detta ombedes granska nyhetens datum och personernas namn; särskilt imamens namn torde ge vägledning.

http://tinyurl.com/yv7vn2

Repo blir biskop i Tammerfors

För ett par veckor sedan bloggade jag om första omgången i biskopsvalet i Tammerfors. Den gav sedan orsak att skriva mer om förloraren Markku Koivisto, som nu med buller och bång visar hur dålig förlorare han är.

För att vara följdriktig vill jag också nämna resultatet i den andra och slutliga omgången, nämligen att Matti Repo valdes till biskop och efterträder Juha Pihkala i juni; hjärtliga gratulationer! Kyrkpressens rapport finns här: http://tinyurl.com/ysyr24. Resultatet var inte helt oväntat; Repo och hans motkandidat Pekka Särkiö placerade sig i samma ordningsföljd också i den första omgången.

Jag var på kurs i Träskända då valet förrättades. På kursen fanns även några tammerforsiska kolleger, som blev frustrerade över etermedias brist på intresse för valet. Det är klart att ett biskopsval inte är någon första rangens nyhet globalt sett, men det kunde nog vara värt en notis i alla fall. Som det nu var nämnde YLEs huvudnyhetssändning kl 20:30 saken inte alls, medan MTV3:s Kymmenen uutiset skötte sig lite bättre.