Ärkebiskopens uttalande refereras i bl.a. Kyrkpressen, som också hänvisar till en undersökning av Taloustutkimus, som kommer till att finländare är negativa till samarbetsvägrare. http://tinyurl.com/2yvyyx
En intressant detalj i detta sammanhang är att det är första gången (tror jag) som jag hör termen "samarbetsvägrare" användas i stället för "kvinnoprästmotståndare". Och visst är ju den nya termen bättre.
Det finns gott om kvinnoprästmotståndare, alltså sådana som i princip anser att kvinnor inte borde få bli prästvigda, som i praktiken inte har någon svårighet att samarbeta med kvinnliga präster. Det är bra - var och en får ha den åsikt den har, men åsikterna får inte hindra att man följer gemensamt överenskomna regler. Och framför allt får oskyldiga parter inte komma i kläm. Samarbetsviliga kvinnoprästmotståndare är alltså inget problem i praktiken.
Problemet kommer in då det blir så viktigt att ha rätt att det går ut över andra. Vägran att samarbeta är alltså problemets kärna, och kan inte (längre) accepteras.
I en kommentar till ett inlägg på Kp-bloggportalen skriver kvinnoprästmotståndaren par excellence Halvar Sandell:
"[...] ni behöver inte argumentera och använda debatten. De administrativa medlen räcker mer än väl för att inom överskådlig framtid få bort dem som har vår övertygelse." http://tinyurl.com/2f6n7f
Jag hade inte väntat att få höra mig säga det här, men Sandell har helt rätt. Debatten är slut. Argumenten är presenterade. Beslutet är fattat för över 20 år sedan. Den som inte kan underordna sig gällande ordning kommer att råka ut för "administrativa medel" - vilket den personen har dragit över sig själv!
