I samband med ärkebiskopens pressmeddelande vill jag nämna om dagens ledare i Borgåbladet (31.3.07), där chefredaktör Jan-Erik Andelin skriver under rubriken "Mansprästens plåga". Utdrag följer:
Språkforskaren Annette Kronholm-Cederberg gjorde den rätta vändningen i debatten om kvinnor som präster. Hon valde i Kyrkpressens debattforum på nätet att tala om mansprästerna som den olösta frågan i kyrkan, snarare än kvinnoprästerna.
Det är riktigt. För den stora majoriteten av kyrkans medlemmar är de kvinnliga prästerna inget problem. Så självklara har de blivit sedan folkkyrkan vigde de första år 1988.
Vi har i själva verket redan en generation unga och barn som tycker att det känns exotiskt när de, vid det sjätte dopet, i den sjunde högmässan plötsligt ser att prästen också kan vara – en man! Hur man i vuxen ålder religionspedagogiskt ens skulle kunna spola filmen tillbaka och förklara att deras tidigaste bilder av Gud genom kvinnliga präster på något sätt kunde vara fel, är en gåta.
Mansprästen och hans teologiska vänner är de som anser att det att vara en man är en av de omistliga delarna i själva ordet präst. Om man klär av prästen kåpa, kaftan och kalsong anser de att man måste hitta nånting som fysiskt är – en man. Ordet präst kan alltså för dem lika lite syfta på en kvinna som till exempel ordet morbror.
[...]
Mansprästerna är ingen enhetlig front. Också om ett upprop med 92 mansnamn nyligen har cirkulerat på löpsedlarna, så är skalan vid.
De mest moderata skriver på närmast för att värna om andras rätt till en övertygelse som i vårt jämställda samhälle ter sig allt mera udda. De mest militanta igen är så hårdföra och förbannande att de gott kunde få vandra uppför domkapitlets rundeltrappa i Borgå med prästkragen i hand för att få svara för vad de säger om andra präster som bekänner samma Kristus.
Här ute undrar allt fler hur detta med kön kan ha kommit att bli så viktigt? Mansprästerna skyller på att det är medierna som fokuserar så här, men det stämmer inte. Också i deras egna forum är det kring de här sakerna man läser skrifterna med styv ögonglob.
Vad är det med könet? Vad är det i religiös erfarenhet som är manligt och kvinnligt? Berätta. Vad är det som är moderligt och faderligt i det andliga? Vad är det som vibrerar i samma takt som könskomponenterna i mansprästens egen kropp?
I samma kyrkliga kretsar verkar det samtidigt vara ytterst svårt att föra en modern diskussion om sexualitetens sidor av längtan, lust och lycka. Då är utrymmet plötsligt lika sparsamt som det är för pingis i en städskrubb.
[...]
Kyrkan står med fel prioriteter utåt. I ett debattforum skriver en ung församlingsmedlem: ”Aposteln Paulus skrev ju förstås ingenting om sinne för proportioner. Men kanske han borde ha gjort det.”
