Lektor Linda Lawast-Slotte, författaren och ex-prästen Paul von Martens och verksamhetsledaren vid Svenska Lutherska Evangeliföreningen (SLEF) Göran Stenlund diskuterade biskopsvalet i programmet Slaget efter tolv i Radio Vega 1.9.09. Axel Rappe ledde diskussionen. Efter tolv minuter började det hetta till, och vid 15'35" sade von Martens:
*
Jag skulle vilja lyfta fram den centrala uppgiften [som en biskop har], och det är att vara en herde som Jesus har tillsatt - att ta vara på dem som tillhör honom, vara särskilt uppmärksam på de troende kristna församlingsmedlemmarna och beakta just deras särskilda behov.
Vid 18'55" fortsatte han:
Biskopen har ett särskilt ansvar för dem Jesus kallar sina får och sina lamm. Han representerar JESUS och Jesu omsorg i förhållande till de människor för vilka detta är viktigt.
Stenlund: Det håller jag helt med om.
von Martens: Det här betyder ju inte att han kan eller skall förhålla sig nedlåtande mot människor som står utanför. Men de har ett helt annat intresse, ett intresse av vad som helst utom det som är det centrala.
Lawast-Slotte: Det är nog att döma människorna som hör till våra församlingar!
[...]
Stenlund: Om vi läser vår bibel så märker vi att vi som kristna människor där får anvisningen att ha omsorg om alla våra medmänniskor, men särskilt om dem som delar vår tro. Och detta är väl någonting som också gäller en biskop, kan jag tänka mig.
*
Om du vill lyssna på programmet så ska du göra det inom 30 dagar från sändning, alltså i praktiken inom september månad.
http://arenan.yle.fi/audio/393621
Jag upplever att von Martens och, till min förvåning, också Stenlund lämnar en sund luthersk lära då de så starkt betonar de församlingsmedlemmars betydelse som definierar sig som troende, i motsats till församlingens eller kyrkans alla döpta medlemmar. Tron har en stor betydelse, naturligtvis, men den är ingenting som vi människor objektivt kan peka på och säga "Han är troende, hon är det inte."
Dopet kan däremot objektivt verifieras. Dopet är dessutom det viktiga i sammanhanget, eftersom det är då som gudsförhållandet börjar genom Guds adoption av den döpte. I dopet blir vi Guds barn. Då vi inser detta och tar emot detta faktum, har vi kommit till tro. På vägen dit finns tro och otro, glädje och förtvivlan, visshet och tvivel - men ändå är vi Guds barn, för det har vi blivit i dopet en gång. Vi är Guds - och HAN vacklar inte. Han håller oss i sin famn också genom tvivel, otro och förtvivlan.
Och detta verkar von Martens och Stenlund förneka, då de så starkt betonar tron, den tro som människan tror på Gud med. Är inte Guds tro på människan viktigare? Den ger han uttryck för i dopet, då han gör oss till sina barn. Och detta gäller alla församlingsmedlemmar, inte bara dem som någon subjektivt kallar "troende" (eller ännu värre "kristna" i förhållande till den förment icke-kristna skaran av församlingsmedlemmar).
Är SLEF verkligen av denna åsikt? Jag har förstått att den vill betona Guds nåd över oss syndare. Det vill också jag göra, om än våra slutsatser på vissa punkter blir olika. Står Evangeliföreningen bakom sin verksamhetsledares helhjärtade medhåll av det som von Martens uttryckte? Jag vore, om inte förvånad, så åtminstone överraskad.
Själv vill jag hålla fast vid den nådefulla folkkyrkotanken och inte ge mig in i någon sorts föreningskyrka, där medlemskapet hänger på anpassning till ledningens syn på hur en kristen bör tänka, känna, se ut och bete sig. En sådan anpassning vore i de flesta fall förljugen och fariseisk.
Om folk i andra samfund vill göra annorlunda, är det deras sak. Men här gäller det uttryckligen Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
