Jag fortsätter att beta av nyheter som flöt in under semestern. Anglikanerna höll tre viktiga samlingar, GAFCON (som jag bloggade om förra veckan), General Synod och Lambeth, för att nämna dem i kronologisk ordning. Den andra av dessa var nationell i England, medan de båda övriga var globala till sitt upplägg. Länkarna mellan dem är ändå starka.
Church of England, som (åtminstone i historiskt hänseende) kan kallas anglikanernas moderkyrka, godkände prästvigning av kvinnor år 1992, och 1994 prästvigdes de första kvinnorna. Som jämförelse kan nämnas att vi i Finland gjorde det samma 1986 respektive 1988. Några år senare tog vi följande logiska steg och godkände att kvinnor kan bli biskopar, även om vi fortfarande i praktiken saknar kvinnliga biskopar; en del kvinnliga biskopskandidater förekommer, men ännu har ingen blivit vald (dock är det biskopsval i S:t Michel i oktober; man kan alltid leva på hoppet).
Nåja, i "C of E" har detta andra beslut debatterats hårt under den senaste tiden, och 7.7.08 beslöt kyrkans General Synod (motsv. vårt kyrkomöte) att öppna också biskopsämbetet för kvinnor. Detta skedde med klara röstetal i alla tre "husen" - biskopar, präster och lekmän - och kompromissförslag som skulle ge den konservativa minoriteten specialrättigheter förkastades, vist nog. En ledare i the Guardian kom med en välformulerad motivering till varför:
* The church has tried hard to find a way of accommodating the reactionaries who declare, as a matter of theological conviction, that they cannot receive the Christian ministry from women. All such objections, however, embody three propositions that are ultimately unacceptable. One is that the opposition of the minority should permanently prevent the will of the majority from being put into practice. The second is that extensive special treatment for the anti-women minority - whether in the form of separate or parallel male-only structures and appointments - inevitably demeans female clergy as being lesser bishops than men. The third is the underlying indignity itself of the belief that women are not made to be bishops. The synod's concession of a code of conduct - not yet drawn up - is as far as the church should go in making concessions to its conscientious objectors. *
Det blir inte lätt för ärkebiskop Rowan Williams att gå vidare från detta, eftersom den minoritet som nu känner sig påtrampad skriker i högan sky och hotar att konvertera till katolicismen. Den romersk-katolska kyrkans ledning beklagar synodbeslutet; ordföranden för "Påvliga rådet för kristen enhet", kardinal Walter Kasper, säger att "Church of England har brutit med den apostoliska traditionen som upprätthållits av alla kyrkor av det första millenniet" och att beslutet "innebär ännu ett hinder för försoningsprocessen mellan Katolska kyrkan och Church of England". (Tydligen innebär "kristen enhet" i detta fall att alla skall anse såsom påvekyrkan, vilket betyder att uttrycket blir en sorts newspeak. Men katolikerna har ju statistiken på sin sida, förstås; den kyrkan är ensam större än alla andra kristna kyrkor tillsammans.) Också ortodoxa kyrkor har uttalat sig i liknande tongångar.
Dock har påven Benedictus XVI (enligt the Independent) markant tagit avstånd från att vilja ta emot anglikanska avhoppare en masse, utan stöder ärkebiskop Williams i hans kamp emot en splittring av kyrkan. The Telegraph tolkar saken tvärtom.
Men, såsom flera kommentatorer har konstaterat, synodens beslut innebär att den anglikanska kyrkan åter har blivit protestantisk. Och bland (andra) protestantiska kyrkor är mottagandet av denna nyhet varit betydligt mer positivt. Bl.a. har Lutherska världsförbundet kommit med ett välkomnande uttalande om att beslutet utgjorde närmande mellan anglikaner och lutheraner och avlägsnar ett störande moment från Borgå-gemenskapen.
Beslutet om att införa kvinnliga biskopar (vilket i praktiken kommer att ske först nästa decennium; åren 2012-15 har nämnts) hade påföljder vid Lambeth-konferensen en vecka senare.
Källor och länkar: http://tinyurl.com/5luvy2
