Ett samhälles moraliska kvalitet mäts genom hur det behandlar sina svagaste medlemmar. De starkaste klarar sig alltid på sätt eller annat; det är klart att de skall behandlas rättvist, men de behöver inga specialåtgärder för att överleva. Däremot bör samhället efter bästa förmåga ta hand om de svaga - barn, gamla, sjuka, handikappade, utslagna - och stöda dem till ett människovärdigt och (så långt som möjligt) självständigt liv.
För vissa av dessa grupper är självständighet dock inget alternativ. Som exempel kan nämnas de dementa. Med stigande livslängd i samhället lever de drabbade ofta med sin demens i flera årtionden. Det är alltså en grupp som ökar i antal. Vi har en förpliktelse att ta hand om dem, inte bara för att de är svaga, utan också eftersom de har varit med och byggt upp det samhälle som vi nu har, och vi alltså står i tacksamhetsskuld till dem.
Det som Borgå stad behöver mer av under de närmaste åren är gruppboenden för dementa. Där skulle de tas om hand på ett sätt som å ena sidan stimulerar dem och så fördröjer sjukdomens framskridande, men å den andra skyddar dem från de olyckor och missöden som dementa kan råka ut för.
Dessutom finns det i längden en rent ekonomisk nytta med detta: Om det inte finns lämpliga platser för dementa, hamnar de snabbt på långvården, vilket är ett dyrare alternativ – förutom att det är ovärdigt för ett civiliserat samhälle att stuva in fysiskt rätt friska personer på ett ställe där de snabbt vegeterar av brist på stimulans.
Karl af Hällström
sfp, Borgå
Insänd till Borgåbladet 20.10.08
