Deus semper maior!

... of a society’s progress is not whether it can give more to those who have more, but whether it can provide enough to those who have less.

- David Lim

as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/2pk8h2

These statements about the Bible were written by children and have not been retouched or corrected (i.e., bad spelling has been left in).

*

Noah’s wife was called Joan of Ark.

*

http://www.bible.org/bits/bits-10.htm

Continuing the story about the Anglicans blessing gays, the Canadian Press reports as follows in two articles republished on 365gay (Canadian Anglicans Prepare To Vote On Same-Sex Blessings 19.6.07 and Canadian Anglicans Step Back On Blessing Gay Unions 24.6.07).
http://tinyurl.com/2zfbtv
http://tinyurl.com/2hbta5

*

The Anglican Church of Canada [voted] on blessing same-sex unions […] at its [triennial] General Synod in Winnipeg.

The issue has divided Canada's two million Anglicans - the country's third largest religious denomination - and could ultimately lead to a split from the worldwide communion. […]

Canadian Anglicans inched closer towards blessing same sex unions, but stopped short of giving priests the power to perform ceremonies.

The Anglican Church of Canada agreed that same sex blessings do not conflict with its core doctrine, a decision that paves the way for the practice.

But ultimately, delegates voting Sunday [24.6.07] at the General Synod rejected the idea of letting individual dioceses decide whether their priests could perform blessing ceremonies for same sex couples who were married in civil ceremonies.

"So on the one hand, we said it is a matter of doctrine, but not credal, that is, not essential to one's salvation, shall we say. But on the other hand, the church is not prepared... to proceed immediately with the blessing of same sex unions," said Archbishop-elect Fred Hiltz […].

Supporters and opponents of same sex blessings call the decisions confusing.

"It is a very confusing message to be sending. It's taking with one hand and giving with the other," said Chris Aimbidge, President of Integrity Canada, a lobby group that supports same sex blessings.

Cheryl Chang, a spokeswoman for Anglican Essentials, a group lobbying against same sex blessings, said she believes confused and frustrated parishioners will start finding other churches immediately.

"People (will) leave to go to the Catholic church, the Baptist church, the Pentecostal church. That's going to happen starting next Sunday, or next Monday even," Chang said.

"These are decisions that are very confusing for the church, and ultimately, very divisive."

Both resolutions were widely supported by both clergy and laity in Sunday's votes, but needed the support of the bishops in order to pass.

The bishops narrowly accepted the resolution on doctrine by just two votes. However, when it came to allowing same sex blessing ceremonies, the bishops voted 21 to 19 against the idea.

Though the church hasn't approved the practice, observers say the foundation has been laid for same sex blessings in Canada. […]

The Anglicans' vote follows a similar one by Canada's Evangelical Lutheran Church, held Saturday [23.6.07] in Winnipeg.

Canadian Evangelical Lutherans are in full communion with the Anglican Church of Canada, meaning ordained ministers can officiate in either church. Similarly, baptized members can transfer between the two churches.

With roughly 180,000 members, the Evangelical Lutherans form the largest Lutheran denomination in Canada.

Idag, den 1 juli, skulle min farmor ha haft födelsedag.

Det kommer jag nog alltid att minnas. Både min farmor och min mormor var födda år 1902, farmor som sagt den 1 juli och mormor den 7 januari. Att minnas att den ena var född 1.7 och den andra 7.1 beredde inga större problem för deras gemensamma barnbarn...

Nu är ju damerna sedan länge avlidna; farmor dog 1983 och mormor 1994. Dessa årtal måste jag slå upp - men födelsedagarna kan jag utantill utan att ens behöva tänka efter!

Folk undrar ibland hur en präst orkar med så mycket sorg och död som han eller hon måste möta vid jordfästningar. Då jag nu har förrättat drygt 200 jordfästningar på drygt 10 år, tycker jag att jag är behörig att fundera kring detta.

Prästens uppgift vid en jordfästning är inte att själv sörja, utan att stöda och hjälpa de anhöriga i deras sorg. Kanske bär de anhöriga på skuldkänsor och dåligt samvete för sådant de har sagt och gjort eller underlåtit att säga och göra, och då kan de behöva min hjälp att bearbeta detta. I vilket fall som helst behöver de min hjälp med det praktiska genomförandet av förrättningen.

En del (äldre) kolleger har jag hört beklaga sig över sin roll som "ceremonimästare", som de säger, men jag upplever att den rollen är ett viktigt arbetsredskap när jag vill hjälpa folk i deras sorgearbete. Vid jordfästningen har de tillräckligt att tänka på utan att också behöva oroa sig för när de skall sitta eller stå eller lägga ner blommor. Genom att handleda dem i de praktiska detaljerna frigör jag deras energi till att kunna bearbeta de större frågorna.

Vid de flesta jordfästningar är det frågan om gamla människor som har dött. Sådana fall kan vara sorgliga, och sorg och saknad kommer till ytan för de anhöriga - men det är inte frågan om stor tragik. Den gamla har fått leva ett fullångt liv och har kanske blivit befriad från sjukdom eller allmän ohälsa. Döden har eventuellt rent av kommit som en lättnad för alla inblandade. I sådana fall är det inte så tungt att förrätta jordfästningen och förkunna det kristna hoppet om uppståndelse, återförening och ett evigt liv för dem som har blivit kvar.

De tragiska fallen blir dock ofta tunga, och det blir också de fall som på något sätt kommer en själv nära. Självmord och olyckshändelser är exempel på tragik.

Som exempel på fall som har kommit mig själv alltför nära kan jag nämna den två dagar gamla flicka som hade dött av förlossningsskador på samma sjukhus där vi själva skulle föda vår dotter några få månader senare, och den unga cancersjuka kvinna som råkade vara jämnårig med min syster och dessutom ha samma namn som hon. Med den lilla flickan grät jag i kapellet, medan med den unga kvinnan lyckades jag hålla mig fastän tal efter tal på minnesstunden lät som om det handlade om min syster - men när jag gick ut därifrån brast alla fördämningar (till servitrisernas förfäran).

Tungt blir det förstås också om man har för många jordfästningar och andra förrättningar och gudstjänster på en kort tid. För mycket jobb är alltid tungt, det säger ju sig självt. Mer än två förrättningar på en lördag börjar nog kännas - särskilt om de är av olika slag! Det är lättare att förrätta tre ("normala") jordfästningar på en dag än att förrätta, säg, först en jordfästning och så ett dop. Omställningen kräver nämligen en del energi, också den. Mellan dop och vigsel krävs ingen större omställning, för båda är ju glada tillfällen, men mellan dem och jordfästning är omställningen tung. Och värst är det om man måste göra två omställningar samma dag - t.ex. jordfästning-dop-jordfästning - för då är man nog helt färdig när kvällen kommer. Det sker ändå tack och lov inte så ofta.

Orsaken till dessa tankegångar är helt enkelt att jag nästa lördag först har två jordfästningar, av vilka en tung, och därefter en vigsel. Jag ser inte helt fram emot den dagen...

*

Uppdatering:
Den svenska prästen "Madicken" råkade blogga om samma tematik för ett par dagar sedan.
http://tinyurl.com/2f2ube

A young couple were killed in an accident on the day before their wedding. When they arrived at the Pearly Gates, St. Peter asked if there was anything he could do to make being in heaven even more pleasant. So they explained about dying the day before their wedding and asked if it was possible to be married in heaven.
"No problem," said St Peter, "leave it with me."

A hundred years or so later they met St Peter and asked about the wedding.
"Everything is being arranged," he assured them.

Another hundred years passed, and they met St Peter again. They reminded him about the wedding and said,
"We know that in heaven, time is of no consequence, but we have been waiting over two hundred years."
St Peter replied, "I am sorry. All the arrangements were made the day after you arrived and there is only one thing preventing us from having the wedding... We're waiting on a pastor!"

http://www.javacasa.com/humor/pearlygate.htm

The Canadian Press reports through 365gay (19.6.07):

*

(Winnipeg, Manitoba, Canada) Planning a wedding is usually complicated, taking months to sort out a seemingly endless parade of details.

For Frank Kajfes, 60, the months leading up to the big day with Bryan Wannop, his partner of 30 years, were difficult for another reason.

As Anglicans, it was important to Kajfes and Wannop, 70, to have a religious component to their wedding. Since the church doesn't allow its priests to bless same-sex unions, having Kajfes and Wannop at the altar on their wedding day was a delicate matter.

Church leaders came up with a clever compromise.

Before they were legally married by a Federal Court judge at the end of a regular Sunday mass, they were prayed for by the entire congregation of St. John the Evangelist in Ottawa - instead of just the priest.

"They were blessing us, not our marriage. That was a technical point," said Kajfes, who's now retired after teaching for 37 years.

"It was the closest thing they could do without contravening the bishop's directives."

The Anglican Church has so far refused to allow priests to bless same-sex unions. Kajfes is happy with the way his wedding turned out, but says the church is still failing its gay members.

"We will continued to be marginalized, and we will be second-class citizens in the Anglican Church."

If Kajfes and Wannop had waited just one more year, there's a chance their wedding might have been different. The Anglican Church of Canada will vote on blessing same-sex unions this week at its General Synod in Winnipeg.

http://www.365gay.com/Newscon07/06/061907anglican.htm

*

I will later write about the decisions of the Synod.

Remember in prayer the many who are sick of our church and community.

http://www.oldlutheran.com/humor/bloopers.shtml

I morgon lördag går Pridemarschen av stapeln i Helsingfors. Jag bloggade om den förra veckan.

Tyvärr har jag arbetsförhinder - jag skall viga ett heteropar - och kan inte delta i år. Jag hoppas ändå på livligt deltagande, också i Gemenskapsrörelsens avdelning. Det blir intressant att få höra om fundamentalisterna ordnar en bibelviftande motdemonstration i år igen...

Biskop emeritus Erik Vikström (eller emEricus, som han kallar sig ibland) är, liksom många andra, upprörd över statsrådets beslut att tillåta Helsingfors att mot Sibbos vilja annektera en del av Sibbo. Han skriver en liten läsvärd fabel på sin blogg om saken.
http://tinyurl.com/29ndqy

Jag har för övrigt ett litet förslag till Sibboborna. Det är många kommuner som funderar på att anhålla om byggnadstillstånd för ett kärnkraftverk - Lovisa, Nykarleby, nu senast Kristinestad...
Tror ni att Helsingfors skulle vara intresserat av ett område där det finns kärnkraft? Fundera på saken! :-)