Kyrkpressen håller på att starta en nätportal på kyrkpressen.fi. Där finner man nyheter, bloggar och annat intressant fr.o.m. mars månad. Den är i uppkörningsskedet som bäst, så vi försöker upptäcka tekniska svårigheter som teknikerna sedan får åtgärda. Jag säger “vi”, för också “Kalles kyrkliga kommentarer” är med på ett hörn. Min blogspot-blogg är nämligen kopplad till kyrkpressen.fi, så att inläggen automatiskt publiceras också där, om än med en liten fördröjning. När jag blev ombedd att komma med, frågade jag nätredaktören om chefredaktör Kankkonen också är med på noterna. Det var han tydligen; de vill ha teologisk bredd på sina bloggar. Och det är ju bra och lovande.
En annan av bloggarna på kyrkpressen.fi är biskop emeritus Erik Vikström. Han kommenterar det jag skriver i ett eget inlägg - han hade försökt skriva en kommentar, med den funktionen är drabbad av tekniska svårigheter. Jag citerar:
”Det är ju så att vårt kyrkomöte 2003 nästan enhälligt gick in för att i våra nya kyrkliga förrättningsböcker INTE ha något formulär för välsignelse av reg partnerskapsförhållanden (Sv. kyrkan valde senare den motsatta vägen). Man följde där min linje att vi i de kyrkliga böckerna skall ha bara sådana formulär som är uttryck för kyrkans grundlinje. Det finns mycket inne i kyrkans liv som ligger vid sidan av grundlinjen och som kyrkan får lov att bara leva med - inte bara samkönat partnerskap utan också samboförhållanden av olika slag och egentligen också skilsmässa (fast där accepterar vår kyrka nytt äktenskap "i Herren" främst pga av "öppningar" i bla 1 Kor.brevet - men i h-sex finns där inga liknande "öppningar"). Det som ligger "utanför" huvudlinjen låter vi i möjligaste mån vara i fred och kyrkan idkar inte "jakt" på sådant utan går fram på annat sätt i sitt stöd för människor i olika livssituationer. Men formulär för sådant som avviker från huvudlinjen har vi som sagt inte.
I dessa frågor vill kyrkan gå på den diskret humana och livsbefrämjande linje som uttrycks i Biskoparnas brev -84 och kyrkan vill inte forcerat trampa in i t ex homosexuella människors eller andras intimitetsskydd. Man kan i ovisligt nit både för ("liberalt") och emot ("konservativt") skada mycket på den punkten. Kyrkan HAR alltså en klart uttalad linje i dessa frågor. Problemet är att vissa krafter nu (bl a med seminariekarusellen etc) vill skapa bilden av att kyrkan är tillbaka i ruta noll och att det inte finns någon linje i dessa frågor. Men det stämmer inte.
Det uppdrag biskopsmötet ursprungligen fick var att utröna vilket utrymme det i dagens Finland (med antidiskr.lagar o.d.) finns för denna kyrkans linje. Men det tycks man över hela fronten redan ha glömt bort och man har nu valt ett tillvägagångssätt som kan ha bara ett enda slut - mänskligt sett. Om inte Gud griper in på något sätt.
Hälsningar, emErikus”
Jag har inte velat debattera med biskop Erik, eftersom han är en kär broder. När jag låg på sjukhus besökte han mig flera gånger, han har döpt min dotter o.s.v. Jag uppskattar honom stort som själasörjare.
Eftersom han denna gång riktar sig direkt till mig, vill jag ändå komma med några kommentarer.
* Det där med skilsmässa är argumentationstekniskt intressant (så där i allmänhet, menar jag). Jesus säger klart att “det Gud har sammanfogat, skall människan inte skilja åt.” Ändå godkänner vi skilsmässa. Jesus säger ingenting om homosexualitet (om inte Pauli ord räknas som Jesu ord, vilket är något långsökt). Ändå godkänns inte det.
* I handböckerna finns både ett och annat som visserligen kan vara på “kyrkans grundlinje”, men som nog ändå är sekundärt, för att inte säga tertiärt. Jag har ingenting emot att välsigna skolor, fabriker och köpcentra, men att ranka dem högre än människor smakar nog illa. En viss känsla för proportioner tycks saknas.
* Biskoparnas snart kvartssekelgamla brev utgör kyrkans nuvarande linje. Det är jag medveten om. Brevet var en kompromiss mellan olika linjer, och eftersom det inte tillfredsställde någon, var det antagligen en bra kompromiss. Nu har tiden dock kört förbi det, och det med besked. Den debatt som nu är på gång kommer högst antagligt att leda till nya regler - en ny linjedragning, om man så vill. Biskopsmötets arbetsgrupp gör ett grundligt arbete, och det kan väl ingen protestera mot, även om resultaten av detta arbete knappast faller alla på läppen. Eftersom vi inte vet vilket resultatet kommer att bli, finns risken att det är min läpp det inte faller på.
* Ovisligt nit är av ondo, det är sant. Jag vill dock ständigt framhålla att denna fråga inte är renodlat akademisk eller teologisk, utan att det finns människor med kropp, själ och ande, som sitter mitt i allt detta. Dem bör vi - måste vi! - ta hänsyn till! Det “enda slutet” som denna process mänskligt sett har är, som jag konstaterade i mitt förra inlägg, att kyrkans medlemsantal minskar. Om detta innebär en av sanning och kärlek präglad linjedragning som fungerar i dagens situation, är priset ändå inte för högt.
