Medan jag gick i gymnasiet ordnade min församling, Södra svenska församlingen i Helsingfors, ett möte med en grupp som kallade sig Kyrkligt Forum. Jag visste att min kyrkoherde Helge Hildén, kaplan Halvar Sandell från Markus församling och flera andra präster skulle vara där, så också jag gick av nyfikenhet med på mötet.
Det visade sig vara ett ödesdigert misstag.
Den känsliga tonåring som jag var blev imponerad av de talande herrarnas och de lyssnande damernas allvar, talarnas lärdom och de (som jag bedömde) oemotsägliga bibliska argumenten. Jag lät mig därför övertygas om att kvinnliga präster var en styggelse. Detta första steg på konservatismens hala sluttning mot fundamentalism gjorde att jag efter en tid hade tappat bort mig själv. Mina åsikter var huggna i sten. Varje ord i Bibeln var dikterat av Gud och motsättningarna mellan olika bibeltexter var endast synvillor som det gällde att förklara bort med så fantasifulla medel som nödvändigt. Samboende och sex före äktenskapet var en stor synd. Homosexuella borde omvändas till heterosexualitet genom förbön eller andra, gradvis grövre, metoder.
På ett intellektuellt plan var allt detta naturligtvis att göra det enkelt för sig. På ett emotionellt plan var det tvärtom: Jag var djupt olycklig över mycket som jag såg mig tvungen att anse och framföra.
Efter en tid började jag att studera teologi i Helsingfors, men mina studier framskred inte. Jag var helt enkelt rädd för att mista tron, vilket jag upprepade gånger hade blivit varnad för av mina åsiktsfränder – ibland med fåniga slagord som ”Aloitti Hengessä, lopetti Helsingissä”. Jag bara hängde med mina kompisar och vänner i en rätt håglös tillvaro under flera års tid, tills jag till slut fick stöd, mod och energi till att hugga i med studierna. Och då inträffade det som jag hade blivit varnad för: På en föreläsning i exegetik miste jag tron.
Det var det bästa som kunde ha skett mig, för den tro som jag miste, och som jag beskrev ovan, var avskyvärd. Jag tappade tron på min tro, så att säga, och fann (eller snarare återfann) tron på Gud. Jag kunde förtrösta på honom i stället för att krampaktigt hålla fast vid vad jag ansåg vara de rätta åsikterna. Jag kunde lita på att Gud håller mig flytande trots att jag inte alltid är säker på vad som är rätt.
Och på den vägen är jag. Tron är för mig ett förhållande till den levande Guden, inte bara åsikter om hur Bibeln skall tolkas. Denna insikt förändrade mitt liv.
Tack, teologiska fakulteten!
