Frågespalten behandlar denna gång en fråga som jag fick i en kommentar till ett tidigare inlägg:
"Varför talar Ev.luth. kyrkan i Finland envist om "jordfästning"? Var det inte sånt som man gjorde med såna som man trodde skulle "gå igen", man fäste dem med en påle vid marken? Varför duger inte "begravning"? Finns det alternativ till "av jord är du kommen..." och de där tre skovlarna? Kan inte en välsignelse till den sista vilan vara ljus och fylld av hopp, inte "syndens lön är döden"? Frågar nyligen avlidna fasters brorsdotter."
Här finns egentligen tre frågor: terminologi, alternativ och karaktär.Vi tar dem en i taget.
1. Vad gäller ordet "jordfästning" har jag faktiskt inte hört den förklaring som du kommer med, även om den inte verkar omöjlig. Orsaken till att det ordet används är att vi ger det en annan betydelse än "begravning". Hela sammanhanget med avskedstagandet av den avlidna är "begravning". Där ingår jordfästningen, som är det som prästen leder i kyrkan eller kapellet, den eventuella bisättningen eller gravläggningen, då kistan läggs i jorden, och den eventuella minnesstunden efteråt, med kaffe och vad där nu ingår.
Det är förresten samma skillnad som mellan vigseln (ceremonin) och bröllopet (helheten). Detta avspeglar sig också i skillnaden mellan kyrklig vigsel (som oberoende av plats förrättas av en präst, till skillnad från en domare) och kyrkbröllop (som är de ofta pampiga yttre omständigheterna).
2. I vår handbok finns inga alternativ till skovlarna som sådana. "Prästen låter tre skovlar mull falla på kistan (kan formas som ett kors) och säger:" står det. Men i de ord som vi använder finns flera alternativ:
*
NN (förnamnen).
Av jord är du tagen,
och jord skall du åter bli.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*eller*
NN (förnamnen).
Av jord har du kommit.
Till jord skall du återvända.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*eller*
NN (förnamnen).
Herren gav, och Herren tog.
Lovat vare Herrens namn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*eller*
NN (förnamnen).
Det som blir sått förgängligt,
uppstår oförgängligt.
Jesus Kristus är uppståndelsen och livet.
*eller (vid jordfästning av ett dödfött eller litet barn)*
[NN (förnamnen).]
Gud, vår Far, har skapat dig.
Han sluter dig i sin famn.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.
*
Alla dessa använder jag. Den första rätt lite, eftersom den bara är en uppdatering av den traditionella andra varianten, som folk kanske väntar sig. Den sista varianten hoppas jag (av naturliga skäl) att jag ska behöva använda så lite som möjligt, men tyvärr har jag haft användning också för den.
3. Det är helt klart att en jordfästning kan och skall vara fylld av hopp. Det brukar åtminstone jag alltid sträva till. Men olika präster har olika stil, olika regioner har olika lokala traditioner och förväntningar o.s.v. Alltid kan man ändå komma med önskemål före en förrättning - och det gör folk också. Prästen är förstås ändå den som i sista hand bär ansvaret.
