Deus semper maior!

Frågespalten XXX: Jehovas vittnen

En väninna skickade en fråga via Facebook:

Hej,
du är säkert rätt person att berätta vart jag skall surfa för att läsa om [Jehovas vittnen], främst skulle jag vilja veta hur de skiljer sig från oss [kristna].
Frågade ett Jehovas vittne vad skillnaden är och hon påstod att det bara är det att vår kyrka inte godkänner namnet "Jehova" trots att det t.o.m. står på kyrkväggarna. Och när jag frågade om första budet hade något att göra med att de inte firar födelsedag sa hon att det inte är det utan att det endast nämns några födelsedagar i Bibeln och dom personerna inte är Guds anhängare. Dessutom trodde jag att dom inte tror på Jesus som Guds son, men hon sa att det enda som inte var ok där är att Jesus inte är född i december utan september-oktober. Som du märker är jag helt ute och seglar, har läst på wikipedia, men det gav bara intrycket av en sekt, inget desto djupare.
Tacksam för dina kommentarer.

Jag svarade så här:

Hej!

Tack för frågan!

Hon tycks inte vara särskilt väl informerad - eller så vill hon inte riskera jobbet genom att spetsa till saken...

Jag har en del grejs på min blogg - börja fast här: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/03/jehovas-vittnens-bibeltolkning.html
Ett par hemsidor som kan nämnas är Beyond Jehovah's Witnesses (http://members.aol.com/beyondjw/bj.htm) och Free Minds (http://www.freeminds.org/).

En liten nypa salt (och ibland stor!) behövs alltid när man läser ex-JW-texter, eftersom skribenterna ofta är väldigt personligt och emotionellt engagerade och saknar "akademisk" självkritik. Men en bild får man ändå, förstås. De som jag nämner ovan hör till de lugnare.

Lycka till!


Veckans anekdot: Konfirmandteologi VI

För några veckor sedan skrev jag om nya bibelböcker som några sjundeklassister hade föreslagit.

Församlingens sommarteolog Linda berättade att några av årets konfirmander (på ett läger där jag inte var med) hade fått följande fråga:

"Nämn två typer av böcker i Gamla testamentet."

Typerna som efterfrågades var förstås "historiska böcker" (t.ex. de fem Moseböckerna), "poetiska böcker" (t.ex. Psaltaren) och "profetiska böcker" (t.ex. Jesaja). En av konfirmanderna hade tydligen missförstått frågan och svarat:

"Noa och Josef."

De är ju två "typer" _i_ böcker i Gamla testamentet. Nog är prepositionerna viktiga...


En vigselpräst funderar 4: De ogifta

Föregående avsnitt: Skilsmässa

*

Vi har nu som hastigast sett på äktenskapet ur deras synvinkel som är (eller borde vara) gifta, och ur deras vars äktenskap har gått i kras. Det finns en grupp av människor som inte ännu har kommit fram, nämligen de som är ogifta och som tänker eller måste förbli det.

Vilket civilstånd vi har påverkar förvånansvärt många områden av livet, men kanske särskilt det sociala livet. När någon gifter sig, skiljer sig eller blir änka eller änkling, förändras personens umgängeskrets. Vi umgås mest med sådana som är i samma livssituation som vi själva, och då livssituationen förändras, blir också vänkretsen annorlunda. Detta börjar rätt tidigt i livet. Den som efter avslutad grundskola går vidare till gymnasiet umgås mindre med de skolkamrater som började i yrkesskola eller började arbeta genast efter högstadiet, än med dem som fortsatte till gymnasiet. Samma företeelse möter oss i snart sagt varje vägskäl i livet.

Den vanliga modellen för hur vårt civilstånd utvecklas är ju grovt sett att vi först är singel, sedan gifter oss (juridiskt eller inte) och får barn, och sedan får äktenskapet upplöst antingen genom skilsmässa eller genom den andra partens död. Den här modellen styr alltså också vårt sociala liv. Detta gör att den som inte ger sig in i den här utvecklingsmodellen kan hamna i ett slags socialt vakuum. Alla de gamla vännerna gifter sig, och den ogifta faller bort ur deras umgängeskrets. Ingen planerar att så skall ske, och ingen menar något illa med det, men så sker i alla fall.

Samtidigt har en som är ogift också fördelar jämfört med den som lever i en familjesituation. Förutom att vi alla, oberoende av civilstånd, har ett allmänt ansvar för våra medmänniskor, har ju den som är gift ett specifikt ansvar för dem som den lever med. Den ogifta kan satsa mer på livet utanför hemmet och på att medvetet utveckla sig själv som människa än vad den som är gift kan göra.

Oberoende av om vi är gifta eller ogifta, oberoende av om vi har barn eller inte, så har vi samma grunduppgift. Det är inte äktenskap eller föräldraskap som är livets mening. Livets mening är att leva i kärlek till våra medmänniskor och närhet till livets Herre. Celibat kan antingen hjälpa eller stjälpa när vi vill utveckla ett levande Gudsförhållande. Skilsmässor är knappast någonsin trevliga, men de behöver inte vara någon katastrof, bara vi minns att räkna med Gud också i den situationen. Tron på Gud skyddar oss inte som sådan från att hamna i svårigheter, men den kan ge oss styrka att komma igenom svårigheterna.



Charges filed against Sandell

Last week, I reported that pastor Halvar Sandell from Helsinki received a warning from bishop Gustav Björkstrand for showing a video of an authentic abortion at a confirmation camp.

Now, charges have been filed against Sandell. Birgitta Dahlberg, a politician from the moderately liberal Swedish People's Party (Svenska folkpartiet, sfp) says that if an adult that's supposed to be an authority, a pastor and a teacher forces minors to watch such a material, it's a very serious matter. Anyone should understand, Dahlberg says, that the video isn't suitable, but on the contrary quite harmful, for children of 14 years of age.

The police are investigating the charges, and estimate that the investigation will be ready by Christmas. It is as yet unclear what, if any, crime Sandell has commetted. This case is not urgent, the police say, so they'll take their time.

http://pastorbastard.blogspot.com/2008/09/charges-filed-against-sandell.html



En vigselpräst funderar 3: Skilsmässa

Föregående avsnitt: Äktenskap

Vigseln är alltså en skyddsmekanism som är till för att skydda både äktenskapet och de existerande och kommande barnen – och allt som kan göras för att skydda dem är gott och bör göras, det tror jag de flesta håller med mig om. Att den kyrkliga vigseln dessutom är omgiven av förbön och välsignelse gör ju inte heller saken sämre.
Men statistiken visar tyvärr, att alltför många äktenskap i vårt land och i hela västvärlden slutar i skilsmässa, fastän de är ämnade att vara livet ut. Vad detta beror på är svårt att säga. Också här finns det säkert en mängd orsaker. Eventuellt spelar här in faktorer som att parterna inte har varit villiga att arbeta tillräckligt hårt på sitt förhållande eller att de redan vid vigseln höll en mental bakdörr öppen – i stilen "om det här inte fungerar, så kan man ju alltid ta ut skilsmässa" – men för en utomstående är det vanskligt att bedöma sådant.
Om det krisar till sig i äktenskapet skall man inte vara för stolt för att söka hjälp. Bl.a. kyrkan står till tjänst med olika former av par- eller familjeterapi som leds av professionella terapeuter – och som dessutom är avgiftsfri; räkningen kommer i lönekuvertet under rubriken "Kyrkoskatt".

Men om det nu har gått så olyckligt att ett äktenskap har kraschat – är de före detta makarna då dåliga människor, förlorare, större syndare än alla andra? Ingalunda. Livet är inte svartvitt. Vi misslyckas alla på olika sätt emellanåt, och det behöver inte vara någon katastrof.
Jag vill här inte använda ordet "misslyckande" för att racka ner på någon. Att se en skilsmässa som ett misslyckande beror dessutom på vilket perspektiv man anlägger på det hela. Om vi ser det från början av äktenskapet, då man gick in för att få det hela att fungera, är det förstås ett misslyckande. Om vi däremot ser det ur synvinkeln av ett äktenskap som i praktiken redan har kraschat och som inte längre gör annat än skadar dem som är inblandade, är skilsmässan naturligtvis en ofrånkomlig åtgärd för att minimera vidare lidande.
Vad kan då göras? Ett misslyckande på det äktenskapliga planet kan leda till sorg, hat eller bitterhet, och då bör dessa känslor bearbetas, kanske med hjälp av någon utomstående. Det kan också vara bra att granska vad som gick snett innan ett nytt förhållande inleds, så att inte de gamla felen upprepas. Det var en person som sade till mig ungefär: "Du ska inte säga något om äktenskapet till mig! Jag vet allt om äktenskap - jag har varit gift sju gånger!" Jag tänkte (men ville inte säga): "Om du har varit gift sju gånger vet du allt om vigslar, men ingenting om äktenskap. Den fallerande gemensamma länken i dina äktenskap är nog du själv …"
Dessutom kan den som vet med sig att den har handlat orätt komma till t.ex. en präst, bekänna sin synd för Gud och ta emot hans förlåtelse, som prästen förkunnar. Detta kallas för bikt, och kan vara en enorm kraftkälla, som tyvärr alltför få har upptäckt. Om vi själva kan lära oss att ta emot förlåtelse för det som vi har misslyckats med, har vi dessutom mycket lättare för att förlåta andra. Också det kan vara mycket viktigt efter en skilsmässa. Utan förlåtelse på olika plan, står vi bara och stampar på stället. Vi har fastnat i skilsmässan, i stället för att kunna gå vidare med våra liv.

Ordet "skilsmässa" låter förstås i mina öron som en gudstjänst – "mässa" är i kyrklig terminologi synonymt med "nattvardsgudstjänst" – men någon kyrklig förrättning vid namn "skilsmässa" finns inte. Inga planer på att införa någon sådan existerar mig veterligt heller. Någonting som stöder de frånskilda och hjälper dem att gå vidare kan säkert behövas i många fall, men kanske samtal vore bättre, antingen enskilt eller i grupp. I vilket fall som helst bör vi efter bästa förmåga "se med våra ögon", så vi märker dem som behöver stöd.
I Matteusevangeliet finns ett par passager som olika kyrkor tillämpar på olika sätt. I Bergspredikan säger Jesus (5:31-32): "Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap."
Senare i evangeliet (19:3-9) läser vi följande: Några fariseer kom fram till [Jesus] för att sätta honom på prov och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst?" Han svarade: "Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?" Och han fortsatte: "Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt." De frågade: "Varför har i så fall Mose bestämt att mannen skall skriva ett skilsmässobrev för att skilja sig?" Han svarade: "Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från början var det inte så. Jag säger er att den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter om sig, han är en äktenskapsbrytare."
Jesus kommer här med utlåtanden som låter hårda. Termen "otukt" bör här dessutom inte tolkas som otrohet eller något sådant, utan det handlar om äktenskap med alltför nära släktingar, enligt föreskrifterna i Moseböckerna (vilka på en del punkter skiljer sig från t.ex. romersk praxis). I sådana fall är äktenskapet i grunden ogiltigt, tycks Jesus säga, och skilsmässan är ingen egentlig skilsmässa. Men i övriga fall bör parterna i ett äktenskap (och särskilt mannen, enligt den tidens kulturella normer) se till att äktenskapet håller. Så är det nämligen meningen att vara.
En annan tolkning av denna passage är att det handlar om två olika skilsmässoprocesser med beteckningarna "Vilken anledning som helst" och "Otukt". Den sistnämnda var den ursprungliga varianten och krävde domstolsbehandling och bevisföring, medan den förra formellt var lättare (man skrev bara ett "skilsmässobrev"), men därmed också potentiellt lättvindigare. Jesus skulle enligt denna tolkning förkasta den lättvindigare varianten, eftersom äktenskapet är viktigare än så. Däremot skulle han inte förkasta skilsmässan som sådan.
I den romersk-katolska kyrkan tolkas dessa passager så att skilsmässa överhuvudtaget inte är möjlig, medan t.ex. den anglikanska kyrkan tillåter skilsmässa, men inte ett andra äktenskap efter skilsmässan. Samma linje har också den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland följt i gången tid. Men trots att det är meningen att äktenskapet skall vara livslångt, vet vi att omständigheterna och vår egen mänskliga natur ibland gör att vi inte når upp till idealen, till perfektionen. Att lägga ytterligare börda på sådana som har gått igenom en (potentiellt) mycket upprivande process kan knappast anses vara kristligt. Därför har vi frångått den striktare tolkningen av de ideal som Jesus uppmålar och istället strävat efter den kristna kärlekens ideal.

Hur är då det där med att gifta om sig efter en skilsmässa? Jag vill citera Katekesens kommentar till det sjätte budet (det om äktenskapsbrott): Det är ansvarsfullt och allvarligt att besluta sig för att ingå nytt äktenskap. De som träder fram inför Gud och människor i ett sådant syfte gör det därför att de vill leva i ömsesidig trohet, men också i övertygelsen om att de behöver både nåd och förlåtelse (Katekesen 6). Det finns prästkolleger som vägrar viga frånskilda. Förutom att de då riskerar att begå tjänstefel, är deras inställning nog obegriplig för mig. Det fanns ändå en tid då också jag kunde säga att jag aldrig hade vigt någon frånskild. Några månader efter att jag blev prästvigd förrättade jag så min första vigsel, där mannen ingick sitt andra äktenskap, och så var det hänt...

Följande avsnitt: De ogifta (publ. 11.9.08)

http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/en-vigselprst-funderar.html



Turkiet: Tilman Geske, Necati Aydin och Ugur Yüksel

Tre personer mördades brutalt 16.4.08 på ett bokförlag i staden Malatya i östra Turkiet. Attacken tros ha utförts av högerextremister som ville protestera mot att förlaget Zirve ger ut biblar och kristna böcker. De tre mördade var den 46-årige tysken Tilman Geske och de turkiska medborgarna Necati Aydin, pastor i Malatyas protestantiska församling, som är en utpost till pingstförsamlingen i Ankara, och Ugur Yüksel. Aydin och Yüksel var anställda på Zirve. De tre hittades på förlaget med ögonbindlar, bakbundna händer och avskuren hals.

En talesman för Turgut Özal-sjukhuset berättar om kirurgernas fruktlösa kamp för att rädda ett av de tre offren.

- Han hade dussintals knivsår, på låren, testiklarna och ryggen. Köttet hade skalats av hans fingrar. Det rör sig om tortyr, säger en av kirurgerna vid sjukhuset.

Även de andra två mordoffren hade torterats på liknande sätt. Tortyren uppskattas ha pågått i tre timmar.

Enligt turkisk press bar alla de fem förövare som greps på brottsplatsen ett brev på sig. I brevet stod "Vi gjorde det för vårt land. De försöker ta ifrån oss vårt land och vår religion".

Dessa mord är en del av en serie dåd som riktar sig mot kristna i Turkiet. För ett drygt år sedan sköts en katolsk präst ihjäl i sin kyrka och i januari i år dödades den armeniske förläggaren Dink, som även han gav ut böcker med kristet innehåll.

Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/09/turkiet-tilman-geske-necati-aydin-och.html


Insändare i Husis

Denna insändare ingick - i lätt redigerad form - i dagens nummer av Hufvudstadsbladet:

*

Pastor Halvar Sandell har fått en skriftlig varning av biskopen för abortvideo-affären, har olika media rapporterat.

I samband med den rapporteringen har också nämnts att Sandell i fjol fick en motsvarande varning för att ha förvägrat mig nattvarden. Detta är inte helt korrekt. Han hotade att förvägra mig nattvarden vid min gudsons första nattvardsgång, men när det kom till kritan gav han mig ändå brödet, om än med långa tänder. Vinet fick jag sedan av assistenten.

Rätt ska vara rätt.

Karl af Hällström
kaplan
Borgå