Jag läste häromdagen på en konservativ blogg (och nu minns jag inte vilken) att bloggaren ifråga hade träffat folk som sade att de skriver ut sig ur kyrkan en masse om vi går in för att välsigna homosexuella partnerskap.
Jag har ingen orsak att betvivla att reaktionen i vissa kretsar blir sådan. Efter att den första “homointervjun” med mig publicerades i Hbl på första söndagen i advent för ett drygt år sedan, 27.11.05, fick den liknande reaktioner till stånd. Veckan efter att intervjun hade publicerats nämnde kyrkoherden i Borgå finska församling för mig att en person hade skrivit ut sig ur församlingen (och därmed ur kyrkan) med hänvisning just till intervjun med mig. Kyrkoherden själv var nog i min ringhörna.
Däremot tror jag att utskrivningar är oundvikliga oberoende vilket beslut kyrkomötet än fattar. Om vi går in för välsignelser, skriver de konservativa ut sig, om vi inte gör det, är det de liberala som gör det. Hur vi än vänder oss har vi rumpan bak, som det heter.
Sedan är frågan också hur mycket tyngd man skall ge åt utskrivningar. Visserligen är det tråkigt att folk inte har intresse av att stanna kvar i den kyrkliga gemenskapen, men ett högt medlemsantal kan inte vara ett självändamål. Många medlemmar ger större inkomster som kan användas till goda ändamål, vilket förstås är bra, men vi får inte se kyrkans medlemmar som något slags betalautomater. Kyrkans medlemmar är myndiga människor (i den mån de är myndiga, förstås) som är fullt kapabla att fatta sina egna beslut i frågor som berör dem själva. Om de besluter att det inte är i deras intresse att förbli medlemmar i kyrkan, så får vi förstås respektera det.
Jag kan som en parentes säga, att om kyrkoskatten är den enda orsaken till att man vill skriva ut sig, så finns det andra åtgärder som man kan ta till. Om privatekonomin är åt skogen, kan man nämligen anhålla om befrielse från kyrkoskatt utan att skriva ut sig. Alltför mycket reklam gör vi inte för denna möjlighet, men det är kanske förståeligt …
Förväntade växlingar i medlemsantalet kan och får alltså inte vara någon avgörande faktor när vi fattar beslut som handlar om vårt förhållande till våra medlemmar och till vår gudagivna uppgift att leva ut sanning och kärlek.
