Deus semper maior!

Vi skaffade oss nyss bredband. Ett par unga pojkar kom för att installera det. Sedan fick vi en installations-CD som jag körde i datorn.

Ingenting fungerade.

Jag ringde till Sonera. Igår lämnade kundtjänsten ringbud åt den tekniska kundtjänsten, men ingenting hördes förstås, så jag ringde själv upp dem idag. Det var på många sätt intressant.

För det första var jag i kö i en halv timme (och de svarade förstås just som jag bytte blöja på Antonia - hur annars). Jag frågade damen om det alltid är så lång kö, och fick svaret att det är mycket kortare kö på den finska kundtjänsten.

Vi kan alltså konstatera att vi svenskspråkiga inte bara har bättre syn, eftersom den svenska texten på skyltar o.dyl. i regel är mindre än den finska, utan att vi dessutom har gott om både tid och pengar, och därför har råd att stå i telefonköer som kostar per minut. Vilket jämlikt samhälle vi lever i!

Dessutom talade den vänliga och hjälpsamma damen så knagglig svenska att vi i alla fall måste byta till finska efter en stund. Vilket är besvärligt för mig när jag ska diskutera tekniska saker. Mitt eget yrke klarar jag bra, men andra yrkens tekniska termer kan bli lite besvärliga.

För det andra visade det sig att killarna som var hos oss för att installera bredbandet hade gjort ett ytterst dåligt och oprofessionellt jobb. De hade inte gjort det som de skulle, och dessutom ljugit om det. Damen bad så mycket om ursäkt och lovade att saken skall åtgärdas. Vi får väl se när det blir…

Någon särskilt upplyftande upplevelse har det åtminstone inte varit så här långt.

Schon lange her habe ich mich geschworen, dass meine eigene Familie nicht durchgehen soll, was ich als Kind durchgehen musste. Deshalb habe ich kein Alkohol getrunken seit Mittsommer 1992. Wie meine Vater bin ich auch Alkoholiker, und das heißt dass ich kein Alkohol trinken kann. Ich schaffe nicht nur einem Glas zu trinken, sondern trinke immer viele Gläser, und das wird schnell zu viel.

Meine Rettung ist alkoholfreies Bier und Wein. Es gibt gute solche und schlechte.

Bier:
* Nikolai ist meiner Meinung nach das beste alkoholfreie Bier - nicht zu süß, nicht zu bitter. Gut mit das Essen oder nur als solche.
* Buckler kann man mit das Essen trinken, aber es ist ein bisschen zu süß für mich.
* Clausthaler ist wirklich nicht gut - dünn und bitter.
* Saku hat ein dunkler Bier, die nicht schlecht ist - ein bisschen süß, vielleicht, aber so ist es mit dunklere Biere.

Wein:
* Ebony Vale ist eine sehr gute Rotwein, die ich herzlich rekommandieren kann!
* Carl Jung hat zwei alkoholfreie Weine: Rotlack und Weisslack. Weisslack ist gut und frisch, aber Rotlack ist sauer und kaum zu trinken.
* Inglenook St Regis hat eine gute Rotwein, aber seine Weißwein ist viel zu süß. Vielleicht könnte man es nutzen in eine Bowle oder so was.

Das war ja eine Werbeschrift! Sollte ich mich bezahlen lassen? Hmm…

Jag blev ombedd att förklara varför jag skriver på olika språk.

Min telefonsvarare är tvåspråkig, nämligen svensk-fransk. Jag är trött på vår inofficiella finsk-engelska tvåspråkighet och har svararens språkval som en stilla protest, i stilen "How do YOU like it?"

Bland bloggarna på Handledsrörelsen är de flesta på finska, någon på engelska eller franska, men just ingen på svenska. Eller tyska, för den delen. Jag har tänkt följa systemet att vartannat inlägg är på svenska och de övriga i tur och ordning på finska, engelska, franska och tyska. Övning ger färdighet. Übung macht den Meister müde.

Nästa meddelande blir då förhoppningsvis på tyska. Eller borde man satsa på latin, kanske?

Les Pharisiens de l’Église Évangelique Luthérienne de la Finlande (EELF) protestont contre les positions plus durs contre les opponents des femmes-pasteurs proposés par un committé sous le présidence de l’évêque d’Espoo, Mikko Heikka. Les Pharisiens ont lancés un site sur le réseau Internet nommé ”Rakentavia ratkaisuja” (c.-à-d. ”Solutions constructives”; au-dessous ”RR”). L’un des Pharisiens les plus importants (ou, en tout cas, plus visibles) du diocèse de Porvoo, le curé Henrik Perret (candidat pour l’épiscopat), d’en parle dans son blog en le comparant avec le mouvement ”Tulkaa kaikki” (”Venez tous”; ”TK”).

Perret dit que RR a eu beaucoup plus de signatures dans beaucoup moins de temps que TK, et que le premier donc serai mieux que l’autre. Or, c’est un argument trop facile et superficiel. Les deux listes ne sont pas du même caractère. RR collectionne des signatures pour influencer les évêques, et TK veut éssayer d’activer les fidèles dans les élections paroissiales de l’automne prochain. En plus, on peut dire que TK parle pour une partie de l’église qui a déjà été éxilé par l’influence des Pharisiens – divorcés, concubins, homosexuels, tous ceux qui ne sont pas parfaits aux yeux de la Pouvoir Pharisienne. Donc, si on les a éxilé, il ne sont plus là pour signer rien…

Mais qu’est-ce que RR dit en soi-même?

Il y a dissension dans l’EELF en ce qui concerne la question des femmes-pasteurs. On dit qu’il n’y a pas question d’égalité, mais des interpretations bibliques. Je ne suis pas d’accord. Les questions bibliques étaient réglés déjà en 1986, et ce qui reste est la question d’égalité.

La Loi d’Égalité (Tasa-arvolaki) donne aux églises la liberté de regler ces questions internalement, parce que c’est un question de la liberté de la réligion. Bon. Mais c’est un question de la liberté de la réligion des églises, pas des individus! Les individus ont la liberté de choisir s’ils veut ou pas appartenir à une certaine église, mais en tant que membres de l’église, ils devraient suivre les régles de l’église – ou bien se rétirer!

L’idée d’avoir des ordinations spéciaux en dehors de la cathédrale (que propose RR) est, de mon avis, absurde. Traiter tous également est le seul moyen de garder l’unité du diocèse et de l’église.

Les forces derrière RR veulent préserver l’unité de l’EELF. Je croix qu’il vont obtenir l’inverse: Un unité formel, soit, mais une discorde internale de plus en plus grave, qui ne va pas finir dans la division de l’église, mais dans son explosion.

Quittez l’EELF maintenant et formez votre propre Église Phariséique Luthérienne de la Finlande, avant qu’il est trop tard pour rien sauver!

Medan jag gick i gymnasiet ordnade min församling, Södra svenska församlingen i Helsingfors, ett möte med en grupp som kallade sig Kyrkligt Forum. Jag visste att min kyrkoherde Helge Hildén, kaplan Halvar Sandell från Markus församling och flera andra präster skulle vara där, så också jag gick av nyfikenhet med på mötet.

Det visade sig vara ett ödesdigert misstag.

Den känsliga tonåring som jag var blev imponerad av de talande herrarnas och de lyssnande damernas allvar, talarnas lärdom och de (som jag bedömde) oemotsägliga bibliska argumenten. Jag lät mig därför övertygas om att kvinnliga präster var en styggelse. Detta första steg på konservatismens hala sluttning mot fundamentalism gjorde att jag efter en tid hade tappat bort mig själv. Mina åsikter var huggna i sten. Varje ord i Bibeln var dikterat av Gud och motsättningarna mellan olika bibeltexter var endast synvillor som det gällde att förklara bort med så fantasifulla medel som nödvändigt. Samboende och sex före äktenskapet var en stor synd. Homosexuella borde omvändas till heterosexualitet genom förbön eller andra, gradvis grövre, metoder.

På ett intellektuellt plan var allt detta naturligtvis att göra det enkelt för sig. På ett emotionellt plan var det tvärtom: Jag var djupt olycklig över mycket som jag såg mig tvungen att anse och framföra.

Efter en tid började jag att studera teologi i Helsingfors, men mina studier framskred inte. Jag var helt enkelt rädd för att mista tron, vilket jag upprepade gånger hade blivit varnad för av mina åsiktsfränder – ibland med fåniga slagord som ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä”. Jag bara hängde med mina kompisar och vänner i en rätt håglös tillvaro under flera års tid, tills jag till slut fick stöd, mod och energi till att hugga i med studierna. Och då inträffade det som jag hade blivit varnad för: På en föreläsning i exegetik miste jag tron.

Det var det bästa som kunde ha skett mig, för den tro som jag miste, och som jag beskrev ovan, var avskyvärd. Jag tappade tron på min tro, så att säga, och fann (eller snarare återfann) tron på Gud. Jag kunde förtrösta på honom i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad jag ansåg vara de rätta åsikterna. Jag kunde lita på att Gud håller mig flytande trots att jag inte alltid är säker på vad som är rätt.

Och på den vägen är jag. Tron är för mig ett förhållande till den levande Guden, inte bara åsikter om hur Bibeln skall tolkas. Denna insikt förändrade mitt liv.

Tack, teologiska fakulteten!

One of my favourite authors is the Swedish Pentecostal pastor Peter Halldorf. In his books, I have found much to strengthen and revive my faith. He has a historical point of view (not too common, I think, in Pentecostals), which I find refreshing and informative. His idea is to help is readers rediscover the common roots of Christianity, i.e. the early Church and the Church Fathers.

In his book ”Jungfrumark” (approx. ”Virgin Soil”, 3rd ed. 1996), Halldorf writes about the concept ”Christian Ethics” with the thesis that there is no such thing, just as there is no Christian politics, no Christian music etc. This might sound confusing and surprising, but bear with me. In the following I expound on Halldorf.

There is no Christian ethics, politics, or music – only a Christian life. And that life is born when a person meets Christ. It grows and is renewed through the mystery of faith. Its undercurrent is mercy.

And all the commandments that the Bible contains are not what is specifically Christian. The commandments are not good because God has given them to us – God has given them to us because they are good. They are not the basis of Christianity, but the fruit of humanity. ”Treat others as you would like to be treated” is a universal wisdom that existed before Jesus, and which he repeats in the Gospels not because it is Christian, but because it is valid, no matter where, no matter when.

Christianity is not about ethics, but about relationships. ”Love God more than anything, and your neighbour as yourself.” To this, every commandment or ethical maxim must be compared. Does avoiding murder or adultery fit in? I think so. Does avoiding pork or shellfish fit in? That would be irrelevant, I think.

There is one valid set of ethics – the one where we treat others the way we’d like to be treated. Its validity stands, regardless of our faith in God or its absence.

And to confuse faith with ethics leads to moralism, phariseeism and many other tragedies.

Simson 11.5.1997-20.4.2006

Vi hade en fransk bulldogg i nästan nio år. Han hette Calbros Calmonte Jean de Danceny, men kallades för Simson - han var en stark liten racka.

Vi var tvugna att låta avliva honom i torsdags.

Så länge vi bodde i Kvarnbäcken i Helsingfors gick vi, särskilt Christel, långa promenader med honom, ibland två timmar per dag. Genom Simson lärde vi känna våra grannar och många andra Kvarnbäcksbor, bl.a. hans bästa kompis Trolle, en engelsk bulldogg, som var ett halvt år yngre än han.

Så föddes Joakim 2001 och vi flyttade till Borgå 2002, och livet förändrades för Simson. Vi flyttade från ett höghus med balkong till ett radhus med egen trädgård, och det var ju bra gör honom. Å andra sidan hade vi inte lika mycket tid för honom längre, eftersom barnen krävde sitt, särskilt efter att Antonia också kom 2004.

Antonias och Simsons förhållande var det en glädje att se på. Hon lutade sitt huvud mot honom eller satt på honom och krafsade honom i pälsen. Han lät henne göra nästan vad som helst och nafsade henne kärvänligt i fingrarna ibland, om hon satte dem i munnen på honom.

För ett par år sedan började ryggen krångla på honom. Drifterna gjorde att han var alltför aktiv med sin sjuka rygg, så han kastrerades ifjol. Efter det blev han gammal och passiv. Lat hade han alltid varit (my kind of dog!), men nu låg han mest på sin plats och var ytterst ovillig att gå ut. Han iddes inte ens lyfta på benet, utan lät det rinna där han gick. Dock inte inomhus.

Till slut fick han lunginflammation, och då var det dags att säga adjö. Det gjorde vi under många tårar. Han fick lugnt somna in tillsammans med sina människor - en vacker död.

Vi begravde honom hos mommo och mofa i Paipis.

Det är i de små vardagssituationerna som jag saknar honom mest...

”Deus semper maior” on latinaa ja tarkoittaa ”Jumala on aina suurempi”. Tämä on lainaus kirkkoisistä.

Minulle se merkitsee sitä, että riippumatta siitä mitä Jumalasta sanoo tai on sanomatta, riippumatta siitä käytetäänkö sanoja, kuvia, musiikkia, tunteita tai jotain muuta Jumalasta kommunikoimiseen – niin se on aina vajavaista. Jumala on suurempi!

Samoin Jumalan ilmoitus Raamatussa ja muualla: Jumala on ilmoittanut meille kaiken sen minkä tarvitsemme tietää esim. pelastuaksemme, muttei kaiken sen mikä on tiedettävissä. Deus semper maior!

Se ei tarkoita ettemmekö voisi olla oikeassa siinä mitä sanomme (mutta sen sijaan voi olla täysin väärässä) – mutta emme koskaan pysty sanomaan koko totuutta.

Ja se on minulle kristittynä lohdullinen ajatus. Silloinkin kun olen eri mieltä asioista toisten kanssa, tiedän ettei kukaan meistä ole täysin oikeassa. ”The truth, the whole truth and nothing but the truth” ei ole mahdollista edes lähtökohdiltaan, sillä kukaan meistä ei pysty sanomaan koko totuutta.

On vain pyrittävä siihen että se mitä sanotaan on totta. Kuten esimerkiksi ”Deus semper maior!”

I Svenskfinlands kristna kretsar har pjäsen Maria Magdalena av Margareta Skantze varit mycket omdiskuterad nu under våren. Biskop Erik skickade ett epostbrev till alla kyrkoherdar, där han rekommenderade att den inte tas in i kyrkor eller församlingshem.

Orsaken är att man tror att pjäsen påstår att Maria Magdalena och Jesus skulle ha varit gifta och/eller ha fått ett barn tillsammans. Det påstår den ändå inte; Maria fantiserar om saken i ett skede, eftersom hon är förälskad i den karismatiske mannen. Vilket jag inte tycker är osannolikt - sådant händer ju fortfarande.

Vidare har jag hört det otroliga påståendet att om Jesus skulle ha varit gift hade han inte kunnat vara världens Frälsare. Vad det nu skulle ha med saken att skaffa.

Dessa påståenden kommer naturligtvis främst från folk som varken har läst eller sett pjäsen, som uppförs av den utmärkta skådespelaren Ylva Ekblad. Det är ju så, att det är lättare att uttala sig skarpt om sådant som man inte vet något om...

Som reaktion på detta har pjäsen varit en succé överallt där den har spelats. Därför ville jag också ta den hit till Borgå, och den uppfördes här i tisdags för fulla hus.

På sin blogg www.liljestrom.fi kommenterar Helene pjäsens uppförande i Sibbo med sin vanliga lugna visdom.

Nu på söndag 23.4.06 kl 10 (repris tisdag kl 23.30) sänds programmet Stadens ljus på Radio Dei. Där intervjuas Ylva Ekblad och hennes producenter samt jag som "teologisk expert". Om du lyssnar på sagda kanal, kanske detta program är mindre "Bibeln-i-huvet" än många andra på Radio Dei.

Radio Dei hörs inte i Borgå, så jag kan inte lyssna själv. Av tekniska skäl kan jag inte heller lyssna på nätet via http://www.kirkkohelsinki.net/prosteri/html/index.html. OM du lyssnar och OM du har kommentarer, skulle det förstås vara intressant att höra dem...

Här i veckan deltog jag i domprosteriets samling för elektorerna i biskopsvalet. Idén var att vi skulle diskutera vilka kandidater vi ville stöda. Vi var inte så många närvarande, för den största energin användes väl vid vår förra samling för en månad sedan.

Vi som var där diskuterade ändå de tre kandidater som hade aktiva understödjare närvarande, nämligen Martin Fagerudd, Helene Liljeström och Bo-Göran Åstrand (för att nämna dem alafabetiskt). Själv talade jag naturligtvis för Helene.

I mitt inlägg framhöll jag att det (hittills) finns sex goda kandidater i biskopsvalet. Eftersom kandidaternas antal de facto är sju, födde det en del fundersamma miner. Folk förstod nog vad jag menade, nämligen att den sjunde kandidaten inte är god, men de tyckte ändå att man inte skulle få tala illa om någon kandidat.

Det störde mig. Jag hade glömt att vi i våra kretsar inte får säga något ont om någon, oberoende av hur viktigt det skulle vara. Vi är ju alla syskon i Kristus, och därför älskar vi varandra, vilket innebär att vi bör vara snälla mot varandra.

Vilket obarmhärtigt strunt!

Med den inställningen får vi aldrig någon förändring till stånd, utan de onda får härja fritt. Sanningen får inte sägas, eftersom någon kan ta illa upp av den.

Jag nämnde inga namn på mötet, men alla torde ändå ha förstått vem jag talade om. Här vill jag ändå säga det rent ut:

Henrik Perret är en farlig man. Om han blir biskop, kommer han att göra oerhört mycket skada åt Borgå stift och åt Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det räcker med att läsa hans blogg för att förstå vad det rör sig om. Själv orkar jag egentligen inte göra det längre, eftersom jag blir direkt illamående av den.

Som tur är, kommer han inte att bli vald.