Den gråtande predikanten

Det har aldrig hänt mig förr, men igår på långfredagen hände det.
Jag blev så rörd av långfredagens budskap, så berörd av vad Jesus har gjort för mig, att jag inte kunde kunde hålla min predikan i ett, utan stod en god stund i predikstolen och bara grät. Det tog länge innan jag fick rösten under kontroll och kunde fortsätta.

När jag säger att det aldrig har hänt förr menar jag uttryckligen i en predikosituation. Det som har hänt är att jag vid en jordfästning har suttit i bänken och gråtit med dem som gråter. Också det har förstås varit extrema situationer, t.ex. när jag jordfäste en två dagar gammal flicka som hade dött av förlossningsskador som hon fick på samma sjukhus där jag visste att Antonia skulle födas någon enstaka månad senare. Då grät jag. Men inte medan jag förrättade jordfästningen, utan när jag satt i bänken under psalmen.
Och aldrig under en predikan som jag själv har hållit.

När jag efter gudstjänsten stod vid dörren och skakade hand med gudstjänstdeltagarna, var det ovanligt många som gav mig en kram. Det var t.o.m. en (för mig obekant) dam som gav mig en kyss på kinden.

Jag menar inte att det var något stort fel i det som skedde, eller att jag borde be om ursäkt eller så, men det var ändå något avvikande. Det är kanske bra att jag har några dagar ledigt nu...