Här i veckan deltog jag i domprosteriets samling för elektorerna i biskopsvalet. Idén var att vi skulle diskutera vilka kandidater vi ville stöda. Vi var inte så många närvarande, för den största energin användes väl vid vår förra samling för en månad sedan.
Vi som var där diskuterade ändå de tre kandidater som hade aktiva understödjare närvarande, nämligen Martin Fagerudd, Helene Liljeström och Bo-Göran Åstrand (för att nämna dem alafabetiskt). Själv talade jag naturligtvis för Helene.
I mitt inlägg framhöll jag att det (hittills) finns sex goda kandidater i biskopsvalet. Eftersom kandidaternas antal de facto är sju, födde det en del fundersamma miner. Folk förstod nog vad jag menade, nämligen att den sjunde kandidaten inte är god, men de tyckte ändå att man inte skulle få tala illa om någon kandidat.
Det störde mig. Jag hade glömt att vi i våra kretsar inte får säga något ont om någon, oberoende av hur viktigt det skulle vara. Vi är ju alla syskon i Kristus, och därför älskar vi varandra, vilket innebär att vi bör vara snälla mot varandra.
Vilket obarmhärtigt strunt!
Med den inställningen får vi aldrig någon förändring till stånd, utan de onda får härja fritt. Sanningen får inte sägas, eftersom någon kan ta illa upp av den.
Jag nämnde inga namn på mötet, men alla torde ändå ha förstått vem jag talade om. Här vill jag ändå säga det rent ut:
Henrik Perret är en farlig man. Om han blir biskop, kommer han att göra oerhört mycket skada åt Borgå stift och åt Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det räcker med att läsa hans blogg för att förstå vad det rör sig om. Själv orkar jag egentligen inte göra det längre, eftersom jag blir direkt illamående av den.
Som tur är, kommer han inte att bli vald.
