Deus semper maior!

Näytetään bloggaukset marraskuulta 2008.

Tyskland: Katolsk dekan avskedad för homovigsel

Fader Peter Kollas (55) är katolsk präst och tidigare distriktsdekan i Wetzlar i Hessen. I somras blev han ombedd att välsigna Jürgen Erbach (46) och Kristof Heil (43), som först hade blivit vigda i rådhuset. Bland de 150 gästerna i Wetzlars domkyrka fanns stadens överborgmästare och andra dignitärer, eftersom brudgumsparet är samhälleligt och yrkesmäktigt aktiva i sin hemstad. Kollas gick alltså med på herrarnas begäran.

Men det borde han ju inte ha gjort, förstås. Biskop Franz-Peter Tebartz-van Elst i Limburg avsatte i augusti Kollas från hans dekanstjänst; dock inte från hans prästämbete, vilket alltid är något. Biskopen följer Vatikanens linje, som säger att homosexualitet är en sjukdom och aldrig kan välsignas eller godkännas, utan bör bemötas med själavård. Detta är en skarp brytning mot den vidsynta linje som har rått inom katolicismen i trakten kring Frankfurt-am-Main under efterkrigstiden. Erbach och Heil, liksom en stor del av stadsborna, är bestörta över hur Kollas har behandlats.

Men detta är bara ytterligare ett symptom på att den försiktiga liberalisering av den katolska kyrkan som inleddes vid Andra vatikankonciliet på 1960-talet nu är bortblåst. Konservatismens kalla vindar drar fram över kyrkfolket...

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/11/tyskland-katolsk-dekan-avskedad-fr.html

Nouwen on the joy of giving

It is sad to see that, in our highly competitive and greedy world, we have lost touch with the joy of giving. We often live as if our happiness depended on having. But I don't know anyone who is really happy because of what he or she has. True joy, happiness and inner peace come from the giving of ourselves to others. A happy life is a life for others.

- Henri J.M. Nouwen
Life of the Beloved

as quoted on God's Politics

Om vigselrätt och vigseltvång

Efter förslaget att systemet med könsneutrala äktenskap skall införs i Sverige, har debatten om kyrkornas vigselrätt och prästernas och pastorernas vigseltvång gått het (se t.ex. ärkebiskop Anders Wejryds kommentar). För några veckor sedan försökte en insändarskribent i Hufvudstadsbladet introducera debatten också hos oss. Jag svarade ur en annan synvinkel, men annars födde hans initiativ inga större vågor.

I en del länder, t.ex. i Frankrike, finns det ingen kyrklig vigsel. Alla måste gå till magistraten eller borgmästaren (hur man nu vill översätta "mairie"), och den som vill kan sedan få kyrklig välsignelse av sitt äktenskap, naturligtvis under förutsättning att kyrkan går med på det. Jag har själv varit med om att förrätta en sådan tillsammans med en katolsk präst utanför Paris, och då störde det naturlgtvis ingen att jag inte har vigselrätt i Frankrike - det var ju inte en vigsel som vi förrättade.

I andra länder, t.ex. USA, kan olika yrkesgrupper och personer ansöka om att få vigselrätt. Präster och prelater gör så, men också olika slags domare och sådana som gör business av det - såsom de som förrättar de välkända drive-in-vigslarna i Las Vegas. Alla som har vigselrätt har fått den av (del)staten, inte av t.ex. kyrkan.

I de nordiska länderna är ett allmänt system att staten delegerar vigselrätt åt kyrkorna, vilkas präster och pastorer förvaltar den. Dessutom finns förstås möjligheten till civil vigsel på magistraten.

Och det är detta system som vissa vill ändra på, så att det skulle motsvara det franska. Motiven till detta är olika i olika fall. Humanister (i ordets ideologiska betydelse) vill minska religionens inflytande i samhället. Konservativa kristna, som den ovannämnda insändarskribenten, vill inte bli tvingade att godkänna t.ex. samkönade vigslar, om staten sätter ett sådant villkor för bibehållande av vigselrätt.

Frågan är ju sedan om vigselrätt innebär vigseltvång. Redan nu är min kyrkas vigselrätt begränsad. Jag får t.ex. inte viga ett par om inte kontrahenterna uppfyller vissa villkor. Att de skall ha en giltig hindersprövning (alltså ha papper på att de är myndiga, inte för nära släkt med varann och inte gifta från tidigare) är bara början. Dessutom skall de vara skriftskolgångna medlemmar av kyrkan, eller om inte båda är det, skall den andra höra till någon kristen kyrka.

Om dessa villkor uppfylls har församlingen plikt att viga. Däremot inte nödvändigtvis den enskilde prästen. Det finns kolleger som av samvetsskäl inte viger t.ex. frånskilda, och det är tillåtet - under förutsättning att församlingen (läs: kyrkoherden) ser till att vigseln ändå kan förrättas. Kyrkoherdens rättighet att väja är alltså i detta fall mindre än andra prästers.

Samma samvetsfrihet bör rimligtvis gälla också präster som inte kan tänka sig att viga samkönade par (under förutsättning att sådana vigslar införs i Finland, vilket jag hoppas). Kyrkans vigselrätt leder alltså inte automatiskt till prästens vigseltvång.

Om så är fallet, vore följderna av en slopad vigselrätt väldigt negativa för kyrkan. Jag har inga siffror till hands just nu, men jag vågar påstå att en stor majoritet av dem som gifter sig i Finland väljer att gifta sig kyrkligt. Många av dem skulle kanske vända sig till kyrkan fastän den borgerliga vigseln vore obligatorisk på franskt sätt, men många skulle säkert falla bort. De som är ute efter ett pampigt kyrkbröllop får det, men de som vill gifta sig i mindre skala kanske inte upplever ett behov av två ceremonier.

Och i så fall mister kyrkan en kontaktyta som den har till sina medlemmar - och i de flesta fall medlemmar som är i en ålder då många andra kontaktytor saknas. Skall kyrkan förbli en folkkyrka, så får vi inte göra misstaget att avstå från vigselrätten. Om vi däremot vill bygga upp en elitistisk organisation av endast starkt och lika troende människor, så är situationen en annan.

Men för min del anser jag att om folk prompt vill ha Guds välsignelse för sina liv och sina äktenskap, så skall inte kyrkan förmena dem den!

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/11/om-vigselrtt-och-vigseltvng.html

Hávamál 12

Ej är så gott,
som gott man säger,
öl för människors ätt;
ty mindre en man,
ju mera han dricker,
vet till sig, vad tankar han har.

Hávamál - Den höges sång

Erik Brates översättning 1913 från fornisländskan

Stor nyhet: En politiker tar sitt ansvar

Något ovanligt har skett i republiken Finland!

Statssekreterare Stefan Johansson (sfp) har i fyllan och villan tafsat på kvinnors bröst på en mottagning på svenska ambassaden för ett par veckor sedan. Detta är tyvärr inte ovanligt, och bör fördömas på det kraftigaste. Det vill jag vara entydig om.

Solveig Arle, t.f. chefredaktör på tidskriften Ny Tid, var ögonvittne till händelsen och tipsade Hufvudstadsbladet om saken. Enligt den i TV-nytt intervjuade Arle var Husis var märkligt nog inte intresserat, för "sådant händer ju hela tiden" (fast Husis förnekar denna variant av händelserna). Därför skrev Arle om saken i sin ledare i Ny Tid denna vecka. Jag håller med t.ex. Katarina Gäddnäs' bloggkommentar om detta.

Då Johanssons förman, minister Stefan Wallin (sfp) fick reda på händelsen, blev situationen ohållbar för Johansson. Han hade redan tidigare bett sina offer om ursäkt, och avgick igår (på Svenska dagen) med omedelbar verkan. Visserligen inte omedelbart efter klavertrampet, utan först efter att ha blivit fast, men ändå.

Och det är här som det ovanliga kommer in. Att en person i offentlig ställning gör bort sig är inget nytt, men att han verkligen tar konsekvenserna av det skedda är uppfriskande och uppmuntrande. Det visar å ena sidan att Johansson är en rakryggad man med integritet som tar ansvar för sina klavertramp, och det visar å den andra att det politiska klimatet i landet håller på att förändras.

Vilket inte är en dag för tidigt - Kekkonen-erans skyfflanden under mattan med utrikesminister Karjalainens alkoholproblem eller statsminister Lipponens uttalanden om att han tar det politiska ansvaret för vad det nu var, utan att något hände, är tecken på ett sjukt och ogenomskinligt system. Kanske vi nu får se verkligt ansvarstagande?

Vi politiker måste förstås se till att vi beter oss ordentligt - men det skadar inte heller, förstås...

Länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/11/stor-nyhet-en-politiker-tar-sitt-ansvar.html

Frågespalten XXXIII: Benämning av helgon

Yvonne (http://www.bloggen.fi/yvonne/) frågade:

Jag håller fortfarande på med min dygdetikforskning för doktorsavhandlingen, och kom nu på en liten fråga som du kanske kan hjälpa mig att besvara. Jag använder ju Thomas av Aquino som en av de viktigaste källorna, och har sett att han benämns "St. Thomas" i många engelskspråkiga källor. Att skriva ut "Thomas av Aquino" varje gång man hänvisar till honom känns långt. I regel använder man ju bara efternamnet på källförfattarna, men Aquino är visst inget efternamn.
Så jag undrar: kan man också i svensk text kalla honom St. Thomas, eller kan det tolkas som att man är katolik eller tar ställning för katolicismen (vilket ju inte är vårdvetenskapens sak)?

Mitt svar löd:

Aquino är den plats från vilken denne Thomas kommer, och skall inte tolkas som ett efternamn, det är korrekt. Dock är ju "Sankt" en titel som Thomas av Aquino har fått, må så vara att det är en institution som vi inte hör till som har gett den. Vi kan ju kalla Augustus för "kejsare" trots att han inte är vår kejsare, för att ta till en kanske lite haltande jämförelse.
Summa summarum: "S:t Thomas av Aquino", "Thomas av Aquino" och "S:t Thomas" är alla fullgoda och likvärda benämningar på karl'n. Så länge det inte finns risk att blanda honom med någon annan "S:t Thomas" som kan förekomma i texten, förstås.