Bickering Christians are very bad PR for Christianity.
The debate can become so heated that we lose sight of the fact that we are sisters and brothers in Christ. One reason for this sad state of affairs is that the questions to be discussed are so close to us and feel so intimate, that critisism of the questions is often construed as personal attack, and therefore vehemently lashed out at. This is no excuse, only a reason.
I apologize to those I have offended!
***
I en kommentar till inlägget "Deprimerande tidningar" (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/09/deprimerande-tidningar.html, 7.9.06) skrev signaturen Hemulens moster:
"Hej! Hör varken till "fundamentalisterna" eller "liberalerna" eller ngn annan gruppering inom kyrkan. Frågar dig: Varför är ni så stridslystna inom kyrkan? Är en konservativ din "fiende" och inte din nästa? Tycker en konservativ likadant om dig? Har förstått att du får en hel del otrevliga kommentarer. Varför grälar ni med varandra? För mig som ett icketroende, ickeproffs gällande teologi är det ändå inte svårt att se att bibeln öppnar sig för många tolkningar, varför respekterar ni inte varandra? Jag upplever det som så att båda grupperingarna drar mattan under fötterna för budskapet...och trovärdigheten i kristendomen om detta ständiga grälande är frukten av den religionen. Frågan har för mig aktualiserats av din blogg där jag ofta hittar intressanta ämnen, men också, som jag upplever, oschyssta påhopp - puolin ja toisin, inte bara puolin. Inlägget om deprimerande tidningar fick mej att slutligen formulera detta. Du blev nedstämd av det som droppade in i postlådan, jag blev nedstämd över en kristens nedlåtande inställning till de som inte tror riktigt lika som han själv."
Jag svarade kort, men vill nu komma med ett längre svar.
Angående uttrycket “fienden” som jag använde för att beskriva dem som står bakom Kristet perspektiv, vill jag påpeka att det uttryckligen står inom citationstecken i inlägget. Det är naturligtvis provocerande, men skall inte tas helt bokstavligt. Också en konservativ är förstås min nästa, mitt syskon i Kristus. Och det är säkert ömsesidigt.
Ändå ger jag dig rätt i att påhopp sker, och att också det är ömsesidigt. Mea culpa! Jag skulle hävda att det hänger ihop med att de frågor som vi debatterar ibland är så centrala för oss, att kritik eller bara motsatta synsätt känns som personlig, inte som saklig, kritik.
Bibeln (och tron som helhet) öppnar sig visserligen för många tolkningar, men en del av dem är sinsemellan uteslutande. Kvinnliga präster kan inte på en gång vara tillåtna och förbjudna, bara för att ta ett exempel. Och för den som betonar allas lika värde är det svårt att acceptera en tolkning som ger folk i olika rättigheter på basen av ovidkommande faktorer såsom kön. Å andra sidan är det för den som betonar Bibeln som Guds oföränderliga Ord lika svårt att acceptera en tolkningsmodell som gör gudsordet föränderligt genom faktorer som kultur eller tid.
Det är svårt för båda grupperna att respektera den andra gruppens synsätt, och det leder tyvärr till att också personerna i den andra gruppen ibland blir respektlöst behandlade. Och det är naturligtvis illa. Ditt påpekande om att budskapets och hela kristendomens trovärdighet blir lidande av ett sådant käbbel är berättigat.
I “stridens” hetta - och jag menar naturligtvis debattens - är det lätt hänt att vi tappar perspektivet. Hur viktigt är det som skiljer oss åt? Ofta nog ganska viktigt, men ibland helt ovidkommande. Hur viktigt är det som förenar oss? Oftast oändligt viktigare!
Jag måste påminna mig om detta. Det lustiga är att jag inte har större svårigheter att minnas det när jag har att göra med kristna från andra kyrkor och traditioner, men när det gäller min egen kyrkas medlemmar blir redan små variationer irriterande.
Vad beror det på, månne? Är min egen kyrka så viktig för mig att jag vill driva min linje t.o.m. halvt med våld? Kanske det. Eller är det så att jag förväntar mig att de andra kyrkornas representanter skall vara annorlunda, medan jag förväntar mig att folk i min egen kyrka tänker mer som jag? Kanske de svikna förväntningarna är den springande punkten.
Hur som helst beklagar jag vårt - mitt! - dåliga exempel när det gäller kärlek och tolerans. Förlåt mig, alla som jag har sårat! Låt oss sträva till större saklighet och kärlek!