Deus semper maior!

Tor Billgren, som bloggar på Antigayretorik, kommer med en intressant synpunkt i inlägget Det värdekonservativa projektets omöjlighet. Han nämner Paul Wolfowitz och Dick Cheney som exempel och säger sedan:

"Det är inte den liberala oppositionen som effektivast demonstrerar det värdekonservativa projektets omöjlighet och absurditet, utan den konservativa makteliten själva."
http://tinyurl.com/2pe6bz

Det ligger något i det. Den som starkt går in för att moralisera om andra har ett ansvar också för sin egen moral. Detta är särskilt tydligt i fallet Wolfowitz - Cheneys ansvar för sin dotters sexualitet är inte lika direkt.

"Homomyönteisyyteni" on saanut erään vapaaseurakunnan perumaan saarnakutsunsa minulle. (Toisaalta olen saanut muita kutsuja viime aikoina...)

***

För några månader sedan skrev jag ett inlägg med rubriken "Biskopsmötet om ekumenisk predikogemenskap", där jag bl.a. berättade om det predikstolsutbyte som de protestantiska församlingarna i Borgå idkar. Denna form av praktisk ekumenik är inte helt problemfri; inom vår lutherska kyrka har vi regler som begränsar möjligheterna, och nu har också en av friförsamlingarna satt sig på bakhasorna.

Planen var nämligen att jag skulle predika hos dem i maj som svar på att deras pastor predikade hos oss i mars. Församlingens styrelse behandlade frågan och bedömde mig vara alltför kontroversiell för att de skulle vilja se mig i sin predikstol i detta skede. Pastorn hade, förstod jag, försökt argumentera att ekumenik inte handlar om åsiktsgemenskap, utan gemenskap i Kristus (vilket jag håller med om), men hade inte lyckats ändra beslutet.
Nåja, det går flera tåg. Jag kommer inte att ligga sömnlös för detta, men jag tycker nog att det är beklagligt.

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/01/biskopsmtet-om-ekumenisk.html

Författaren, prästfrun och min gamla vän från ungdomstiden Katarina Gäddnäs skrev 20.4.07 en krönika i Nya Åland. Rubriken var Homofoba kyrkotalibaner skrämmer skiten ur mig.
http://www.nyan.ax/ledaren/kronikor.pbs?news_id=22606
Ett par utdrag:

*
Det är nog nu tycker jag. Länge har jag haft ett hat-kärlek förhållande till kyrkan, mina teologiska studier och min rara prästman till trots. I perioder har jag umgåtts med tanken på att bli präst också jag, men det är slut med det nu.
Jag tänker göra slut med kyrkan med största respekt för många av mina finaste och käraste vänner som finns där. [...]
Jag tänkte länge att nog kan man ju hänga kvar ändå i kyrkan, fastän man inte tror så värst mycket. Därför att jag älskar kyrkorummet, den fina dramaturgin i mässan, det fantastiska diakoni och utlandsarbete som många kyrkor utför idag. Därför att jag åtminstone älskar tanken på att det skulle finnas ett mål och en mening, men nu tror jag att det inte går längre. Jag vill inte höra till en institution som är så djupt odemokratisk och inhuman till sitt väsen och i tolkningen av sina heliga texter. [...]
Det som blev nådastöten för mig är nog trots allt det kyrkliga bemötandet av den svenska regnbågsmässan i Helsingfors förra veckoslutet. Först blev det nej på ett ställe, sedan på ett annat, till sist fick man hålla sin mässa i Diakonistiftelsens kyrka. [...]
Det som är kyrkans stora problem och tvisteämne idag är hur bibeln skall tolkas, och det finns som sagt många goda krafter som verkar för en liberalisering av kyrkan, men det finns lika många som inte är med på det. [...]
För mig spelar inte den bakomliggande övertygelsen någon roll, det enda som spelar någon roll är resultatet, hur människor är mot varandra. Jag ser upp till öppna, fördomsfria människor med raka ryggar och varma hjärtan. [...]
Motsatsen till kärlek är inte hat utan rädsla. Det behövs mer tillit, kärlek, förståelse och solidaritet i vår värld, det verkar inte längre vara kyrkan som är bäst på att förmedla det.
*

Var och en som lämnar kyrkan av besvikelse över vårt beteende är en sorg för mig. Om någon lämnar kyrkan av andra orsaker är det inte nödvändigtvis så sorgligt, det varierar. Men att en personlighet som Katarina Gäddnäs lämnar kyrkan av besvikelse över dess behandling av regnbågsfolket och att utskrivnigarna under de senaste veckorna har fördubblats p.g.a. "kvinnopräst"-tvisten (som jag läste någonstans - hänvisning kommer senare) ser jag som mycket beklagligt. Men tyvärr också mycket förståeligt.

Der kubanischen Christ und Menschenrechtler Alfredo Dominguez Batista, Mitglied der gewaltlosen Christlichen Befreiungsbewegung (Moviemento Cristiano de Liberacion) wurde im März 2003 zusammen mit 75 Dissidenten verhaftet und unter anderem wegen Spionage zu 14 Jahren Haft verurteilt. Der 45jährige Journalist hatte sich für eine Volksbefragung eingesetzt, um im kommunistisch regierten Kuba Versammlungs- und Meinungsfreiheit durchzusetzen.

Der Christ befindet sich im Provinzgefängnis von Hologuin. Aus Protest gegen die brutale Behandlung des Wachpersonals hatte sich Batista im Oktober eine Hand an eine Holzwand genagelt.

***

Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en "Gefangener des Monats", någon som har råkat illa ut för att den är kristen. I februari 2006 stod den kubanske journalisten och människorättsaktivisten Alfredo Dominguez Batista i tur. Han arresterades i mars 2003 och dömdes till 14 års fängelse för bl.a. spionage. Behandlingen i fängelset har varit brutal.

Jag vill uppmana alla mina läsare att be för dem som blir förföljda för sin tro (liksom naturligtvis för alla åsiktsfångar), och om möjligt idka påtryckning på de ansvariga så att dessa personer kan få återupprättelse. Aktuella adresser är i detta fall Batistas hustru

Frau Melba Santan Ariz
Calle 61 # 25 y 34 Reparto Vista Alegre
Las Tunas
Cuba

samt naturligtvis

Su Excelencia Dr. Fidel Castro
Presidente de los Consejos de Estado y de Ministros
La Habana
Cuba
E-mail: cubaminrex@minrex.gov.cu
Fax: 0053/7/333085

(English summary below.)

Idag välsignade jag två lesbiska kvinnor.

Låt mig berätta om bakgrunden.

För några veckor sedan jordfäste jag en man, vars systerdotter lever i ett registrerat parförhållande med en annan kvinna, som i fjol somras födde ett barn. Barnet var (naturligtvis) registrerat i folkbokföringen och de hade haft en namngivningsfest, men barnet hade inte blivit döpt. Orsaken var att mödrarna ville ha en doppräst som accepterar dem båda som pojkens föräldrar. När vi träffades i samband med jordfästningen, föll så bitarna på plats.

Idag döpte jag pojken hemma hos familjen. Eftersom en större namngivningsfest alltså redan hade firats, var endast föräldrarna och faddrarna närvarande. I samband med dopceremonin förrättade jag tre välsignelser: genast efter själva dopet välsignade jag och de andra den nydöpte, i samband med förbönen välsignade jag familjens hem och till sist, före slutpsalmen, välsignade jag alla närvarande. Allt detta helt enligt handboken.

Lite beroende på hur man räknar välsignade jag alltså de lesbiska mödrarna antingen en eller två gånger. Däremot välsignade jag inte deras parförhållande, så den som vill komma åt mig för detta har ingen hållhake på mig. Jag har hållit mig helt inom lagens råmärken. Beklagar!

Men kontentan av det hela är klar: P.g.a. min inställning i "homofrågan" fick Guds familj, kyrkan och församlingen idag en ny medlem genom det heliga dopet. Och det gläder mig naturligtvis.

***

Today, I blessed a lesbian couple.

That is, as I baptized their son, I blessed them together with the other participants, as the Book of Prayer commands. I did not bless their partnership / marriage, since I sadly am prohibited from doing so by present Canonical Law.

Hopefully, that will change.

But because of my attitude towards homosexuals within the Church, the boy's mothers accepted to have him baptized. And that's always something, isn't it?

Det har varit en mycket positiv månad för mig, den här gångna. Först blev jag frikänd av domkapitlet, sedan fick jag Guldankan, och nu blir jag hedrad av Thomas Illman!
Först bytte han namn på sin blogg till Bloggfundamentalisten, för att imitera min "Bloggpräst". Nu har han tagit ytterligare ett steg och kallar bloggen för Bloggprästen Kalle avslöjad (jag länkar inte till den; den som vill hittar den nog på bloggen.fi).

Härligt! Hans starka antipatier visar att det jag skriver är betydelsefullt, annars skulle han inte öda kraft på mig. Vad är bättre än det!
Visserligen verkar det hela en smula desperat och smaklöst, men det är ju inte mitt problem. Tack Thomas!

Jag brukar ofta sjunga för och med Antonia, två år, i stället för att läsa kvällssaga för henne. Ett tag var jag flunsig och hade ont i halsen, vilket jag meddelade henne. På tvååringars vis berättade hon sedan detta för alla som ville höra på.

Det var bara det att hon inte talade riktigt rent. Det inledande h:et föll bort och l och s böt plats. Det som hon gick omkring och sade var alltså: "Pappa ont i asle!"

Detta födde en del förbryllade och roade miner. Jag försökte mig inte ens på någon korrigering...

Alkaa olla aika selvää että naispappeuden vastustajat aikovat kulkea samaa tietä kuin Ruotsissa, missä n.k. Lähetysprovinssi (Missionsprovinsen) vihkii omia piispoja ja pappeja. Tämä johtaa meilläkin kirkon hajoamiseen, mutta voi olla valitettavuudessankin tilannetta selvittävä kehitys.

***

Med anledning av tvisten om användandet av Åggelby gamla kyrka, vilken jag bloggade om igår, lyssnade jag till en intervju som Minna Näsman gjorde med Halvar Sandell och publicerade på pod.fi 12.4.07 under rubriken "Väjarna vill inte riskera frälsningen" (http://tinyurl.com/2otmzd). Ett utdrag från slutändan:

*

Sandell: "Alla vet att manliga kandidater som vägrar samverka med kvinnliga kolleger i [en] gudstjänst inte blir prästvigda idag. Och det är en sak som kontrolleras inför prästvigning. Alltså finns det ett antal manliga kandidater som inte prästvigs. Ius ordinandi, alltså rätten att viga, är nånting som tillkommer kyrkan men är tilldelat biskoparna, och sköter de inte detta, så bibehåller de kristna rättigheten till detta. Det är en rättighet som kan tas ifrån dem [alltså biskoparna]. Det är bekännelseskrifternas entydiga uppfattning. Och situationen är mycket allvarlig och jag finner den påkallad nu."

Näsman: "Vad menar du?"

Sandell: "Det att de kristna, såsom bekännelseskrifterna också lär, själva skall viga präster, eftersom biskoparna inte gör det. Det vet vi."

*

Detta blir speciellt intressant med tanke på att Sandell har bjudit in två ledande personer inom Missionsprovinsen till samlingen i Åggelby. Detta får mig osökt att ana att det bäddas för att Missionsprovinsen skall prästviga manspräster också i Finland, liksom den gör i Sverige - alternativt att en egen Missionsprovins grundas också hos oss.

I båda fallen leder en privatföretagsamhet av det här slaget till en splittring av kyrkan. Det vore naturligtvis beklagligt, men kunde kanske vara den minst smärtsamma vägen att gå.
Jag har bloggat om saken tidigare, t.ex. 18.5.06 och 4.12.06. Länkar på http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/04/sandell-och-missionsprovinsen.html

Med anledning av hur media har behandlat nyheten om att församlingsrådet i Vanda svenska församling vägrade att fastställa kyrkoherdens beslut om att öppna Helsinge kyrka S:t Lars för regnbågsmässan (vilket ledde till att mässan flyttade), har församlingsrådet gått ut med ett eget pressmeddelande. Kontentan är "det var hon som började". Moget och bra.

De kommentarer som Kyrkpressens rapportering har fått kanske kan ge ytterligare ljus över situationen...

http://tinyurl.com/2mt4ul

I dagens nummer av Kyrkpressen (16/07, 19.4.07) vädrar Joakim Förars i en insändare sin bitterhet över att Tomas Ray och jag blev frikända av domkapitlet, trots att vi ju hade blivit anmälda av Förars. Förstår dk inte att Förars har rätt?

*
Dk nedlåter sig inte att besvara de frågor som jag ställde i min anmälan och låtsas inte om de fakta jag påtalat. [...]
Dk nonchalerar sina plikter genom att låta präster förkunna irrlära och inte bry sig om att behandla en ansökan allvarligt. Att man inte ens försöker ge sken av kompetens tyder på ett tvångsmässigt betjänande av tidsandan, det som Benedictus XVI kallat "ordets och själens prostitution", snarare än teologisk övertygelse.
*

Jaha. Eftersom Förars inte riktar detta mot mig annat än indirekt, tänker jag inte ens försöka få rätsida på det; han får själv stå för det han skriver.

En liten reflektion bara. Jag tycker det är intressant hur de mest "evangeliska" (läs konservativa) allt som oftast hänvisar till påven för att få stöd för sina åsikter. Detta gäller inte bara Förars. Tydligen har det gått så att den "fundamentalism" som förenar dem har blivit viktigare än de lärofrågor som skiljer. Eller?

Tidningen har inte ännu kommit på nätet som pdf-version, men när den gör det, finns den här: http://tinyurl.com/2txw2b