I spalten "Å andra sidan" ingick i Borgåbladet 27.6.08 en fundering av chefredaktör Stefan Holmström, rubricerad "Snaps och sill i heterosfären". Trots rubriken handlar spalten inte om sexualitet, utan om rymdfart; Holmström kommer med ironiserande sarkastiska gliringar mot den europeiska rymdstyrelsen ESA och mot dem som nappade på ESAs erbjudande om att söka till dess astronaututbildning. Det verkar som om Holmström skulle begå det vanliga misstaget att ställa de tio miljarder euro som en europeisk rymdstation skulle kosta mot de stora mängder u-hjälp som man kunde bekosta med samma summa.
Till det vill jag invända att även om EU inte skulle satsa tio miljarder på en rymdstation, är det (med den mänskliga naturen i åtanke) helt självklart att den eventuellt inbesparade summa INTE skulle satsas på u-hjälp! Jag håller med Holmström om att u-hjälp är viktigt och värdigt, men hans sätt att ställa den emot rymdfarten är befängt.
Rymdfart och utforskandet av världsrymden är av vikt av flera orsaker.
En är rent psykologisk. Öppnandet av nya vidder har alltid visat sig vara fruktbart för mänskligheten. Den amerikanska erövringen av västern på 1800-talet (med alla de motbjudande former som den tog) skapade en optimism och framåtanda i USA som varade i hundra år, tills Vietnamkriget knäckte ryggen på mycket av den amerikanska drömmen. När Nederländerna stod inför hotet om nationell utplåning genom den spanska överhöghet som man hade försökt (och, med facit i hand, lyckats) kasta av sig, var det ostindiefararna som på 1600-talet skapade en nationell optimism och ett välstånd som gjorde att det löjligt lilla landet klarade av stormaktens fiendskap. Bara för att nämna två exempel. Jag vill inte försvara de övergrepp som gjordes av amerikaner, holländare och andra, utan bara visa på den psykologiska betydelse som de nya vidderna fick. Samma betydelse kan rymden ha för vår allt mer globala civilisation; naturligtvis under ansvar att inte upprepa de misstag som tidigare har begåtts.
En annan orsak till vikten av rymdfarten är förstås de vetenskapliga rön som kommer att upptäckas. På lång sikt kan de inte ha annat än positiva följder för mänskligheten. Kunskap är makt, har det sagts, och större kunskap om vår omgivning ger oss större möjligheter att på ett fruktbart och hållbart sätt bygga en bättre värld. Återigen under ansvar, förstås.
Det som de som protesterar mot rymdfartens kostnader glömmer eller förtränger är dock de rent ekonomiska fördelar som rymdfarten ger. Då talar jag inte om järngruvor på Mars eller titangruvor på Titan, för sådant är fjärran. Däremot vill jag som exempel nämna en del av de vardagsfördelar som vi här i vårt land har fått genom det amerikanska Apollo-programmet och dess efterföljare, och som vi annars hade varit utan:
- Satelliter (förstås) - väder, telefon, TV ...
- Bärbar njurdialys
- CAT-scan, alltså datoriserad undersökning av hjärnan
- Ultraljudsundersökningar
- Teflon
- Kardborreband (kan ungdomar knyta skosnören längre? Det behövs ju inte...)
Återigen bara exempel, alltså!
Vi står inför ett vägskäl. Vi kan försöka lösa mänsklighetens problem med nuvarande medel och minskande resurser. Om vi följer denna väg kommer vi att märka att vi binder oss till en enda begränsad värld och till den själviskhet och kortsiktighet som har fört oss till den nuvarande situationen. Vi kan hamna in i allt större konflikter, stridigheter, krig, svält och sjukdomar och på så sätt få en (fruktansvärd!) lösning på svårigheterna. Den altruism som Holmström (och jag!) förespråkar är absolut nödvändig, men kommer endast att skjuta upp det oundvikliga.
Den andra vägen är att öppna nya horisonter, att låta den mänskliga nyfikenheten sträva till nya mål, och på den vägen - mer eller mindre av misstag - hitta oanade lösningar på de problem som nu plågar vår värld. En ökad satsning på utforskandet av världsrymden är inte science fiction, utan science fact; inte ett slöseri, utan tvärtom en lönande investering; inte att vända blicken från de verkliga problemen, men att försöka lösa dem på ett värdigt och fredligt sätt!
