Deus semper maior!

Anybody who doesn’t know what soap tastes like never washed a dog.

- Franklin P. Jones

as quoted by the Episcopal padre
http://episcopalpadre.blogspot.com/2008/08/thought-for-today_06.html

När Jesus kallade sina första lärjungar, lämnade de sina nät och följde honom. Nu är prästerna tillbaka på nätet. Den här gången är det inte fiskenät det är frågan om, utan Internet.

På sina hemsidor (borgaforsamlingar.fi) har de lutherska församlingarna i Borgå öppnat en funktion med namnet Nätpräst. Där kan du ställa frågor om allt mellan himmel och jord, men kanske helst om sådant som på något sätt berör kristendomen, kyrkan och tron. Församlingens präster svarar på dina frågor inom fem vardagar.
Verksamheten är helt konfidentiell. Du får ett lösenord med vars hjälp du och endast du kan läsa er diskussion, om du inte markerar att frågan och svaret får publiceras.

Förutom genom Nätprästen kan du naturligtvis kontakta prästerna per telefon, e-post eller på andra sätt precis som tidigare.

I samband med en jordfästning fick jag frågan om det är OK att kvinnor är med och bär kistan. Den frågan gör att jag vill lägga ut texten lite mer om kistbärande. Jag vill påpeka att det jag refererar är traditionen i Borgå; det kan finnas lokala variationer.

*

När en kropp skall kremeras, blir kistan i allmänhet kvar i begravningskapellet, därifrån den sedan småningom förs till krematoriet. Då behövs inga kistbärare, utan det är i allmänhet begravningsbyrån som sköter om transporten. Mot en avgift, naturligtvis.

Men när kistan skall föras ut till graven genast efter jordfästningen, är situationen en annan. Då träder i allmänhet sex personer fram och bär ut kistan med hjälp av de band som har dragits under den. Kistan läggs så på en kärra som bärarna för till graven, där de åter lyfter upp kistan och sänker den ner i graven. En vaktmästare leder begravningståget från kapellet till graven och dirigerar hela proceduren.

*

När man bär en kista med hjälp av band, är det viktigt att bära på rätt sätt. Någon gång har jag sett bärare som bara lyfter kistan med bandet i ena handen. En stark person orkar göra så en liten stund, men det är lättare att lägga bandet över axlarna och hålla i med båda händerna. Då bär man inte bara med en arm, utan med båda armarna, båda benen och ryggen – och kan gå så långt det behövs.

Bandets viktigaste funktion är dock vid graven. När en tung kista sänks ner i en djup grop, är det bra att ha banden. Man låter banden sakta glida i jämn takt genom händerna – och ser till att alla tre band har samma takt, så att balansen bibehålls – och när kistan når bottnen släpper den ena bäraren bandet och den andra drar upp det. Det är bra att komma överens om vem som släpper, för om båda gör det, blir det besvärligt att få upp bandet igen.

Beroende på kistans material väger den mellan tio och trettio kilo sådär; säg i medeltal 20 kg. Lägg därtill den avlidnas vikt. Vi tar som exempel en person på 70 kg. Då blir den sammanlagda vikten 90 kg och varje bärare har ansvar för 15 kg, vilket torde vara överkomligt för en frisk vuxen man som bär på rätt sätt. Om kroppen är väsentligt större, kan man överväga att ha åtta bärare, medan en liten kropp kanske bara behöver fyra. Ett spädbarns kista (som jag hoppas kunna undvika!) kan bäras av en enda person, ofta barnets far.

Traditionellt bär de närmast sörjande vid hjärtat; de tar alltså plats närmast altaret på höger sida från församlingen sett. En aspekt som man också kan tänka på är att man gärna kan placera de svagaste eller osäkraste bärarna i mitten. Om mitten sviktar, kan bärarna i ändorna ändå klara balansen, men om den ena ändan sviker, kan hela kistan gå överstyr. Och det vill ju ingen.

*

Är det då OK att det är kvinnor med bland bärarna? Varför inte? Det enda som man bör tänka på är den fysiska delen av det hela. Å andra sidan gäller det också män. En alltför späd, svag, sjuklig eller gammal person kanske inte skall bära en kista, om man kan misstänka att han eller hon inte klarar av sin uppgift. Men någon skillnad mellan könen tycker jag inte att man behölver göra i våra dagar.

*

De anhöriga som ställde frågan hade sedan den avlidnas svärdotter och sondotter som bärare tillsammans med fyra män, och det gick förstås hur bra som helst. Lite ovant var det kanske att se damerna med där, men det är bara att vänja sig.

Artikel 1.
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

På Predikantbloggen finns nu tvåhundra predikningar! Tack till alla som har bidragit! Det var Martin Fagerudd som skrev nummer tvåhundra.

På drygt två år har antalet fördubblats, eftersom nummer etthundra noterades 17.6.09. Predikningarna har haft ett mycket stadigt antal läsare - tjugo till trettio per dag. Det är glädjande. Tack också till er!

Vi fortsätter...

http://predikantbloggen.blogspot.com/

Gode Gud. Jag vet att man ska tycka om sin nästa men om Håkan fortsätter att ta min ena skridsko kommer jag faktiskt att slå honom.

- Bertil, 9 år

Lektor Linda Lawast-Slotte, författaren och ex-prästen Paul von Martens och verksamhetsledaren vid Svenska Lutherska Evangeliföreningen (SLEF) Göran Stenlund diskuterade biskopsvalet i programmet Slaget efter tolv i Radio Vega 1.9.09. Axel Rappe ledde diskussionen. Efter tolv minuter började det hetta till, och vid 15'35" sade von Martens:

*

Jag skulle vilja lyfta fram den centrala uppgiften [som en biskop har], och det är att vara en herde som Jesus har tillsatt - att ta vara på dem som tillhör honom, vara särskilt uppmärksam på de troende kristna församlingsmedlemmarna och beakta just deras särskilda behov.

Vid 18'55" fortsatte han:

Biskopen har ett särskilt ansvar för dem Jesus kallar sina får och sina lamm. Han representerar JESUS och Jesu omsorg i förhållande till de människor för vilka detta är viktigt.

Stenlund: Det håller jag helt med om.

von Martens: Det här betyder ju inte att han kan eller skall förhålla sig nedlåtande mot människor som står utanför. Men de har ett helt annat intresse, ett intresse av vad som helst utom det som är det centrala.

Lawast-Slotte: Det är nog att döma människorna som hör till våra församlingar!

[...]

Stenlund: Om vi läser vår bibel så märker vi att vi som kristna människor där får anvisningen att ha omsorg om alla våra medmänniskor, men särskilt om dem som delar vår tro. Och detta är väl någonting som också gäller en biskop, kan jag tänka mig.

*

Om du vill lyssna på programmet så ska du göra det inom 30 dagar från sändning, alltså i praktiken inom september månad.
http://arenan.yle.fi/audio/393621

Jag upplever att von Martens och, till min förvåning, också Stenlund lämnar en sund luthersk lära då de så starkt betonar de församlingsmedlemmars betydelse som definierar sig som troende, i motsats till församlingens eller kyrkans alla döpta medlemmar. Tron har en stor betydelse, naturligtvis, men den är ingenting som vi människor objektivt kan peka på och säga "Han är troende, hon är det inte."

Dopet kan däremot objektivt verifieras. Dopet är dessutom det viktiga i sammanhanget, eftersom det är då som gudsförhållandet börjar genom Guds adoption av den döpte. I dopet blir vi Guds barn. Då vi inser detta och tar emot detta faktum, har vi kommit till tro. På vägen dit finns tro och otro, glädje och förtvivlan, visshet och tvivel - men ändå är vi Guds barn, för det har vi blivit i dopet en gång. Vi är Guds - och HAN vacklar inte. Han håller oss i sin famn också genom tvivel, otro och förtvivlan.

Och detta verkar von Martens och Stenlund förneka, då de så starkt betonar tron, den tro som människan tror på Gud med. Är inte Guds tro på människan viktigare? Den ger han uttryck för i dopet, då han gör oss till sina barn. Och detta gäller alla församlingsmedlemmar, inte bara dem som någon subjektivt kallar "troende" (eller ännu värre "kristna" i förhållande till den förment icke-kristna skaran av församlingsmedlemmar).

Är SLEF verkligen av denna åsikt? Jag har förstått att den vill betona Guds nåd över oss syndare. Det vill också jag göra, om än våra slutsatser på vissa punkter blir olika. Står Evangeliföreningen bakom sin verksamhetsledares helhjärtade medhåll av det som von Martens uttryckte? Jag vore, om inte förvånad, så åtminstone överraskad.

Själv vill jag hålla fast vid den nådefulla folkkyrkotanken och inte ge mig in i någon sorts föreningskyrka, där medlemskapet hänger på anpassning till ledningens syn på hur en kristen bör tänka, känna, se ut och bete sig. En sådan anpassning vore i de flesta fall förljugen och fariseisk.

Om folk i andra samfund vill göra annorlunda, är det deras sak. Men här gäller det uttryckligen Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Jag stod vid graven och följde med hur folk lade ner sina buketter och läste upp sina minnesverser. En man gjorde en felsägning som roade mig:

”Minnet av NN hindras ... öh ... hedras av ...”

Jag undrar hur minnet av en avliden kan hindras av någon. Förslag?

To see what is in front of one's nose needs a constant struggle.

- George Orwell

Jag bloggade nyss i all hast om biskopsvalets resultat. Enligt stiftets hemsida (som plötsligt bytte url av någon orsak!) fastställer domkapitlet valresultatet nu på fredag 4.9.09 efter kontrollräkning. Nästa vecka ordnas två kandidatutfrågningar, i Nykarleby onsdag 9.9 och i Helsingfors torsdag 10.9.
http://borgastift.evl.fi/node/527

Men tillbaka till dagens resultat. Som jag har nämnt, stöder jag Vikström, så jag är glad att han gick vidare. Jag blev dock överraskad av att det var Ekstrand, inte Perret, som blev hans motkandidat. Kanske en del av Perrets potentiella väljare insåg vad klockan var slagen och därför stödde Ekstrand, så att de skulle få någon konservativ att rösta på också i den andra omgången. I så fall lyckades de ju.

För att förenkla scenariet, skulle jag gissa att Perrets väljare kommer att stöda Ekstrand, medan Åstrands och Fagerholm-Urch' väljare röstar på Vikström i den andra omgången. Om det går så, får Vikström 262 röster mot Ekstrands 189, och vi kan skruva fast samma namnskylt på biskopsgårdens dörr en tredje gång. Men det finns förstås många osäkerhetsfaktorer i detta - och mycket hinner hända på två veckor.

Det finns både likheter och skillnader mellan de båda kandidaterna. Båda är födda på 1960-talet, vilket innebär en kraftig föryngring på biskopsposten. Båda är teologie doktorer; Ekstrand har jobbat som professor på Åbo Akademi, medan Vikström är forskare där. Båda har ett lugnt och sansat sätt att uttrycka sig; om man vill vara elak kunde man kalla dem gråa. Men det vill man ju inte. Båda har österbottniska rötter; Ekstrand och Vikströms föräldrar är födda där, medan Vikström själv är uppvuxen i söder, först i Åbo och så i Borgå, där han tog studenten.
Men skillnader finns också. Ekstrand är betydligt mer konservativ än Vikström; han är den av första omgångens kandidater som, näst Perret, står längst till höger på skalan. Vikström är positiv till samkönade förhållanden och till välsignelse av registrerade partnerskap, medan Ekstrand inte är med på de noterna.

Vikströms hemsida är http://www.bjornvikstrom.fi/ och Ekstrands http://sixtenekstrand.com/ . YLE har gjort presentationer av kandidaterna; se Ekstrand http://svenska.yle.fi/nyheter/bakgrundsartikel.php?tema=285&id=159288 och Vikström http://svenska.yle.fi/nyheter/bakgrundsartikel.php?tema=285;id=158319 .

Vilka som är röstberättigade i valet ser du på stiftets hemsida. Berätta för dem vem du stöder.
http://borgastift.evl.fi/node/461

Vilkendera tycker du borde väljas? Rösta i den nya enkät som jag nyss har lagt upp!
http://karlafhallstrom.blogspot.com/

*

För den som är intresserad av sådan statistik, kan jag meddela domprosteriets valresultat: Vikström 21 röster, Ekstrand 16, Åstrand 9, Fagerholm-Urch och Perret 5 var. 56 röster av 57 röstberättigade.