Deus semper maior!

Näytetään bloggaukset elokuulta 2008.

Theologian vs. church leader?

The Archbishop of Canterbury ("ABC"), the Most Rev. Dr. Rowan Williams, presided at the Lambeth conference this summer. He made it clear that gay inclusiveness was to be regarded as a kind of splinter movement and that the (mainly North American) church provinces that engaged in gay marriages and the like were to cease doing so, in order to preserve the unity of the Anglican communion. The African and South American provinces that are actively creating parallel structures in North America were also to subside. Neither group has reacted favorably to his request.

When Williams was elected ABC five years ago, he was Archbishop of Wales, and known as a fairly liberal theologian. Today's the Times published an article, Rowan Williams: gay relationships 'comparable to marriage', by its Religion Correspondent, Ruth Gledhill, where she quotes some private correspondance shown to her by Williams. In an exchange of letters with an evangelical Christian, written some eight years ago when he was Archbishop of Wales, he described his belief that biblical passages criticising homosexual sex were not aimed at people who were gay by nature. The letters, written in the autumn of 2000 and 2001, were exchanged with Dr. Deborah Pitt, a psychiatrist and evangelical Christian living in his former archdiocese in South Wales, who had written challenging him on the issue.

Williams told Pitt that by the end of the 1980s he had "definitely come to the conclusion" that the Bible did not denounce faithful relationships between people who happened to be gay. In his 1989 essay The Body’s Grace, Dr Williams argued that the Church’s acceptance of contraception meant that it acknowledged the validity of nonprocreative sex. This could be taken as a green light for gay sex.

That is all well and good. Liberals have, however, been bitterly disappointed that a man whom they regarded as chosen to advance their agenda has instead abided by the traditionalist consensus of the majority.

In a recent interview, the Archbishop said: "When I teach as a bishop I teach what the Church teaches. In controverted areas it is my responsibility to teach what the Church has said and why."

I wonder. His statement seems to mean, as one commentator put it: "If I’m asked for my views, as a church leader rather than a theologian, I have to be dishonest."

As a pastor, I have the same responsibility regarding Church teachings as the ABC, although not the same visibility or influence. My view is that I will teach "mainstream" Christianity as long as it does not clash with my own considered opinions. I will not lightly deviate from Church dogma. If I find myself in opposition to the dogma, however, I have a responsibility to follow my conscience and be true to what God has revealed to me, be it through the Bible, through tradition, through my intellect or through my conscience.

Then, of course, I'll have to bear the consequences of my stance - if my church finds that I deviate too much, it will discipline me in some way, I suppose. So far, it has refrained from doing so; instead, I have been exonerated by the Diocesan Chapter of Porvoo.



Anglikansk splittring: Lambeth-konferensen

På väg mot Lambeth bloggade jag om GAFCON och om C-of-Es kyrkomöte. Nu är vi framme vid Lambeth.

Lambeth-konferensen är inget kyrkomöte med rätt att fatta bindande beslut; ärkebiskopen av Canterbury är ingen påve med stor auktoritet; den anglikanska kyrkogemenskapen är inte en enda kyrka, utan just en gemenskap, som består av ett stort antal självständiga kyrkor (eller provinser, som de kallas).

Därför är det kanske inte överraskande att detta decenniums Lambeth-konferens (16.7-3.8.08) inte fick så mycket synligt till stånd. En viktig sak var att hundratals biskopar från hela världen tågade genom centrala London till stöd för kampen mot fattigdom, men det var en av de få saker som biskoparna kunde enas om. Frågor som homosexualitet och sexualitet överhuvudtaget, ledarskapet inom kyrkogemenskapen och dess framtida organisation och klyftan mellan traditionalistiska och liberalt sinnade provinser var sådant som konferensdeltagarna tacklade under ledning av ärkebiskop Rowan Williams, men där de synliga resultaten uteblev.

Helt bortkastad var konferensen dock knappast. Osynliga resultat talar många av deltagarna om - en djupare förståelse av varandras synpunkter, också när åsiktsgemenskapen uteblir; en insikt i att det som förenar trots allt är viktigare än det som skiljer; en upplevelse av syskonskap i Kristus när man sätter sig ner med "fienden" ansikte mot ansikte. Sådant kan på lång sikt föda bättre frukt för den anglikanska gemenskapen än formella beslut som ändå inte går att implementera så som det är tänkt.

Samtidigt fick nog särskilt Williams och den från konferensen uteslutne biskop Gene Robinson klä skott för mycket sådant som de inte var ansvariga för. Men att vänta sig sakligt beteende från alla parter vore kanske för mycket begärt.

Debatten och processen kommer att fortsätta inom och mellan de anglikanska kyrkorna länge än. Lambeth-konferensen blev inte den avgörande slutpunkten som många väntade sig eller hoppades på.

Ett önskemål som Williams kom med var att de aktivaste parterna i konfliken inte skulle fortsätta med sådant som kan förvärra situationen. Hans uppmaning klingar nog för döva öron, syskonskap eller inte. Den episkopala kyrkan i USA kommer att fortsätta med sina välsignelser och vigslar av samkönade par, medan vissa afrikanska provinser kommer att fortsätta att skapa parallella kyrkostrukturer i USA.

Kanske något steg framåt togs - men den hotande splittringen är ännu på inget sätt avvärjd. Att den blev uppskjuten är väl dock positivt. Vi får väl se hur det utvecklar sig... eller kanske "invecklar sig" vore ett bättre uttryck?

http://tinyurl.com/lambeth2



Farliga länder för kristna

Enligt en rapport från i fjol hotas över 200 miljoner kristna i 60 länder världen över av förföljelse. I våras publicerade organisationen Open Doors sin årliga lista på de femtio farligaste länderna, alltså de ställen där det är farligast att vara kristen. De flesta av länderna på listan är antingen kommunistiska eller muslimska, men också annat ryms med.

Under de sex senaste åren har listan toppats av Nordkorea, vilket kanske inte är så oväntat (vem blir inte förföljd där?). I år kom Kina med bland de tio främsta (eller värsta). Bland populära turistmål kan nämnas Maldiverna på fjärde plats och Laos på åttonde, samt Indien, Turkiet och Marocko också väl placerade. I vårt närområde hittar vi Azerbajdzjan, Tjetjenien och Vitryssland, förutom flera asiatiska tidigare sovjetrepubliker.

Nummer två på listan är Saudiarabien. Landet vill locka till sig mer turister, men är en religiös diktatur av värsta slag. Orsaken till att vi inte hör så mycket om detta är väl att landet utrikespolitiskt är västtillvänt, och västmakterna med USA i spetsen vill inte stöta sig med det wahhabitiska kungahuset.

Men en turist som kommer till Saudiarabien granskas i tullen för att säkert inte smuggla in någonting förbjudet, t.ex. narkotika, vapen, pornografi - eller kristna eller judiska symboler såsom halssmycken. Jag har i många år haft ett guldkrucifix om halsen; senast jag hade det av mig var för några veckor sedan vid en röntgenundersökning, och därförinnan år 2003 när jag låg på sjukhus. Om jag ville resa till Saudiarabien (vilket inte är aktuellt!) skulle jag vara tvungen att lämna mitt halsband hemma - eller i tullen.

Men det är förstås bara en symbolisk förnedring, och inget - inget! - mot vad saudiska kristna måste gå igenom.

Listan ser ut så här:

Nordkorea
Saudiarabien
Iran
Maldiverna
Bhutan
Jemen
Afghanistan
Laos
Uzbekistan
Kina
Eritrea
Somalia
Turkmenistan
Komorerna
Pakistan
Qatar
Vietnam
Tjetjenien (Ryssland)
Egypten
Zanzibar (Tanzania)
Irak
Azerbajdzjan
Libyen
Mauretanien
Myanmar (f.d. Burma)
Sudan - norra delarna
Oman
Kuba
Brunei
Indien
Algeriet
Nigeria - norra delarna
Djibouti
Turkiet
Kuwait
Sri Lanka
Tadzhikistan
Förenade Arabemiraterna
Jordanien
Marocko
Vitryssland
de palestinska områdena
Etiopien
Syrien
Bahrain
Tunisien
Indonesien
Bangladesh
Kenya - nordöstra delarna
Colombia - konfliktområden


Different kinds of exclusion

... at the end of the day, there is an ontological difference between feeling excluded because you're disagreed with and being excluded because of who you are. Brother and sister Anglican walking away from the table because they've been disagreed with is a painful thing. The church walking away from the gay and lesbian baptised is a sinful thing.

- Susan Russell

in A flock abandoned (the Guardian 31.7.08)
http://tinyurl.com/5tmnbw


Does this count as 'gay bashing'?

On July 27, 2008, Jim D. Adkisson, 58, opened fire in a church in Knoxville, Tennessee, USA. He was unemployed and strongly influenced by some right-wing talk show hosts, so he blamed his problems on the "liberals". His wife had left him; since she at some point had attended the Tennessee Valley Unitarian Universalist Church, and since it can be branded as "liberal", it became a focus point for his frustration and anger, and so he chose it as the venue for his act of desperation.

[Unitarian Universalism is a religion that, while it has Christian roots, no longer can be said to be Christian (in a theological sense), but has a creedless, non-dogmatic approach to spirituality and faith development. "Unitarians" believe God to be a single entity, as opposed to the Trinity of the Christians; "Universalism" implies that everyone will be saved in the end, i.e. there is no concept of Hell or eternal damnation.

[Just as many other non-Christians (and even some Christians, believe it or not!), the "UU's" are well worth our respect for their strong engagement in questions of social justice, working for the benefit of those who have least, those on the fringe of society. This has often meant activism in political causes, notably the civil rights movement, the gay rights movement, the social justice movement, and the feminist movement. In the 19th century, Unitarians and Universalists were active in abolitionism, the women's movement, the temperance movement and other social reform movements. The first six (!) presidents of the USA (Washington, J. Adams, Jefferson, Madison, Monroe, and J.Q. Adams) were what today would be called "UU's".

[Some European news reports claimed that the Knoxville shooting took place in a presbyterian church, but that is clearly a misunderstanding, probably based on the fact that there are very few "UU's" on this side of the Atlantic.]

Adkisson killed two and wounded seven of those gathered for the church service, before he was wrestled to the ground. One of the two stood deliberately (heroically!) in front of the shotgun, trying to protect the rest of the congregation.

Adkisson was motivated by hatred of liberalism and by extension homosexuality. The church is liberal and gay-friendly, and this was one reason why it was chosen. No homosexual was killed, but this was a hate crime, none the less. I only wonder whether it qualifies as a gay bashing.

*

During Europride in Stockholm, Sweden, a number of gay bashings took place. One hate crime targeted churches - luckily much less seriously than the events in Knoxville. The church buildings of Högalid parish and two other parishes in Stockholm were covered with flyers. The flyers, posted by a group calling itself "orthodox Christians", were taped to the exterior walls of the churches and strewn on the ground with rocks to hold them in place. One flyer, containing 95 theses, was nailed to the church door, mimicking the 95 theses Luther nailed to the church door in Wittenberg, thus starting the Reformation. The theses in Stockholm were of far poorer quality, though...

This is, of course, not the most aggressive act imaginable. However, in combination with the Knoxville shooting and other similar incidents lately, it is clear that it is not only gay people that are targeted by homophobic so-called "Christians", but anybody who is making an effort to spread God's love to those who are considered "unworthy". Witness the processes against myself and other pastors within the Evangelical Lutheran Church of Finland, who have dared to speak out for gay rights - and the threats (including death threats) that we have recieved!

Sources and links: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/does-this-count-as-gay-bashing.html



Självprövning

Texterna för Tolfte söndagen efter pingst enligt andra årgången

Första läsningen: Job 42:1-6
Job svarade Herren:
Jag vet att du förmår allt,
inget du föresatt dig är omöjligt för dig.
"Vem är du som döljer min visa plan
med ord utan förnuft?"
Ja, jag har talat om det jag inte begriper,
det som är för högt för mig,
det som jag inte vet något om.
"Lyssna nu, så skall jag tala,
ge mig besked när jag frågar!"
Förr hade jag bara hört om dig,
nu har jag sett dig med egna ögon.
Jag är tillintetgjord och ångrar mig,
i stoft och aska.

eller

1 Sam 17:37-45, 48-50
David sade: "Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén." Då sade Saul till honom: "Gå. Herren är med dig."
Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen - det hade han aldrig tidigare prövat. "Nej, med allt det här kan jag inte gå", sade han till Saul, "jag har aldrig gjort det förr." Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom - det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. "Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?" frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. "Kom hit", ropade han, "så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur." David svarade: "Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat." [...]
När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

Andra läsningen: Rom 7:14-25
Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda - i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

Evangelium: Matt 21:28-32
Jesus sade till översteprästerna och folkets äldste:
"Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.' Han svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste."
Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom."


Uppdateringar: Rohadi, Vammala, Haggard

I mars 2007 skrev jag om den kristne martyren Abraham Bentar Rohadi från Indonesien. Den 7 mars 2006 blev han grovt misshandlad av en grupp muslimer och fängslad av polisen för sin egen säkerhets skull. Därefter dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse för att ha förolämpat islam.

Nu har han - Gud vare tack! - blivit frisläppt i förtid. Men hans situation är knappast avundsvärd ändå. Vi får fortsätta be för honom och för andra martyrer världen över.

*

Våren 2007 vägrade kaplan Jari Rankinen i Vammala vid två tillfällen att delta i en gudstjänst tillsammans med en kvinnlig pastor. Domkapitlet i Åbo ärkestift dömde honom i november till att avhållas både från sin kaplanstjänst och från prästämbetets utövande i tre månader. Jag bloggade om detta när det begav sig.

Samme Rankinen är ledare för Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys' (Finlands lutherska evangeliförening, SLEY) västra område. Som sådan har han varit inblandad i verksamheten vid Karkku evangeliska institut i Vammala, som bl.a. ordnar skriftskolor. Konfirmationerna har under de senaste drygt 40 åren firats i Vammala kyrka, men nu har institutet slagit upp ett tält för ändamålet på sin gård. Orsaken är att man inte vill att församlingen skall skicka någon kvinnlig präst till mässan. Ur församlingens synvinkel är det självklart att någon utomstående inte kan komma till församlingens egen kyrka och diktera em av församlingens präster som skall tjänstgöra i vilken gudstjänst. Biskopen i Åbo, Kari Mäkinen, stöder denna inställning.
Kanske SLEY handlar vist genom att inte söka konfrontation, men situationen är naturligtvis beklaglig. Hur som helst verkar gränserna nu testas i Vammala.

*

Pastor Ted Haggard var ledare för den fundamentalistiska amerikanska organisationen National Association of Evangelicals, som har 30 miljoner medlemmar. Han var en stark motståndare mot homosexualitet, homoäktenskap m.m., och besökte ofta Vita huset under Bush-administrationens tid. Chocken var stor i många kretsar när han i november 2006 blev fast för att upprepade gånger ha idkat homosex med en prostituerad (att han samtidigt hade köpt och använt droger var tydligen inte lika chockerande). Haggard fick sparken från sin post som ledare för en s.k. megakyrka, New Life Church i Colorado Springs, och fick någon sorts kvasiterapi.

I det att han fick sparken ingick att han skulle lämna Colorado Springs för den tid han genomgick "terapi", vilket beräknades ta fem år. Nu har han flyttat tillbaka till sitt hus efter bara drygt ett år, och har sökt anställning som själavårdare vid ett kristligt "half-way house", tydligen ett ställe dit frigivna fångar kan komma för att åter acklimatisera till friheten. Hans "terapeuter" är inte nöjda med detta, utan anser att Haggard borde söka något världsigt jobb i stället.

Och visst har karln väl förbrukat sitt förtroendekapital, kan man tänka sig. Men det är sådant här som bigotteri och förljugenhet leder till...

*

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/uppdateringar-rohadi-vammala-haggard.html