Deus semper maior!

Och varför skrev jag den långa listan med länder här (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/04/homosexualitet-vrlden-ver.html)? Jo, därför att min motpol (om man säger så), "bloggfundamentalisten" Thomas Illman kom med en utmaning på sin blogg:

"UTMANINGEN
Härmed utmanas alla som tycker att homosexuella skall ha rätt att om de så vill leva ut sin homosexualitet utan straff att bojkotta produkter från de länder, inklusive muslimska sådana, där detta inte är möjligt, samt att publicera denna utmaning på sin egen blogg om man har någon."

Tanken är god. Jag är inte helt säker på att bojkotter av detta slag är rätt sätt, att de träffar dem som det är meningen att de skall träffa osv - men de stämmer ändå till eftertanke.

Åtminstone publicerar jag nu detta här.

Der 43-jährige Pastor Wang Zaiqing aus der Provinz Anhui war im Oktober 2006 wegen illegaler Herstellung und Verbreitung der Bibel sowie anderer christlicher Literatur zu zwei Jahren Haft und einer Geldstrafe von umgerechnet 10.000 Euro verurteilt worden.

Sicherheitsbeamte haben bei einer Hausdurchsuchung im April unter anderem Gesangbücher und andere christliche Literatur des Hauskirchenleiters beschlagnahmt und ihn festgenommen. Der aufgrund einer Kinderlähmung gehbehinderte Gemeindegründer wollte dem wachsenden Bedarf an christlichen Büchern nachkommen.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en "Gefangener des Monats", någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.

I januari var den kinesiske husförsamlingsledaren Wang Zaiqing i turen. Han dömdes i oktober 2006 till två års fängelse och 10.000 euro i böter för att ha spridit biblar och annan kristen litteratur.

Folkrepubliken Kinas grundlag garanterar religionsfrihet. I praktiken är det annorlunda.

Ärkebiskopens uttalande refereras i bl.a. Kyrkpressen, som också hänvisar till en undersökning av Taloustutkimus, som kommer till att finländare är negativa till samarbetsvägrare. http://tinyurl.com/2yvyyx

En intressant detalj i detta sammanhang är att det är första gången (tror jag) som jag hör termen "samarbetsvägrare" användas i stället för "kvinnoprästmotståndare". Och visst är ju den nya termen bättre.
Det finns gott om kvinnoprästmotståndare, alltså sådana som i princip anser att kvinnor inte borde få bli prästvigda, som i praktiken inte har någon svårighet att samarbeta med kvinnliga präster. Det är bra - var och en får ha den åsikt den har, men åsikterna får inte hindra att man följer gemensamt överenskomna regler. Och framför allt får oskyldiga parter inte komma i kläm. Samarbetsviliga kvinnoprästmotståndare är alltså inget problem i praktiken.
Problemet kommer in då det blir så viktigt att ha rätt att det går ut över andra. Vägran att samarbeta är alltså problemets kärna, och kan inte (längre) accepteras.

I en kommentar till ett inlägg på Kp-bloggportalen skriver kvinnoprästmotståndaren par excellence Halvar Sandell:
"[...] ni behöver inte argumentera och använda debatten. De administrativa medlen räcker mer än väl för att inom överskådlig framtid få bort dem som har vår övertygelse." http://tinyurl.com/2f6n7f
Jag hade inte väntat att få höra mig säga det här, men Sandell har helt rätt. Debatten är slut. Argumenten är presenterade. Beslutet är fattat för över 20 år sedan. Den som inte kan underordna sig gällande ordning kommer att råka ut för "administrativa medel" - vilket den personen har dragit över sig själv!

I samband med ärkebiskopens pressmeddelande vill jag nämna om dagens ledare i Borgåbladet (31.3.07), där chefredaktör Jan-Erik Andelin skriver under rubriken "Mansprästens plåga". Utdrag följer:

Språkforskaren Annette Kronholm-Cederberg gjorde den rätta vändningen i debatten om kvinnor som präster. Hon valde i Kyrkpressens debattforum på nätet att tala om mansprästerna som den olösta frågan i kyrkan, snarare än kvinnoprästerna.

Det är riktigt. För den stora majoriteten av kyrkans medlemmar är de kvinnliga prästerna inget problem. Så självklara har de blivit sedan folkkyrkan vigde de första år 1988.

Vi har i själva verket redan en generation unga och barn som tycker att det känns exotiskt när de, vid det sjätte dopet, i den sjunde högmässan plötsligt ser att prästen också kan vara – en man! Hur man i vuxen ålder religionspedagogiskt ens skulle kunna spola filmen tillbaka och förklara att deras tidigaste bilder av Gud genom kvinnliga präster på något sätt kunde vara fel, är en gåta.

Mansprästen och hans teologiska vänner är de som anser att det att vara en man är en av de omistliga delarna i själva ordet präst. Om man klär av prästen kåpa, kaftan och kalsong anser de att man måste hitta nånting som fysiskt är – en man. Ordet präst kan alltså för dem lika lite syfta på en kvinna som till exempel ordet morbror.

[...]

Mansprästerna är ingen enhetlig front. Också om ett upprop med 92 mansnamn nyligen har cirkulerat på löpsedlarna, så är skalan vid.

De mest moderata skriver på närmast för att värna om andras rätt till en övertygelse som i vårt jämställda samhälle ter sig allt mera udda. De mest militanta igen är så hårdföra och förbannande att de gott kunde få vandra uppför domkapitlets rundeltrappa i Borgå med prästkragen i hand för att få svara för vad de säger om andra präster som bekänner samma Kristus.

Här ute undrar allt fler hur detta med kön kan ha kommit att bli så viktigt? Mansprästerna skyller på att det är medierna som fokuserar så här, men det stämmer inte. Också i deras egna forum är det kring de här sakerna man läser skrifterna med styv ögonglob.

Vad är det med könet? Vad är det i religiös erfarenhet som är manligt och kvinnligt? Berätta. Vad är det som är moderligt och faderligt i det andliga? Vad är det som vibrerar i samma takt som könskomponenterna i mansprästens egen kropp?

I samma kyrkliga kretsar verkar det samtidigt vara ytterst svårt att föra en modern diskussion om sexualitetens sidor av längtan, lust och lycka. Då är utrymmet plötsligt lika sparsamt som det är för pingis i en städskrubb.
[...]

Kyrkan står med fel prioriteter utåt. I ett debattforum skriver en ung församlingsmedlem: ”Aposteln Paulus skrev ju förstås ingenting om sinne för proportioner. Men kanske han borde ha gjort det.”

http://tinyurl.com/ypzc2a

Naispappeuskysymyksessä uusi vaihe

Naispappeuskysymyksessä on tultu uuteen vaiheeseen. Eräät naispappeuteen kielteisesti suhtautuvat papit ovat tietoisesti kärjistäneet tilanteen joissakin seurakunnissa äärimmilleen. On jopa kieltäydytty annetuista virkatehtävistä, yhteistyöstä toisen papin kanssa heidän kaikkein keskeisimmässä virkatoimessaan, jumalanpalveluksessa. Mikään työnantaja ei voi hyväksyä tällaista keskeisen velvollisuuden laiminlyöntiä eikä sen tarkoituksellista toistamista.

Ensimmäinen tällainen tietoon tullut tapaus on nyt saatettu kirkon järjestyksen mukaisesti tuomiokapitulin käsittelyyn. Turun arkkihiippakunnan tuomiokapituli onkin ryhtynyt välittömästi toimenpiteisiin ja käynnistänyt asian lain mukaisen tutkimisen.

Pidän tilannetta valitettavana erityisesti sen vuoksi, että piispainkokouksen antama selväsanainen ohje tällaisia tapauksia varten kutsui osapuolia ensisijaisesti neuvotteluun ja etsimään yhdessä sovintoratkaisua. Piispainkokous on katsonut, että vaikeat tapaukset olisi mahdollisimman pitkälle pyrittävä ratkaisemaan ns. pastoraalisin keskusteluin. Tähän mahdollisuuteen ei ole nyt tartuttu tai neuvotteluissa eivät naispappeuden torjujat ole osoittaneet valmiutta sovintoratkaisuihin muutoin kuin itse sanelemillaan ehdoilla.

Omaan, kirkon yhteisestä päätöksestä poikkeavaan raamatuntulkintaan vetoaminen ei oikeuta pappislupauksen tai virkavelvollisuuksien rikkomiseen.

Monet naispappeuteen kielteisesti suhtautuvat toimivat pappislupauksensa ja kirkon järjestyksen mukaisesti yhteistyössä naispappien kanssa. He eivät ole aiheuttaneet ongelmia kirkossamme. Naispappeuteen kielteisesti suhtautuvaa vakaumusta sinänsä ei kirkossamme pidetäkään harhaoppina.

Naispappien syrjintää ei kuitenkaan voida hyväksyä. Tämä itsestäänselvyys täytyy toistaa taas kerran uudelleen. Se on kirkon omien, aidosti Raamatusta nousevien rakkauden, toisen kunnioittamisen ja tasa-arvon periaatteiden samoin kuin yhteiskuntamme lain vastaista.

Suuri valtaenemmistö maailman luterilaisista kristityistä elää kirkoissa, joissa naispappeus on toteutettu. Vetoaminen keskusteluissa ja julkilausumissa kristittyjen enemmistön toisenlaiseen käytäntöön, on luterilaisessa kirkossa harhauttamista, kun jo katolinen kirkko, jolla on toisenlainen virkakäsitys, yksin muodostaa tuon enemmistön.

Olen syvästi pettynyt siihen, että joukko pappeja ei ole vastannut siihen yhteistyötarjoukseen, jota esimerkiksi kirkolliskokouksen ponsi naispappeuden hyväksymisen yhteydessä merkitsi. Se on tahtonut etsiä muuta kuin pastoraalista ja sovittelevaa ratkaisua. Tilannetta ollaan ajamassa tietoisesti sellaiseen vastakohta-asetteluun, josta poispääsy ei ole mahdollista neuvonpidon ja sovittelun avulla. Silloin keinoiksi jäävät kirkkolain mukaiset kovemmat toimenpiteet. Voi vain kysyä, kenen etua tai mitä tällä halutaan ajaa.

Kiristämällä yhteistyön sijasta vastakohtaisuutta ei juuri koskaan päästä hyvään ratkaisuun. Ainakaan kirkon parasta ja sen tehtävän hyvää toteuttamista sillä ei etsitä eikä edistetä.

Jukka Paarma, arkkipiispa

Joakim, 5 år, såg trafikmärket "förbud att parkera fordon på dag med jämnt datum" här i Borgå och undrade: "Varför är det förbud mot paus?" Jag förklarade vad märket betyder och att det inte är samma tecken som finns på CD-spelaren.

Men ändå tror jag att han kom på något. Varför har vi "förbud mot paus" i vårt samhälle? Kan vi inte ta det lite lugnare?

I tisdagens JT (27.3.07) skriver Henrik Othman en intressant ledare. Han tar upp uppropet till stöd för ett par kvinnoprästmotståndare, och skriver bl.a.:

"Undertecknarna går hårt ut i en fråga där beslutet tagits för tjugo år sedan och biskopsmötet för ett halvår sedan klart fastställt kyrkans linje. Undertecknarna av skrivelsen avslutar denna med orden "Om den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland avsätter Jari Rankinen eller Vesa Pöyhtäri från deras tjänster, upplever vi att man önskar avsätta även oss".
Konflikten hade varit begriplig om den handlat om en grupp präster framfört ett budskap som på väsentliga punkter avviker från det bibeln lär om frälsning, försoning eller den centrala historieskrivningen kring Jesu leverne.
Predikantens kön kan inte vara ett hinder för den budskapsförmedlingen, tvärtom har de kvinnliga prästerna medfört att kyrkan frigjort sig från den patriarkala tvångskragen och talar med hela den samlade erfarenhet som själavårdare och liturger av bägge könen medfört.
Att hänga upp motståndet på enstaka bibelord är föga uppbyggligt; en kyrka som inte silar budskapets kärna från tidsbundet och kulturrelaterat stoff har ingen framtid.
Nyligen publicerade opinionsmätningar visar att kvinnliga präster har starkt understöd också i svenska Österbotten. Mot den bakgrunden känns de många österbottniska namnen under uppropet som extra olustiga.
Det är dags att slutgiltigt förpassa frågan om kvinnliga präster i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland till historien."

Jag fick ett mejl:

"Hej Kalle!
På kyrkpressen.fi har du i ett par kommentarer sagt att du inte längre bloggar/kommenteterar i frågor gällande sexuella minoriteter. Du antyder också att någon/några/många har uttryckt att kyrkpressens websida inte får bli som ranneliikes sida.
Hur är det med det här? Har du blivit utsatt för påtryckningar i den här riktningen? Av vem i så fall? Har önskemålen varit sakligt framställda eller är det frågan om osaklig påtryckning? Är det ditt eget fria beslut som ligger som grund för ditt avgörande, eller har du känt dig tvingad till att hålla lägre profil på kyrkpressens websida?"

Jag svarade:

"Morjens!
Det det är frågan om är följande: När jag gick med i Kp:s bloggprojekt, "speglades" alla mina inlägg på blogspot dit. Det öppnade möjligheten för S-O Back, H Sandell och i viss mån H Perret att komma med sina intensiva och ofta gemena attacker på det jag skriver. Var gång jag hade ett inlägg som tangerade hbt-frågor, kom särskilt de förstnämnda herrarna med 10-20 kommentarer där jag fick veta vad jag var värd. Efter att både Back och Sandell förnekade att jag är kristen, beslöt jag att inte besvara deras påståenden längre. Ranneliike-kommentaren är Perrets.
Dessutom gjorde deras intensiva kommentarverksamhet (utan att de själva har någon blogg, förresten) att mina inlägg uppdaterades hela tiden, folk sökte sig till dem för att se vad som var nytt - och när de märkte att "det var det här igen" blev de trötta på hela frågeställningen och sura på kommentatorerna och på mig. Det var alltså kontraproduktivt det hela.
Därför beslöt jag att koppla loss speglingsfunktionen och endast publicera ETT inlägg per dag, och i regel om annat än hbt. Som du ser på profilsidan har det nu hållit i tio dagar. Men detta gäller uttryckligen Kp-bloggen, inte de andra.
Ingen har alltså uttryckligt utövat påtryckning på mig. Däremot har det funnits ett tryck på mig att göra något åt situationen, eftersom Back och H Sandell vägrar. Att ha en klump i magen varje gång man trycker på "Spara"-knappen är inte roligt. Därav denna lägre profil.
Sådant."

Viime päivien kirkollisten sateenkaari-tapahtumista johtuvia kirjoituksia mediassa olen luetellut tässä: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/03/mediarapportering.html

Ortodoksipiispoja ja -pappeja uhkailtu sallivuudesta homoseksuaalisuutta kohtaan

Pieni konservatiivinen painostusryhmä uhkaa Suomen Ortodoksista kirkkoa negatiivisella julkisuuskampanjalla, ellei kirkko kiellä papistoaan ja maallikkojäseniään osallistumasta ekumeenisen Yhteys-liikkeen aloittamaan keskusteluun. Yhteys-liike pyrkii seksuaali- ja sukupuolivähemmistöjen tasaveroiseen ja yhtäläiseen kohteluun eri kristillisissä kirkoissa.

Suomen ortodoksisen kirkon arkkipiispa Leo on saanut kirjeen, jossa uhataan kirkkoa laajalla julkisuudella ja skandaalilla, jollei se vaadi Yhteys-liikkeen julistuksen ortodoksisia allekirjoittajia poistamaan nimeään asiakirjasta. Saman sisältöisiä henkilökohtaisia kirjeitä on lähetetty myös julistuksen allekirjoittaneille ortodokseille, jotka työskentelevät kirkon piirissä.

Vuonna 2000 julkaistu Yhteys-liikkeen julistus (www.yhteys.org) kehottaa homoseksuaalien tasaveroiseen kohteluun kirkoissa. Monet ortodoksipapit ja -maallikot ovat allekirjoittaneet kannanoton. He ovat myös todenneet toimivansa Yhteys-liikkeen arvojen puolesta ortodoksisen kirkon pyhän tradition ja kanonisen perinteen puitteissa.

Arkkipiispa Leon saamassa kirjeessä todetaan myös, että suomalaisortodoksien toiminta Yhteys-liikkeessä on menossa Venäjän ortodoksisen kirkon Pyhän synodin keskusteltavaksi. Suomen ortodoksinen kirkko ei kuitenkaan ole Venäjän kirkon alaisuudessa, vaan nauttii laajaa autonomiaa Konstantinopolin ekumeenisen patriarkaatin yhteydessä.

Kirjeen ovat allekirjoittaneet kolme maallikkoteologia, jotka kuuluvat pieneen Pyhän Kosmas Aitolialaisen veljeskuntaan. Se tunnetaan fundamentalistisista näkemyksistään.

"Me emme propagoi homoavioliittoja emmekä muitakaan muutoksia kirkon opetukseen", sanoo rovasti Timo Lehmuskoski, yksi Yhteys-liikkeen julistuksen allekirjoittajista. "Me kuitenkin uskomme, että ortodoksiseen perinteeseen ja erityisesti ihmiskuvaan sisältyy näkökohtia ja käytäntöjä, jotka kannustavat meitä suhtautumaan avoimesti, kunnioittaen ja oikeudenmukaisesti kaikkiin ihmisiin, myös homoseksuaaleihin."