Deus semper maior!

Lappfjärd och kvinnliga präster

Isoisäni, joka jo 50-luvulla oli naispappeuden puolestapuhuja kirkolliskokouksessa, muutti Lappväärttiin (joka nykyään kuuluu Kristiinankaupunkiin). Hän opetti näemmä naispappeutta jälkeläisilleenkin, sillä me olemme kaikki puolestapuhujia, myös Lappväärtissä vielä asuvat serkkunikin.
Siksi onkin surullista, että Lappväärtissä ei sallita naispapin saarnaavan edes kerran vuodessa.

***

Min farfar Jakob af Hällström (d.ä.) flyttade till Lappfjärd och blev rektor för folkhögskolan där. Där träffade han min farmor Birgit, en ung änka med två barn (Johan och Esther), och gifte sig med henne i december 1931. På den tiden skedde saker och ting snabbare än nu, för deras första gemensamma barn, min faster Lena, föddes redan i maj 1932. Så kom min far (Lill-)Jakob 1935, farbror Hannes 1937, faster Sarah 1942 och faster Eva 1944.
Farfar Jakob verkade redan på 1950-talet i kyrkomötet för att kvinnor skulle få bli präster, har jag läst.
Hannes tog över gården i sinom tid, och där spenderade jag i praktiken mina sjutton första somrar. Hannes var verksam inom kommunal- och kyrkopolitik i Lappfjärd (och efter kommunsammanslagningen Kristinestad), och jobbade för samma sak som sin far. Pappa Jakob likaså, dock i Helsingfors, dit han flyttade under studietiden, och också Sarah och hennes man Jan är församlingsaktiva i Tammerfors. Hannes och de båda Jakob är alla döda nu, men deras efterkommande arbetar fortfarande för samma tanke. Jag är själv präst, om än inte kvinnlig, och Hannes äldsta dotter, min kusin Anna-Lena (f. 1980) är verksam inom kommunalpolitiken i Kristinestad (och var röstmagnet i det senaste valet!). Också hennes syskon Inga-Lene (1983) och Bo-Gustav (1985) visar goda takter.

Därför är det beklämmande att höra om det gedigna kvinnoprästmotstånd som råder i Lappfjärd. En namnlista lämnades in till kyrkoherden med en önskan om att en kvinnlig präst ens en gång om året skulle tillåtas predika i Lappfjärds mäktiga kyrka (liksom man gör i Karleby), berättar Vasabladet idag. Kyrkoherde Lars Nisula, som själv är förespråkare, är inte intresserad med hänvisning till att han inte vill stöta sig med alla motståndare som de facto sitter i kyrkan varje söndag, vilket förespråkarna inte gör.
Tror han att det inte finns något samband?

http://www.vasabladet.fi/lokalt.asp?docID=17881


Frågespalten VI: Kriget mot terrorismen

Some high school students asked me for my view on the war on terrorism. The answer is below.
To summarize:
War is always evil.
This particular war is fought with motivations that have nothing to do with the war itself. The official motivations are either absurd och harmful.
This war is fought by wrong means to achieve undefined and therefore unattainable goals.
This war has had the opposite effect to the hoped-for.
In short: This war is immoral even in its context.

***

Här är ett nytt inlägg i Frågespalten. Jag fick följande e-post:

Hej. Vi är två gymnasiestuderande från Jakobstad. Vi har ett skolarbete där vi behöver några etiska synpunkter på Amerikas krig mot terrorismen. Vi skulle vara väldigt intresserade av om du skulle kunna ge dina etiska synpunkter på Amerikas krig. Tack så mycket, vi ser fram emot ditt svar!
Hälsningar Sebastian och Viktor
Först skickade jag som delsvar en hänvisning till inlägget Hellre öga för öga ..., men nu är det dags för ett fullständigare svar.
Det finns många aspekter på denna fråga. Jag skall behandla några, men kan knappast komma med ett helt uttömmande svar. Jag hoppas att ni här ändå får material att arbeta vidare med. Berätta gärna hur arbetet utfaller!

Krig
Krig är alltid av ondo.
Ibland kan krig vara ett mindre ont än sitt alternativ, men det gör det inte till något gott. Det är då närmast frågan om att försvara sitt eget land mot en främmande väpnad invasion. Om vi ser på vår egen historia, var vinterkriget ett utpräglat försvarskrig, och är därför etiskt försvarligt, medan fortsättningskriget har drag också av anfallskrig och är därför mer ifrågasatt. (Detta bör dock på inget sätt avspeglas på de soldater som kämpade i kriget. Veteranerna är värda all vår vördnad och respekt för sin självutgivande insats.)

Krigets inrikespolitiska motivation
USA:s "krig mot terrorismen" är en förståelig reaktion på händelserna den 11 september 2001. Att reaktionen är förståelig gör dock inte att den automatiskt kan godkännas.
Efter de fruktansvärda terrordåd som amerikanerna råkade ut för, kritiserades Bush-administrationen för bristfälliga förberedelser. För att avleda uppmärksamheten från detta måste George W. Bush visa sig vara en handlingens man, och tog i med hårdhandskarna. Det lyckades också till en början - han blev omvald, och det är först under det senaste året som kritiken mot honom på nytt har tagit fart på allvar. Att hans allierade (med undantag för Storbritannien med Tony Blair i spetsen) tog avstånd från hans politik spelade ingen roll med tanke på den inrikespolitiska fördel som han hade att vinna.

Krigshandlingar mot brottshandlingar
Terrorismen är ett fruktansvärt brott. Händelserna 11.9.01 är ett av de värsta brotten som vi har sett på länge, och bombdåden i Madrid, London, Nairobi, Saudiarabien och annanstans kan hänföras till samma kategori.
Det är bara det att det finns professionella brottsbekämpare som kallas poliser. Så finns det professionella krigare som kallas soldater. Att skicka ut en polisstyrka i regelrätt krig vore absurt, men lika absurt är det att skicka ut soldater för att bekämpa brottslighet.

Krigets officiella motiveringar
De massförstörelsevapen som Saddam Husseins Irak påstods ha visade sig vara en chimär. Hans Blix och hans FN-kontrollörer gjorde amerikanerna narr av när de inte kunde hitta sådana, men när USA hade ockuperat Irak och störtat Saddam hade man själv inte bättre framgång. Då förtegs detta och uppmärksamheten vändes till att diktatorn Saddam hade störtats. Det var i och för sig lovvärt, men det hade inte med terrorismen att skaffa, utan var en följd av att USA inte hade störtat eller ens effektivt kontrollerat honom senast de var där under kriget vid Persiska viken 1990.
Bush drog också på sina anhängares höger-kristna evangeliskt-konservativa strängar då han (i början) talade om kriget som ett "korståg". Ett korståg mot ondskan, i och för sig, men ett korståg likafullt. Trodde han och hans rådgivare faktiskt att de skulle få ens moderata arabledare med sig genom att anknyta till korstågstiden? Det polariserade bara situationen till att bli kristendom mot islam, i stället för godhet mot ondska eller laglighet mot brottslighet eller så.

Krigets slutmål
USA gick in i kriget med målet att utrota terrorismen och göra världen till en säkrare plats att leva i (som amerikan). Detta har knappast lyckats. Dessutom är detta slutmål så vagt formulerat att ingen kan säga när det skulle vara uppnått. Kriget kan alltså bli mycket långvarigt, eftersom USA inte kan dra sig ur det utan att förlora ansiktet.

Krigets effekter
Effekten av kriget är antagligen den rakt motsatta till vad Bush påstår. Osäkerheten i världen har ökat, ojämlikhet, xenofobi och allmän orättvisa likaså. Och dessa är i sin tur grogrunden för mer terrorism, inte mindre.

Slutsatser
Krig är alltid av ondo.
Detta krig förs med motiv som inte har med kriget självt att skaffa. De officiella motiveringarna är antingen absurda eller skadliga.
Kriget förs med felaktiga medel för att sträva mot odefinierade och därmed ouppnåeliga mål.
Kriget har fått motsatt effekt mot den eftersträvade.
Kontentan är att detta krig också i sitt sammanhang är omoraliskt.




Prästers drickande

Jen undrade:
"Kalle. En seriös fråga. Vilken kväll dricker präster på? När ni jobbar på söndagar och måste vara pigga på morgonen. Bartendrar och de i restaurangbranschen har ju söndagskvällar har jag märkt. Eller dricker präster alls nåt? Alltså en allvarlig fråga!"

Nå, det varierar förstås. En del dricker ingenting (alkoholhaltigt, alltså), medan andra tyvärr är direkt alkoholiserade. Jag tror kollegerna i allmänhet inte har en speciell kväll avdelad för drickande, utan de som dricker kan ta sig ett glas vin till maten eller lite öl till bastun beroende på hur kalendern ser ut följande dag. Redan själva frågan om en supkväll känns faktiskt lite främmande för mig.

Delvis beror det förstås på min bakgrund. Jag har berättat en del i inlägget "Trink, trink, Brüderlein, trink!" (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/05/trink-trink-brderlein-trink.html) För den vars tyska har rostat kan jag referera:

Jag är uppvuxen med en allt mer alkoholiserad far, som dog av sitt missbruk år 2000 i 65 års ålder. Därför lovade jag mig själv att min egen familj inte skall behöva genomgå vad jag råkade ut för. Som min far har också jag ett sjukt förhållande till alkoholen; också jag är alkoholist. Jag kan inte dricka moderat, utan det är allt eller inget. Därför har jag varit helnykter sedan midsommaren 1992.

Men det har ingenting med någon religiös övertygelse att göra, utan det är medicinskt. Visserligen ser jag allt mer av de skador som alkoholen gör i vårt samhälle och med våra medmänniskor, men det är en annan historia.


Frågespalten V: Jordfästning

Frågespalten behandlar denna gång en fråga som jag fick i en kommentar till ett tidigare inlägg:

"Varför talar Ev.luth. kyrkan i Finland envist om "jordfästning"? Var det inte sånt som man gjorde med såna som man trodde skulle "gå igen", man fäste dem med en påle vid marken? Varför duger inte "begravning"? Finns det alternativ till "av jord är du kommen..." och de där tre skovlarna? Kan inte en välsignelse till den sista vilan vara ljus och fylld av hopp, inte "syndens lön är döden"? Frågar nyligen avlidna fasters brorsdotter."

Här finns egentligen tre frågor: terminologi, alternativ och karaktär.Vi tar dem en i taget.

1. Vad gäller ordet "jordfästning" har jag faktiskt inte hört den förklaring som du kommer med, även om den inte verkar omöjlig. Orsaken till att det ordet används är att vi ger det en annan betydelse än "begravning". Hela sammanhanget med avskedstagandet av den avlidna är "begravning". Där ingår jordfästningen, som är det som prästen leder i kyrkan eller kapellet, den eventuella bisättningen eller gravläggningen, då kistan läggs i jorden, och den eventuella minnesstunden efteråt, med kaffe och vad där nu ingår.
Det är förresten samma skillnad som mellan vigseln (ceremonin) och bröllopet (helheten). Detta avspeglar sig också i skillnaden mellan kyrklig vigsel (som oberoende av plats förrättas av en präst, till skillnad från en domare) och kyrkbröllop (som är de ofta pampiga yttre omständigheterna).

2. I vår handbok finns inga alternativ till skovlarna som sådana. "Prästen låter tre skovlar mull falla på kistan (kan formas som ett kors) och säger:" står det. Men i de ord som vi använder finns flera alternativ:
*
NN (förnamnen).
Av jord är du tagen,
och jord skall du åter bli.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*eller*
NN (förnamnen).
Av jord har du kommit.
Till jord skall du återvända.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*eller*
NN (förnamnen).
Herren gav, och Herren tog.
Lovat vare Herrens namn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*eller*
NN (förnamnen).
Det som blir sått förgängligt,
uppstår oförgängligt.
Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.
*eller (vid jordfästning av ett dödfött eller litet barn)*
[NN (förnamnen).]
Gud, vår Far, har skapat dig.
Han sluter dig i sin famn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*
Alla dessa använder jag. Den första rätt lite, eftersom den bara är en uppdatering av den traditionella andra varianten, som folk kanske väntar sig. Den sista varianten hoppas jag (av naturliga skäl) att jag ska behöva använda så lite som möjligt, men tyvärr har jag haft användning också för den.

3. Det är helt klart att en jordfästning kan och skall vara fylld av hopp. Det brukar åtminstone jag alltid sträva till. Men olika präster har olika stil, olika regioner har olika lokala traditioner och förväntningar o.s.v. Alltid kan man ändå komma med önskemål före en förrättning - och det gör folk också. Prästen är förstås ändå den som i sista hand bär ansvaret.


Ett frieri

I've been humorously headhunted to a job as vicar in a rural parish in Pohjanmaa. I was touched and honoured, of course, but turned the offer down in equally humorous tones.

***

Härom dagen fick jag ett e-brev med följande lydelse:

"Var hälsad store ledare!
Vår församling mister sin mogul khde S med stor sannolikhet till grannkämpen Y.
Vill du ha ett jobb, med lite arbete och maximal semester? Vi kan erbjuda det!
Vi borttappade får, söker en ny stor ledare att följa! Här i X finns allt förutom Borgå domkapitel, vilket vi ser som en enorm lättnad! Är man bonde finns åkrar åt alla håll, är man stadsbo är centrum bara 12 minuters körväg till Y. I den lokala mataffären kan man köpa på skuld... dessutom har de färskt bröd en gång i veckan.
Vår nya ledare bör ha den enda rätta tron, och som vår kantor A spädde på, har du den enligt honom och är en gedigen kvinnoprästmotståndare? Låter mycket.... "bra"!
Vår församling siktar hårt framåt, och nu har vi skaffat vår första printer så vi är långt före våra grannförsamlingar. Det är roligt att bo och arbeta i Österbotten. Efter att man plåstrat om såren som kommit till av fundamentalisternas stenkastning, kan man sitta ner och skratta åt saken över en kaffekopp med andra medarbetare.
Om du sökte hit, skulle vara ett litet steg för dig, men ett stort steg för vår by!
Om ett ombyte i livet är aktuellt, fundera på saken, vi söker fram en röd matta tills dess.
Du är varmt välkommen hit!
Mvh
Ungdomsarbetsledare R & his crew (including kantor A)."

Jag svarade:

"Kära vänner!
Jag tackar, djupt rörd, för förtroendet!
Jag förstår att X-kyrkoherdarnas storhet mäts med midjemåttet. Det är en fullt legitim förklaring till varför ni vänder er till mig.
Efter att ha diskuterat ert förslag med min mindre hälft (mindre i kvantitet, alltså, ingalunda i kvalitet) kom hon med ukasen att om vi flyttar till X kommer hon endast att tala Sibbo-dialekt. Detta är ett hot vars grad av fruktansvärdhet inte kan beskrivas och som jag inte är hugad att utmana.
Därför vill jag tacka för förtroendet men måste i detta skede tacka nej.
Dessutom skulle jag vilja uppmana er att uppsöka mentalvård för den självdestruktiva idén att hoppas på mig som er kyrkoherde. Detta gäller dock inte kantor A, eftersom en viss galenskap bara är en tillgång i hans yrke.
Med vänlig hälsning
Kalle"

UPPDATERING: Följande svar inflöt:

"Jag tackar för ditt svar, och önskar att man i framtiden genom genteknologi kunde reproducera en kopia av er familj till vår by (dock med förändrad dialekt)!
Mycket kunde vi tåla vi i medarbetarskaran, men Sibbodialekt.... NEJ! Det står ju dessutom inte något i bibeln om att sådant skall accepteras!
Jag önskar dig en bra fortsättning i livet, och är säker på att din insats behövs även på andra ställen än i vår lilla by.
Ha det så gott!
R & crew, i X församling."


Våldsamma protester mot våldsanklagelser

Pope Benedict has expressed concern over violent tendencies in Islam. Moslems protest violently.

Påven Benedictus XVI uttryckte i ett tal sin oro över att islam har våldstendenser. Muslimer världen över protesterar våldsamt.

Beliefnet rapporterar:
Vatican: Pope Didn't Want to Offend Muslim Sensibilities http://www.beliefnet.com/story/199/story_19969_1.html
Fury Over Pope's Remarks Grows http://www.beliefnet.com/story/199/story_19974_1.html


Ny arbetsansökan

Kuten olen aikaisemmin maininnut, olen hakenut virkaa Porvoon tuomiokapitulista. Tänään hain toista virkaa kirkkohallituksesta Helsingistä.
Mielenkiinnolla seuraan saanko molemmat virat, jommankumman tai ei kumpaakaan - ja mikäli saan molemmat, kumman loppujen lopuksi valitsen....

***

Jag lämnade in en arbetsansökan till idag, förutom stiftssekreterartjänsten på domkapitlet. Den här gången gäller det tjänsten som branschsekreterare för vuxenarbete och kultur på Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA) vid Kyrkostyrelsen i Helsingfors.
KCSA hette tidigare Stiftsrådet i Borgå stift och var en del av stiftsadministrationen, men flyttade över till Kyrkostyrelsen för ett år sedan sådär. I det sammanhanget flyttade några stiftssekreterartjänster (bl.a. den som jag har sökt) över till domkapitlet, och de övriga bytte namn till branschsekreterare. Jag är inte särskilt förtjust i någondera beteckningen; de är alltför krångliga och byråkratiskt intetsägande.

Ansökningstiden gick ut idag, och vi är sammanlagt nio sökanden. Alla de andra råkar vara kvinnor. När kantor Ingmar Hokkanen hörde det, citerade han Lukasevangeliet, när Elisabet säger till Maria: "Välsignad är du bland kvinnor!" Vi får se hur det går. Jag har rätt goda chanser - naturligtvis inte p.g.a. mitt kön, utan p.g.a. mina meriter.

Stiftssekreterartjänstens andra ansökningstid pågår ännu två veckor, och där har ännu ingen annan sökande anmält sig.
Om jag skulle få båda tjänsterna vet jag inte ännu vilken jag skulle välja. De har båda sina för- och nackdelar. Men kanske de beslutande organen väljer för mig genom att jag får endast den ena eller ingendera. Få se, som sagt. Människan spår, Gud rår.

http://www.evl.fi/kkh/kcsa/ads/vuxokultur.htm


Församlingsvalet är nästa biskopsval

Pietarsaarelaisen Jakobstads Tidning -lehden pääkirjoitus ottaa tänään kantaa piispanvaaliin. Se toteaa että pohjanmaalla kaikki rovastikunnat äänestivät Perretä eniten. Tämä siitäkin huolimatta, että 90% ruotsinkielisistä pohjanmaalaisista ovat naispappeuden kannalla.
Tilanne johtuu siitä, että päätöksentekijät ovat vanhoillisia herätysliikkeiden kasvatteja, jotka kaikin voimin ja valtaväestön mielenkiinnon puutteen vuoksi pitävät kiinni vallastaan.
Jos Björkstrand valitaan toisella kierroksella piispaksi, niin kuin on odotettavissa, seuraavat vaalit ovat jo kolmen vuoden päästä. Siksi niiden vaalien ensimmäinen kierros on eräällä tavalla jo nyt marraskuun seurakuntavaaleissa, koska niissä valitaan ne jotka valitsevat valitsijamiehet. Oliko tarpeeksi monimutkaista?
Jos haluaa muutosta kirkkoon, on *nyt* kultainen mahdollisuus joka ei pian toistu. Asetu ehdolle - tai äänestä edes!

***

I dagens ledare i Jakobstads Tidning skriver Ulf Överfors om biskopsvalet, och om hur den konservativa styrande klicken i Pedersöre prosteri (och säkerligen också de övriga österbottniska prosterierna Korsholm och Närpes) lyckades vända det till sin fördel genom att med händer och tänder klamra sig fast vid makten.

"Blir Perret vald kommer Borgå stift att få problem. Men det kommer Perret själv också att få. Blir han biskop kommer hela hans ämbetstid att kantas av kvinnoprästfrågan. Risken är stor för att stiftet splittras definitivt och varaktigt. Likaså är risken stor för att stora delar av församlingsmedlemmarna vänder sin kyrka ryggen. Och helt säkert kommer kyrkan att få stora problem med att tilltala och kommunicera med unga människor. De yngre generationerna ser med helt andra ögon än de äldre och bibeltroget konservativa på kyrkan.
Det står utom allt tvivel att det stöd som Henrik Perret fick i Pedersöre prosteri inte motsvarar församlingsmedlemmarnas uppfattning.
[...]
I ett val utan elektorer, där alla medlemmar hade fått delta, skulle Bo-Göran Åstrand sannolikt ha fått det starkaste stödet.
Det att valdeltagandet i kyrkliga val är lågt är inget försvar för att ha kvar elektorssystemet. Alla församlingsmedlemmar skall ges möjligheten att delta, eller låta bli att delta i kyrkliga val, även i biskopsval.
[...]
Björkstrand blir ingen långvarig biskop. Om tre år är det val igen. Det valet kanske står mellan Åstrand och Perret. Vem vet.
Blir det så måste alla, som inte får rösta, noga hålla ögonen på vilka det är som väljs att företräda Pedersöre prosteri. Annars blir det en upprepning av den valkupp vi nu bevittnat.
Hur då valkupp? Jo därför att enkäter visar att nittio procent av svenskösterbottningarna vill ha kvinnliga präster."

Överfors ser saken ur sitt Jakobstadsperspektiv, och har säkert rätt i det han säger. Ändå är chansen att valsystemet radikalt ändras inom de närmaste tre åren inte stor, eftersom det har justerats upprepade gånger under den senaste tiden.
Därför kan jag inte nog betona, att den som vill påverka biskopsvalet nästa gång, ovillkorligen måste engagera sig i församlingsvalet på farsdag i år! Helst bör man ställa upp som kandidat, men åtminstone måste man se till att gå och rösta! I församlingsvalet väljs nämligen de som väljer lekmannaelektorerna och i viss mån prästelektorerna i biskopsvalet.

http://www.jakobstadstidning.fi/sokmotor/svar.php?svar=1840mledare