I en konfirmationsmässa, då domkyrkan var full med folk, meddelade jag om kollektändamålet, och tillade sedan: "Här i domkyrkan använder vi ofta gamla vackra textilier. Kollekthåvarna är ett exempel. Tyvärr är de också ganska sköra. När ni lägger pengar i kollekten, ska ni därför inte använda mynt, utan endast sedlar!"
Av någon orsak skrattade folk åt detta. Underligt. Men lite mer pengar än vanligt kom det in.
"Bloggfundamentalisten" Thomas Illman förundrar sig över att jag inte har svarat på hans senaste frågor, där min tro återigen ställs i tvivelsmål. Han kan få förundra sig. Varför skall jag behöva referera min tro, när den finns att utläsa ur inlägg på inlägg på denna blogg, i ett stort antal predikningar och andra texter på Predikantbloggen - och framför allt i mina handlingar. På basen av detta må var och en bedöma om jag är kristen eller ej. Jag ansvarar inte inför Illman, utan inför Gud.
Lite samma fenomen möter genom de kommentatorer som på Kyrkpressens blogg inte bara betvivlar min tro, utan förnekar den, påstår att min teologi har "ond proveniens" (alltså att jag är någon sorts djävulsdyrkare) och dessutom idiotförklarar mig. Vilken är grunden för vidare diskussion med sådana personer? Att de dessutom är mina ämbetsbröder gör saken bara värre och deras uttalanden bara mer förolämpande. För min egen mentala hälsas skull, för att bibehålla min psykiska balans, går jag inte in i närstrid med sådana.
Min Herre och Gud, Jesus Kristus - beskydda både mig och dem för vidare övertramp och övergrepp! Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare!
Halide Latifi skall utvisas trots protester från både biskopar (http://tinyurl.com/287umf)
och andra, säger nyheterna idag.
Enligt Utlänningsverket har beslutet fattat enligt lagens bokstav och anda. Det förra betvivlar jag inte, det senare en smula, men tyvärr kan de ha fog för sitt påstående. Det verkar som om Finlands invandrings-, utlännings- och flyktingpolitik (definierad av regering och riksdag och implementerad av utlänningsverket och gränsbevakningen) skulle vara nyttoinriktad, inte humant motiverad; utestängande, inte välkomnande; inriktad på misstänksamhet, inte solidaritet med de svaga. Usch, säger jag!
Kan vi hoppas på en förbättring under den nya regeringen? Jag är pessimistisk, trots att både sfp och de gröna sitter där. Men hoppas kan man kanske...
Ett fall som också har kommit upp i dagarna och som också har Borgå-anknytning, är rwandiern som har arresterats anklagad för folkmord. Jag hoppas att han är oskyldig och i så fall friges, men om han de facto är skyldig, måste lagen naturligtvis ha sin gång. Jag känner honom inte personligen, till skillnad från mina frikyrkliga kolleger här i Borgå, men jag vill tala varmt för att också en potentiell folkmördare skall få en rättvis och snar rättegång. Den behövs både för hans egen och hans familjs del och för de anhöriga till dem som han anklagas ha mördat.
Ett sakfel som har förekommit i offentligheten är att han skulle ha varit aktiv i en baptistförsamling här i Borgå. Någon sådan finns inte; närmaste är väl i Helsingfors. Han är själv baptistpastor och har varit med i baptistförsamlingen i Vasa, men det är Missionskyrkan som har har verkat i (som vanlig medlem, inte pastor) under sin tid i Borgå.
Må Gud bevara oss bevara oss både för alltför stor strikthet och egoism och för alltför slapphänthet och en överslätande låt-gå-attityd.
Om det är någon som undrar vart jag vill komma med detta, kan jag säga att det väl närmast var frågan om att skriva av mig - men frågorna är viktiga och kräver mycken eftertanke!
Under påsken visades en tvådelad dokumentär om Johannes Paulus II på TV. Rättare sagt: Andra delen handlade om påven; den första behandlade en viss Karol Wojtyla. Men eftersom det var han som sedermera blev påve, må det nu vara hänt.
I höstas visades en motsvarande dokumentär om moder Teresa. Det finns flera saker som förenar dessa två: De är båda kända katoliker med mycket stark Maria-fromhet, de är båda döda sedan några få år tillbaka, och en bred folkopinion vill se dem båda som helgon. Teresa ligger före i den processen, men till stor del för att hon har haft några flera år på sig - hon dog nämligen 1997, medan påven dog 2005.
Därför är det också naturligt att TV-dokumentärerna liknar varann. Jag vet inte om det är samma människor eller samma bolag som har gjort båda, men hur som helst liknar de båda starkt klassiska helgonskildringar, som i glorifierande och okritisk stil lyfter fram endast det goda som helgonet har gjort. Och både moder Teresa och Johannes Paulus II gjorde många goda saker, det går inte att förneka. Dock går det inte heller att förneka att de också gjorde sådant som hade krävt en kritisk granskning. Den saknades dock i båda dokumentärerna, som därmed gav intrycket av partsinlagor och till stor del var som sockervadd. De såg bra ut och smakade sött, men när man försökte bita till och tränga djupare, försvann substansen, och allt som var kvar var kladd på ansiktet.
Ingen är uteslutande god; också "goda" människor har mindre goda drag. I en TV-dokumentär måste också de mörka sidorna få komma fram, annars blir det hela jämntjockt och tråkigt. Och så var fallet också denna gång…
Bo-Göran Åstrand, nu kaplan men snart kyrkoherde i Jakobstads svenska församling, bloggar på Prästbloggen. Han skrev härom veckan ett inlägg med rubriken Finns det rum för kritiskt tänkande? (http://tinyurl.com/2y7kou) Här följer ett utdrag:
"I kyrkliga sammanhang tolkas ofta uttrycket ”att vara överens” på ett sådant sätt att det blir detsamma som att ha samma åsikt och se saken helt på samma sätt. Det är ett högt pris man betalar för att vara överens i det fallet. För kravet på att alla skall ha samma åsikt i allt brukar leda till att det är några som blir rädda och inte vågar säga vad de tänker. En sådan konsensus är ett av de starkaste gifterna mot ett kritiskt tänkande. [...]
Att tillåta en fri diskussion i frågor som berör allt mänskligt liv är nog inte något tecken på irrläror eller svaga ledare. Hellre är det ett tecken på att man tror att en uppriktig och ärlig diskussion kan tillföra något nyttigt för själva saken. Diskussioner är säkert ett tecken på sund religiositet. Tystnad och självklart samförstånd är oftast ett tecken på hårt utövad makt och därmed sammanhängande rädsla.
[...] det var väl Jesus Kristus som skulle förena oss och inte våra åsikter?"
Tack, BG, för dina goda synpunkter!
I NY Times publicerades 5.4.07 en artikel med rubriken Lesbian Couple in Wyo. Denied Communion (http://tinyurl.com/2fgg2y).
Artikeln berättar att Leah Vader and Lynne Huskinson, två katolska kvinnor som gifte sig med varann i Kanada i augusti 2006, har blivit utestängda från sakramenten. Problemet var inte deras "synd", utan att de berättade om den för pressen, sade deras församlingspräst Cliff Jacobson i Gillette, Wyoming, USA. Han skickade, på order av sin biskop David Ricken, ett brev till kvinnorna där han förbjöd dem att delta i nattvarden i fortsättningen.
Bloggaren Charlotte Thérèse på A Catholic Renewal kommenterar i inlägget Dubbelmoralens väktare slår till igen (http://tinyurl.com/2eka6x):
Allt är uppenbarligen ok i katolska kyrkan - också sådant som bedöms som allvarlig synd - d.v.s. så länge det inte skrivs något om det...? [...]
Det går dock bra för katoliker att utan sanktioner "öppet" vara fördömande, högmodiga, stolta, avundsjuka, grälsjuka, själviska, egenrättfärdiga, etc.
Kärlek är den allra värsta "synden". Var det kanske så Jesus sa?
Inte för att detta är något unikt bara för den katolska kyrkan - eller för religiösa människor heller, för den delen. Jag tycker att en moral skulle räcka; att ha två är nog att gå till överdrift...
Der 22jährige Laote KaTamong aus der nördlichen Provinz Louangphrabang in Laos war am 1. Mai 2006 zum christlichen Glauben übergetreten. Nach Angaben des kanadischen Zweiges der „Hilfsaktion Märtyrerkirche“ begann er sofort damit, in seinem Heimatdorf Omdong zu missionieren. Ein Pastor hatte ihm eine Kassette der international tätigen christlichen Radiogesellschaft „Far East Broadcasting Company“ (FEBC) gegeben. Dieses Werk mit Sitz auf den Philippinen sendet täglich ein evangelistisches Programm vor allem in Gebiete, in denen Mission kaum oder gar nicht möglich ist. KaTamong versammelte Familienmitglieder und Dorfbewohner zum Anhören der Kassette, worauf viele Interesse am christlichen Glauben bekundeten. Das Dorfoberhaupt informierte die Bezirkspolizei, die den jungen Christen am 16. Mai festnahm. Seine Bibel und sein Kassettenrecorder wurden eingezogen.
Nach Angaben der Internationale Gesellschaft für Menschenrechte (IGFM) werden vor allem Christen im Norden des kommunistisch regierten Landes verfolgt. Zwar garantiere die Verfassung Religionsfreiheit, aber lokale Behörden gingen gegen missionarisch aktive Christen vor. Ihnen werde vorgeworfen, Spaltungen im Volk hervorzurufen.
Von den knapp sechs Millionen Einwohnern des südostasiatischen Landes sind 61 Prozent Buddhisten, 31 Prozent Anhänger von Stammesreligionen, vier Prozent Atheisten, drei Prozent Christen und ein Prozent Moslems.
***
Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en "Gefangener des Monats", någon som har råkat illa ut för att den är kristen. http://www.idea.de/index.php?id=69
I augusti 2006 var månadens fånge den då 22-årige Laote KaTamong från norra Laos. Han omvände sig till kristendomen 1.5.06, och efter att ha berättat om detta och spelat upp ett kassettband med kristet innehåll för släktingar, vänner och grannar blev han arresterad 16.5.06. Hans bibel och kassettspelare konfiskerades av kommunistregimen.
En annan kristen laotier, Boon Chanh, dömdes nyligen till 15 års fängelse för sin evangelisationsverksamhet.
Jag bloggar. Jag predikar. Jag bloggar mina predikningar. Men jag predikar inte mina bloggar, såsom Rev. Fun...
http://tinyurl.com/2ck26a
En påskpredikan hittar du här: Sannerligen eller sannolikt uppstånden?
http://tinyurl.com/26dry3
* Sannerligen är han uppstånden! *
Peter Jasper Akinola (f. 1944 Abeokuta, Nigeria)
Han avlade gymnasieexamen på distans samtidigt som han arbetade som möbelsnickare med egen firma. Han studerade teologi i Nigeria och vid Virginia Theological Seminary i USA.
Akinola blev prästvigd 1979 och byggde upp den anglikanska närvaron i Nigerias nybyggda huvudstad Abuja där han blev biskop 1989. Han blev därtill ärkebiskop över Nigerias nordliga provinser 1997 samt primas över Nigerias anglikanska kyrka 2000.
Akinola hör till yoruba-stammen. Han är gift och har sex barn.
*
Peter Akinola har gjort sig känd som en mycket konservativ, stridbar och homofob kyrkoledare, som utmanar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams. Ärkebiskopen av Canterbury har varit den anglikanska kyrkofamiljens andliga ledare ända sedan 1500-talet (fast inte Williams personligen, förstås), men nu anser Akinola och många andra med honom att det är dags för en nyordning. De har organiserat sig som en gruppering som kallas "Global South", och anser att de inte längre kan stanna kvar i en kyrka som har blivit så liberal att homosexuella präster och t.o.m. biskopar accepteras, och anklagar Williams för denna utveckling. Att en kvinna, Katharine Jefferts Schori, valdes till primas (kyrkoledare) för den episkopala kyrkan är förstås i Akinolas ögon ytterligare ett tecken på dess förfall, särskilt som hon dessutom är "pro-gay".
Akinola har därför dragit igång ett slags kontrarevolution eller motreformation, vad man nu vill kalla den, genom att tillåta konservativa episkopala församlingar i USA att sluta sig till hans nigerianska stift. Detta är en helt ny och ytterst kontroversiell metod inom den anglikanska kyrkogemenskapen, där varje kyrka traditionellt har haft var sin geografiska "provins" där den har verkat. Att ha två anglikanska kyrkor på samma geografiska område är att medvetet splittra kyrkan och underminera den lokala kyrkans ställning.
Akinola ger sitt stöd till den hårdföra antihomosexuella lagstiftning som väntas bli antagen i Nigerias nationalförsamling under året. Lagen kan leda till att det blir olagligt att tillhöra en gayorganisation, läsa gaylitteratur, se filmer med gaytema, besöka gaysajter på nätet, och umgås med två eller fler homosexuella samtidigt. Lagen kommer även att förbjuda samkönade äktenskap. Att bryta mot lagen föreslås ge upp till fem års fängelse.
Sexuella kontakter mellan samkönade är redan förbjudet i Nigeria och kan ge dödsstraff i de muslimska delarna av landet och fängelse i de kristna delarna.
Hur homofob Akinola verkligen är visas av hans egen berättelse om hur han ryggade tillbaka när han insåg att den man som ville skaka hand med honom var homosexuell. New York Times rapporterade 20.12.06: http://tinyurl.com/25x58w
Då ledarna för den anglikanska kyrkofamiljen i februari 2007 samlades i Dar es Salaam i Tanzania, vägrade många afrikanska kyrkoledare (med Akinola i spetsen) delta i nattvarden tillsammans med Jefferts Schori, som förutom att hon uppenbart är kvinna (hemska tanke!) dessutom är förespråkare för att behandla homosexuella som vore de kristna. Afrikanerna får skarp kritik från andra ledare för att de använder sakramentet som ett verktyg för en kyrkopolitisk demonstration.
Källor och länkar finns på "Kalles kyrkliga kommentarer: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/04/peter-akinola.html
Det har aldrig hänt mig förr, men igår på långfredagen hände det.
Jag blev så rörd av långfredagens budskap, så berörd av vad Jesus har gjort för mig, att jag inte kunde kunde hålla min predikan i ett, utan stod en god stund i predikstolen och bara grät. Det tog länge innan jag fick rösten under kontroll och kunde fortsätta.
När jag säger att det aldrig har hänt förr menar jag uttryckligen i en predikosituation. Det som har hänt är att jag vid en jordfästning har suttit i bänken och gråtit med dem som gråter. Också det har förstås varit extrema situationer, t.ex. när jag jordfäste en två dagar gammal flicka som hade dött av förlossningsskador som hon fick på samma sjukhus där jag visste att Antonia skulle födas någon enstaka månad senare. Då grät jag. Men inte medan jag förrättade jordfästningen, utan när jag satt i bänken under psalmen.
Och aldrig under en predikan som jag själv har hållit.
När jag efter gudstjänsten stod vid dörren och skakade hand med gudstjänstdeltagarna, var det ovanligt många som gav mig en kram. Det var t.o.m. en (för mig obekant) dam som gav mig en kyss på kinden.
Jag menar inte att det var något stort fel i det som skedde, eller att jag borde be om ursäkt eller så, men det var ändå något avvikande. Det är kanske bra att jag har några dagar ledigt nu...