Deus semper maior!

On July 27, 2008, Jim D. Adkisson, 58, opened fire in a church in Knoxville, Tennessee, USA. He was unemployed and strongly influenced by some right-wing talk show hosts, so he blamed his problems on the "liberals". His wife had left him; since she at some point had attended the Tennessee Valley Unitarian Universalist Church, and since it can be branded as "liberal", it became a focus point for his frustration and anger, and so he chose it as the venue for his act of desperation.

[Unitarian Universalism is a religion that, while it has Christian roots, no longer can be said to be Christian (in a theological sense), but has a creedless, non-dogmatic approach to spirituality and faith development. "Unitarians" believe God to be a single entity, as opposed to the Trinity of the Christians; "Universalism" implies that everyone will be saved in the end, i.e. there is no concept of Hell or eternal damnation.

[Just as many other non-Christians (and even some Christians, believe it or not!), the "UU's" are well worth our respect for their strong engagement in questions of social justice, working for the benefit of those who have least, those on the fringe of society. This has often meant activism in political causes, notably the civil rights movement, the gay rights movement, the social justice movement, and the feminist movement. In the 19th century, Unitarians and Universalists were active in abolitionism, the women's movement, the temperance movement and other social reform movements. The first six (!) presidents of the USA (Washington, J. Adams, Jefferson, Madison, Monroe, and J.Q. Adams) were what today would be called "UU's".

[Some European news reports claimed that the Knoxville shooting took place in a presbyterian church, but that is clearly a misunderstanding, probably based on the fact that there are very few "UU's" on this side of the Atlantic.]

Adkisson killed two and wounded seven of those gathered for the church service, before he was wrestled to the ground. One of the two stood deliberately (heroically!) in front of the shotgun, trying to protect the rest of the congregation.

Adkisson was motivated by hatred of liberalism and by extension homosexuality. The church is liberal and gay-friendly, and this was one reason why it was chosen. No homosexual was killed, but this was a hate crime, none the less. I only wonder whether it qualifies as a gay bashing.

*

During Europride in Stockholm, Sweden, a number of gay bashings took place. One hate crime targeted churches - luckily much less seriously than the events in Knoxville. The church buildings of Högalid parish and two other parishes in Stockholm were covered with flyers. The flyers, posted by a group calling itself "orthodox Christians", were taped to the exterior walls of the churches and strewn on the ground with rocks to hold them in place. One flyer, containing 95 theses, was nailed to the church door, mimicking the 95 theses Luther nailed to the church door in Wittenberg, thus starting the Reformation. The theses in Stockholm were of far poorer quality, though...

This is, of course, not the most aggressive act imaginable. However, in combination with the Knoxville shooting and other similar incidents lately, it is clear that it is not only gay people that are targeted by homophobic so-called "Christians", but anybody who is making an effort to spread God's love to those who are considered "unworthy". Witness the processes against myself and other pastors within the Evangelical Lutheran Church of Finland, who have dared to speak out for gay rights - and the threats (including death threats) that we have recieved!

Sources and links: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/does-this-count-as-gay-bashing.html

Käre Gud, tack så mycket för lillebror, men vad jag verkligen bad om var en hundvalp.

- Joel, 8 år

Texterna för Tolfte söndagen efter pingst enligt andra årgången

Första läsningen: Job 42:1-6
Job svarade Herren:
Jag vet att du förmår allt,
inget du föresatt dig är omöjligt för dig.
"Vem är du som döljer min visa plan
med ord utan förnuft?"
Ja, jag har talat om det jag inte begriper,
det som är för högt för mig,
det som jag inte vet något om.
"Lyssna nu, så skall jag tala,
ge mig besked när jag frågar!"
Förr hade jag bara hört om dig,
nu har jag sett dig med egna ögon.
Jag är tillintetgjord och ångrar mig,
i stoft och aska.

eller

1 Sam 17:37-45, 48-50
David sade: "Herren som har räddat mig från både lejon och björn, han skall rädda mig från den där filistén." Då sade Saul till honom: "Gå. Herren är med dig."
Så klädde han David i sina egna kläder och satte på honom en hjälm av brons och ett harnesk. Sedan spände David fast svärdet utanpå kläderna och försökte gå i rustningen - det hade han aldrig tidigare prövat. "Nej, med allt det här kan jag inte gå", sade han till Saul, "jag har aldrig gjort det förr." Och så lade han av sig rustningen. Han tog sin käpp, valde ut fem släta stenar i bäcken och stoppade dem i sin herdeväska, sin ränsel.
Med slungan i handen gick han emot filistén. Filistén kom allt närmare med sköldbäraren framför sig. När filistén fick syn på David fnös han föraktfullt åt honom - det var ju bara en ung pojke, ljushyllt och vacker. "Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar?" frågade han. Så nedkallade filistén sina gudars förbannelse över David. "Kom hit", ropade han, "så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur." David svarade: "Du kommer emot mig med svärd och spjut och sabel. Jag går emot dig i Herren Sebaots namn, hans som är Israels härars Gud och som du har smädat." [...]
När nu filistén fortsatte framåt och kom allt närmare, sprang David med snabba steg fram mot hären för att möta honom. Han stack handen i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slungan och träffade filistén så att stenen trängde in i pannan och han föll framstupa på marken. Så besegrade David filistén med slunga och sten. Han dräpte filistén utan svärd.

Andra läsningen: Rom 7:14-25
Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda - i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

Evangelium: Matt 21:28-32
Jesus sade till översteprästerna och folkets äldste:
"Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.' Han svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste."
Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike. Johannes kom, och han visade er vägen till rättfärdighet, men ni trodde inte på honom. Tullindrivarna och hororna trodde på honom, och ni såg det, men inte heller då ångrade ni er och trodde på honom."

I mars 2007 skrev jag om den kristne martyren Abraham Bentar Rohadi från Indonesien. Den 7 mars 2006 blev han grovt misshandlad av en grupp muslimer och fängslad av polisen för sin egen säkerhets skull. Därefter dömdes han till fyra och ett halvt års fängelse för att ha förolämpat islam.

Nu har han - Gud vare tack! - blivit frisläppt i förtid. Men hans situation är knappast avundsvärd ändå. Vi får fortsätta be för honom och för andra martyrer världen över.

*

Våren 2007 vägrade kaplan Jari Rankinen i Vammala vid två tillfällen att delta i en gudstjänst tillsammans med en kvinnlig pastor. Domkapitlet i Åbo ärkestift dömde honom i november till att avhållas både från sin kaplanstjänst och från prästämbetets utövande i tre månader. Jag bloggade om detta när det begav sig.

Samme Rankinen är ledare för Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys' (Finlands lutherska evangeliförening, SLEY) västra område. Som sådan har han varit inblandad i verksamheten vid Karkku evangeliska institut i Vammala, som bl.a. ordnar skriftskolor. Konfirmationerna har under de senaste drygt 40 åren firats i Vammala kyrka, men nu har institutet slagit upp ett tält för ändamålet på sin gård. Orsaken är att man inte vill att församlingen skall skicka någon kvinnlig präst till mässan. Ur församlingens synvinkel är det självklart att någon utomstående inte kan komma till församlingens egen kyrka och diktera em av församlingens präster som skall tjänstgöra i vilken gudstjänst. Biskopen i Åbo, Kari Mäkinen, stöder denna inställning.
Kanske SLEY handlar vist genom att inte söka konfrontation, men situationen är naturligtvis beklaglig. Hur som helst verkar gränserna nu testas i Vammala.

*

Pastor Ted Haggard var ledare för den fundamentalistiska amerikanska organisationen National Association of Evangelicals, som har 30 miljoner medlemmar. Han var en stark motståndare mot homosexualitet, homoäktenskap m.m., och besökte ofta Vita huset under Bush-administrationens tid. Chocken var stor i många kretsar när han i november 2006 blev fast för att upprepade gånger ha idkat homosex med en prostituerad (att han samtidigt hade köpt och använt droger var tydligen inte lika chockerande). Haggard fick sparken från sin post som ledare för en s.k. megakyrka, New Life Church i Colorado Springs, och fick någon sorts kvasiterapi.

I det att han fick sparken ingick att han skulle lämna Colorado Springs för den tid han genomgick "terapi", vilket beräknades ta fem år. Nu har han flyttat tillbaka till sitt hus efter bara drygt ett år, och har sökt anställning som själavårdare vid ett kristligt "half-way house", tydligen ett ställe dit frigivna fångar kan komma för att åter acklimatisera till friheten. Hans "terapeuter" är inte nöjda med detta, utan anser att Haggard borde söka något världsigt jobb i stället.

Och visst har karln väl förbrukat sitt förtroendekapital, kan man tänka sig. Men det är sådant här som bigotteri och förljugenhet leder till...

*

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/uppdateringar-rohadi-vammala-haggard.html

Jag tog med mig min laptop till skriftskollägret. Medan jag var där, hade Antonia, 3 år, bedrövat tittat på skrivbordet och konstaterat: "Pappa for iväg och tog musen med sig! Och datorn tog han också!"

Där ser man vad som är mest väsentligt, musen eller datorn...

Den första Lambeth-konferensen hölls år 1867. Redan då var det många som vägrade komma - endast 76 av de dåvarande 144 anglikanska biskoparna anlände. Den gången var orsaken till både sammankallandet av konferensen och bojkotten av densamma biskopen av Natal i Sydafrika, John Colenso. Den anglikanska kyrkan i Kanada var oroad över att Colenso tolererade polygami bland afrikanska konvertiter till kristendomen och dessutom ifrågasatte traditionella dogmer om nattvarden och om evigt straff.

Årets Lambeth-konferens, den fjortonde i ordningen, är inte så annorlunda, bara att situationen är geografiskt omvänd; då var det nordamerikanska anglikaner som oroade sig för utvecklingen i Afrika, nu är det afrikanska anglikaner som är upprörda över händelser i Nordamerika.

När den nuvarande ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, sammankallade 2008 års Lambeth-konferens, fanns det ett starkt tryck på honom att han skulle "o-inbjuda" den homosexuelle biskopen av New Hampshire, Gene Robinson, vilket han också gjorde. Samtidigt "o-inbjöd" Williams också Martyn Minns. Han blev vigd till biskop av ärkebiskopen av Nigeria, Peter Akinola, så att Minns skulle kunna utveckla en parallell kyrka till den episkopala (alltså anglikanska) kyrkan i USA, dit Robinson hör. Robinson bloggar förresten på Canterbury Tales from the Fringe.

Akinola blev upprörd över Williams strävan efter jämvikt, och antagligen också över att Williams inte gillade Akinolas närmast olagliga förfarande, så Akinola meddelade att han och andra nigerianska biskopar bojkottar Lambeth-konferensen. Denna inställning har spridit sig, så att också bl.a. de ugandiska och kenyanska anglikanska kyrkornas biskopar uteblir, liksom biskopar från många andra håll i världen, inklusive Williams' egen Church of England. Det finns dock kyrkor i tredje världen som uttryckligen har meddelat att de kommer att närvara i Lambeth, t.ex. kyrkorna i Malawi och i Hong Kong, och biskopar från de bojkottande kyrkorna som bojkottar bojkotten.

Några veckor innan Lambeth-konferensen skulle börja, samlades bojkottarna till en egen konferens i Jerusalem. Den kallades GAFCON, och den skrev jag om för en tid sedan.

Strax innan Lambeth uppstod ett nytt tvisteämne då den engelska kyrkans General Synod godkände principen att viga kvinnor till biskopar, vilket jag skrev om i förrgår. Också det beslutet födde splittring och bojkottmani.

Trots att biskop Robinson inte fick vara med vid själva konferensen, blev han ändå inofficiellt inbjuden till England för att predika och träffa sådana biskopskolleger som var intresserade av ett möte med honom (fast då utanför konferensen, förstås). Vid en gudstjänst där han predikade 13.7.08 blev han avbruten av en protesterare (protestant?) som dock snyggt tystades ner med psalmsång och sedan fredligt avvisades av värdfolket. I Amerika hade det kanske gått vildare till, men detta var ju England...

Och trots att Robinson inte var med, var den episkopala kyrkan naturligtvis väl representerad, med dess primas Katharine Jefferts Schori i spetsen. Sammanlagt skulle över 800 biskopar delta trots bojkotterna, så antalet anglikanska biskopar tycks ha ökat en smula sedan 1867.

Jag återkommer till resultaten från konferensen. Men jag skulle inte vilja vara ärkebiskop av Canterbury, det kan jag säga!

Källor och länkar: http://tinyurl.com/lambeth1

The seventh commandment is "Thou shall not admit* adultery".

* commit

I spalten "Å andra sidan" ingick i Borgåbladet 27.6.08 en fundering av chefredaktör Stefan Holmström, rubricerad "Snaps och sill i heterosfären". Trots rubriken handlar spalten inte om sexualitet, utan om rymdfart; Holmström kommer med ironiserande sarkastiska gliringar mot den europeiska rymdstyrelsen ESA och mot dem som nappade på ESAs erbjudande om att söka till dess astronaututbildning. Det verkar som om Holmström skulle begå det vanliga misstaget att ställa de tio miljarder euro som en europeisk rymdstation skulle kosta mot de stora mängder u-hjälp som man kunde bekosta med samma summa.

Till det vill jag invända att även om EU inte skulle satsa tio miljarder på en rymdstation, är det (med den mänskliga naturen i åtanke) helt självklart att den eventuellt inbesparade summa INTE skulle satsas på u-hjälp! Jag håller med Holmström om att u-hjälp är viktigt och värdigt, men hans sätt att ställa den emot rymdfarten är befängt.

Rymdfart och utforskandet av världsrymden är av vikt av flera orsaker.

En är rent psykologisk. Öppnandet av nya vidder har alltid visat sig vara fruktbart för mänskligheten. Den amerikanska erövringen av västern på 1800-talet (med alla de motbjudande former som den tog) skapade en optimism och framåtanda i USA som varade i hundra år, tills Vietnamkriget knäckte ryggen på mycket av den amerikanska drömmen. När Nederländerna stod inför hotet om nationell utplåning genom den spanska överhöghet som man hade försökt (och, med facit i hand, lyckats) kasta av sig, var det ostindiefararna som på 1600-talet skapade en nationell optimism och ett välstånd som gjorde att det löjligt lilla landet klarade av stormaktens fiendskap. Bara för att nämna två exempel. Jag vill inte försvara de övergrepp som gjordes av amerikaner, holländare och andra, utan bara visa på den psykologiska betydelse som de nya vidderna fick. Samma betydelse kan rymden ha för vår allt mer globala civilisation; naturligtvis under ansvar att inte upprepa de misstag som tidigare har begåtts.

En annan orsak till vikten av rymdfarten är förstås de vetenskapliga rön som kommer att upptäckas. På lång sikt kan de inte ha annat än positiva följder för mänskligheten. Kunskap är makt, har det sagts, och större kunskap om vår omgivning ger oss större möjligheter att på ett fruktbart och hållbart sätt bygga en bättre värld. Återigen under ansvar, förstås.

Det som de som protesterar mot rymdfartens kostnader glömmer eller förtränger är dock de rent ekonomiska fördelar som rymdfarten ger. Då talar jag inte om järngruvor på Mars eller titangruvor på Titan, för sådant är fjärran. Däremot vill jag som exempel nämna en del av de vardagsfördelar som vi här i vårt land har fått genom det amerikanska Apollo-programmet och dess efterföljare, och som vi annars hade varit utan:
- Satelliter (förstås) - väder, telefon, TV ...
- Bärbar njurdialys
- CAT-scan, alltså datoriserad undersökning av hjärnan
- Ultraljudsundersökningar
- Teflon
- Kardborreband (kan ungdomar knyta skosnören längre? Det behövs ju inte...)
Återigen bara exempel, alltså!

Vi står inför ett vägskäl. Vi kan försöka lösa mänsklighetens problem med nuvarande medel och minskande resurser. Om vi följer denna väg kommer vi att märka att vi binder oss till en enda begränsad värld och till den själviskhet och kortsiktighet som har fört oss till den nuvarande situationen. Vi kan hamna in i allt större konflikter, stridigheter, krig, svält och sjukdomar och på så sätt få en (fruktansvärd!) lösning på svårigheterna. Den altruism som Holmström (och jag!) förespråkar är absolut nödvändig, men kommer endast att skjuta upp det oundvikliga.

Den andra vägen är att öppna nya horisonter, att låta den mänskliga nyfikenheten sträva till nya mål, och på den vägen - mer eller mindre av misstag - hitta oanade lösningar på de problem som nu plågar vår värld. En ökad satsning på utforskandet av världsrymden är inte science fiction, utan science fact; inte ett slöseri, utan tvärtom en lönande investering; inte att vända blicken från de verkliga problemen, men att försöka lösa dem på ett värdigt och fredligt sätt!

Beautiful music is the art of the prophets that can calm the agitations of the soul; it is one of the most magnificent and delightful presents God has given us.

- Martin Luther

Jag fortsätter att beta av nyheter som flöt in under semestern. Anglikanerna höll tre viktiga samlingar, GAFCON (som jag bloggade om förra veckan), General Synod och Lambeth, för att nämna dem i kronologisk ordning. Den andra av dessa var nationell i England, medan de båda övriga var globala till sitt upplägg. Länkarna mellan dem är ändå starka.

Church of England, som (åtminstone i historiskt hänseende) kan kallas anglikanernas moderkyrka, godkände prästvigning av kvinnor år 1992, och 1994 prästvigdes de första kvinnorna. Som jämförelse kan nämnas att vi i Finland gjorde det samma 1986 respektive 1988. Några år senare tog vi följande logiska steg och godkände att kvinnor kan bli biskopar, även om vi fortfarande i praktiken saknar kvinnliga biskopar; en del kvinnliga biskopskandidater förekommer, men ännu har ingen blivit vald (dock är det biskopsval i S:t Michel i oktober; man kan alltid leva på hoppet).

Nåja, i "C of E" har detta andra beslut debatterats hårt under den senaste tiden, och 7.7.08 beslöt kyrkans General Synod (motsv. vårt kyrkomöte) att öppna också biskopsämbetet för kvinnor. Detta skedde med klara röstetal i alla tre "husen" - biskopar, präster och lekmän - och kompromissförslag som skulle ge den konservativa minoriteten specialrättigheter förkastades, vist nog. En ledare i the Guardian kom med en välformulerad motivering till varför:

* The church has tried hard to find a way of accommodating the reactionaries who declare, as a matter of theological conviction, that they cannot receive the Christian ministry from women. All such objections, however, embody three propositions that are ultimately unacceptable. One is that the opposition of the minority should permanently prevent the will of the majority from being put into practice. The second is that extensive special treatment for the anti-women minority - whether in the form of separate or parallel male-only structures and appointments - inevitably demeans female clergy as being lesser bishops than men. The third is the underlying indignity itself of the belief that women are not made to be bishops. The synod's concession of a code of conduct - not yet drawn up - is as far as the church should go in making concessions to its conscientious objectors. *

Det blir inte lätt för ärkebiskop Rowan Williams att gå vidare från detta, eftersom den minoritet som nu känner sig påtrampad skriker i högan sky och hotar att konvertera till katolicismen. Den romersk-katolska kyrkans ledning beklagar synodbeslutet; ordföranden för "Påvliga rådet för kristen enhet", kardinal Walter Kasper, säger att "Church of England har brutit med den apostoliska traditionen som upprätthållits av alla kyrkor av det första millenniet" och att beslutet "innebär ännu ett hinder för försoningsprocessen mellan Katolska kyrkan och Church of England". (Tydligen innebär "kristen enhet" i detta fall att alla skall anse såsom påvekyrkan, vilket betyder att uttrycket blir en sorts newspeak. Men katolikerna har ju statistiken på sin sida, förstås; den kyrkan är ensam större än alla andra kristna kyrkor tillsammans.) Också ortodoxa kyrkor har uttalat sig i liknande tongångar.

Dock har påven Benedictus XVI (enligt the Independent) markant tagit avstånd från att vilja ta emot anglikanska avhoppare en masse, utan stöder ärkebiskop Williams i hans kamp emot en splittring av kyrkan. The Telegraph tolkar saken tvärtom.

Men, såsom flera kommentatorer har konstaterat, synodens beslut innebär att den anglikanska kyrkan åter har blivit protestantisk. Och bland (andra) protestantiska kyrkor är mottagandet av denna nyhet varit betydligt mer positivt. Bl.a. har Lutherska världsförbundet kommit med ett välkomnande uttalande om att beslutet utgjorde närmande mellan anglikaner och lutheraner och avlägsnar ett störande moment från Borgå-gemenskapen.

Beslutet om att införa kvinnliga biskopar (vilket i praktiken kommer att ske först nästa decennium; åren 2012-15 har nämnts) hade påföljder vid Lambeth-konferensen en vecka senare.

Källor och länkar: http://tinyurl.com/5luvy2