Walter E. Obare Omwanza blev prästvigd 1982 inom the Evangelical Lutheran Church in Kenya. Han arbetade några år i en församling och som skolpastor. Så studerade han vidare, tog en magistersexamen i USA och undervisade vid det teologiska seminariet i Kenya. Obare valdes till ledande biskop inom ELCK år 2002.
ELCK är en av de två kenyanska kyrkor som är medlemmar i Lutherska världsförbundet och har enligt LWF 85.000 medlemmar.
Biskop Obare blev känd i Sverige och Finland, då han mot Svenska kyrkans ordning 5.2.05 vigde förre kyrkoherden i Svenska kyrkan Arne Olsson till biskop för Missionsprovinsen. Därefter vigde Olsson några präster, av vilka en började verka i Finland (senare har det blivit flera). Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland godkänner inte dessa personer bland sina biskopar och präster. Därmed blev denna vigning en schismatisk handling. Missionsprovinsen ville se sig som en del av Svenska kyrkan, men denna har tagit avstånd, och Missionsprovinsen bör därför anses vara ett separat kyrkosamfund.
Biskop Obare verkade som rådgivare för Lutherska världsförbundets exekutivkommitté, men fick avsked från denna position år 2005, några månader efter vigningen av Olsson. Motiveringen var att vigningen var en inblandning i en annan kyrkas inre angelägenheter, som fick negativa följder för de lutherska kyrkornas sammanhållning och därmed stred mot biskop Obares roll som rådgivare.
Under sommaren 2008 var biskop Obare på besök i Finland. Han var inbjuden av den evangeliska väckelserörelsens två organisationer (SLEY på finska och SLEF på svenska), vilka bedriver missionsverksamhet i Kenya, till deras sommarsamlingar i Kankaanpää resp. Kristinestad. Han hoppades också få träffa finländska kolleger, särskilt ärkebiskop Jukka Paarma, för att kunna diskutera med dem och tillrättavisa dem. Efter att han hade sagt det sistnämnda i en interju för TV-nyheterna, är det knappast någon överraskning att Paarma och de andra biskoparna inte var direkt entusiastiska över att han hade kommit till Finland. Redan hans agerande i Missionsprovinsen var naturligtvis besvärligt, men talet om tillrättavisning var direkt arrogant och förolämpande, och därmed ovist.
På den finska samlingen skulle ärkebiskop Paarma medverka och på den svenska biskop Gustav Björkstrand. Båda herrarna vägrade dock att träffa biskop Obare. Slutresultatet var att han inte alls medverkade i Kankaanpää, medan SLEF fick ordna annat program för honom medan biskop Björkstrand besökte samlingen i Kristinestad.
Biskop Obare bedömde själv att orsaken till t.ex. ärkebiskop Paarmas vägran att träffa honom var att Paarma visste att Paarma hade orätt. Yeah, right!
Det intressanta är att biskop Obare inte verkar ha lärt sig något av allt detta. Han säger att han inte har blandat sig i en annan kyrkas inre angelägenheter, utan har verkat "inom den lutherska kyrkan", som om den vore en enhet i stil med den romersk-katolska! Att han är oroad över att vissa lutherska kyrkor är icke-fundamentalistiska är väl hans rätt, men det han gör är likväl förkastligt.
Under sitt finlandsbesök erbjöd han sig att prästviga finländska teologer som inte har fått prästvigning i Finland. Också detta är hans rätt som biskop, men dessa präster kommer förstås sedan att tillhöra ELCK. Om de vill ha tjänst i Finland, måste de anhålla om att få prästrättigheter också i vår kyrka - och där har biskop och domkapitel rätt och skyldighet att handla enligt eget förgottfinnande. En kenyansk prästvigning ger ingen automatisk rätt att verka i Finland, liksom inte finländsk prästvigning ger motsvarande rätt i Kenya. Jag kan tänka mig att jag, t.ex., kunde få problem att få prästrättigheter av biskop Obare ... men också att jag knappast vore intresserad av sådana rättigheter.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/08/walter-obare.html
