Deus semper maior!

Health, part 3

As I mentioned in a previous blog (May 10), Antonia and her mother were to spend four days in hospital this week in order to find out what is ailing Antonia. Joakim and I drove them to Helsinki yesterday (Monday), and then spent a peaceful day, just us guys. The ladies were supposed to return home on Thursday.

Today, I took Joakim to day care and then spent the day in splendid isolation. Very restful indeed. Knowing that two more days of wonderful idleness were ahead also added to my inner peace.

This was, however, not to be. Christel called to say that they were going to be released today already, and would we please come pick them up. Which we did, of course. The problem was that spending two hours in the car yesterday and two more hours today, plus a day on the town yesterday and a full day of nursing and frolicking today tended to wear Joakim out. He was really tired and cranky tonight. From that point of view it would have been better to give him a day in between to rest up a bit. Oh well, it’s nice to have the ladies at home, regardless.

The very good news is that Antonia apparently has a bad case of atopic skin (if that is the correct English term), and not so severe an allergy as we had feared. She is allergic to something, too, and more tests will follow, but the situation is better than expected.

Praise the Lord!


Rysk-ortodoxa kyrkor återförenas?

Le Figaro (16.5.06) berättar att två rysk-ortodoxa kyrkor, den Moskva-trogna och den i exil i USA, kommer att återförenas, om allt går väl.

Efter den ryska revolutionen 1917 blev den ortodoxa kyrkan grymt förföljd av de bolsjevikiska myndigheterna. Det ledde till att metropolit Sergej tvingades ställa kyrkan under KGB:s direkta styre 1927, vilket förde med sig att den exilryska kyrkan avbröt alla kontakter med Moskva. När den västeuropeiska exilkyrkans metropolit 1931 ordnade bön för de som förföljdes av bolsjevikerna, blev han åthutad av Moskvakyrkan och ställde därför exilkyrkan under patriarkatet i Konstantinopel. Denna situation har fortsatt i 75 år nu.

Efter Berlinmurens fall började förhållandet mellan de två kyrkorna tina, och nu har förhandlingar om återförening kört igång på initiativ av president Putin själv.

Situationen är dock långt ifrån slutgiltigt klar. USA-kyrkan kritiserar Moskvakyrkan för alltför nära förbindelser med statsmakten, och kräver att den skall be om ursäkt för sitt beteende under kommunisttiden och dessutom lämna Kyrkornas världsråd. Moskvakyrkan är inte så villig till detta, och har sina egna anmärkningar att komma med.

Det skall bli intressant att se vad som sker. Hur månne detta påverkar den ortodoxa kyrkan i Finland och Rysslands övriga kristna kyrkor?

http://www.lefigaro.fr/international/20060516.FIG000000243_la_reunification_de_l_eglise_orthodoxe_russe_se_profile.html



Ruotsi: Kuntien hbtl-työ ala-arvoista

RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) on julkaissut raportin (”Kommunundersökningen 2006”, http://www.rfsl.se/?p=3167) Ruotsin kuntien valmiudesta ja tavasta kohdata hlbt-henkilöitä. Raportissa on tutkittu kuntien toiminta ja henkilökunta, koulujen pyrkimykset, yleiset mielipiteet ja uhrin seksuaalisesta taipumuksesta johtuvia rikoksia.

Ruotsin 290 kunnasta vain 9 (3%) saa hyväksytyn yleisarvosanan. Haja-asutuskunnat Kalmarin, Jönköpingin ja Norrbottenin lääneissä saavat huonoimmat arvosanat, ja parhaiten pärjäsivät seuraavat kaupungit: Borås, Göteborg, Tukholma, Lund ja Malmö.

”Monelle kunnalle tämä kysymys ei yksinkertaisesti ole olemassa,” sanoo Sören Andersson, RFSL:n puheenjohtaja.

Lähteet: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=112068, http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_12666270.asp


Präster är bara människor, de med ...

På skärtorsdagskvällen 2001 hade jag och kantor Hanna två mässor i Matteus församling i Helsingfors, först en kl. 18 i Brändö kyrka och sedan en kl. 20 i Jollas kapell. Vi möttes kl. 17.40 vid Matteuskyrkan i Östra centrum, där församlingens kansli också befinner sig, och körde därifrån till Brändö i min bil. Kl. 17.50 var vi framme och gick in i kyrkan. Vaktmästaren kom oss till mötes och frågade försynt om han kunde få programmen, så att han kunde dela ut dem. Då bara tittade vi på varann, för ingendera av oss hade kommit ihåg programmen – eller rättare sagt, båda hade utgått från att den andra skulle ta med dem!

Nu var goda råd dyra. Kl. 17.59 gick Hanna upp på orgelläktaren och började spela, medan jag rusade till bilen för att åka efter programmen från kansliet. På vägen till parkeringsplatsen mötte jag en församlingsbo som undrade om predikan blev i bilen när pastorn springer. ”Nej, jag glömde programmen,” ropade jag som svar, utan att specificera exakt var jag hade glömt dem.

Färden Brändö – Östra centrum tur-retur tog lika länge som färden ena vägen hade tagit nyss (och det är nog bäst att inte räkna ut någon medelhastighet). Kl. 18.10 räckte jag programmen åt vaktmästaren, slängde på mig alba, stola och mässhake och gick lugnt och värdigt – fastän med svetten lackande – upp till altaret medan ingångspsalmens sista vers klingade.

Jag antog att Hanna genom något fönster på läktaren hade sett mig komma springande från parkeringsplatsen med programmen, eftersom hon hade börjat med psalmen just i lagom tid. Svetten hade antagligen runnit ännu stridare om jag hade vetat att det inte fanns något lämpligt fönster där uppe. Hanna spelade två orgelstycken som inledning, men kunde sedan inte dra ut på det längre, utan sände upp en bön och började med psalmen. När psalmen var slut vågade hon knappt se mot altaret – vad skulle hon göra om Kalle inte var där?! – men insåg att hon hade fått bönesvar.

Efter mässan hade jag hjälpligt lyckats få svetten borttorkad och stod vid dörren och tog avsked av församlingsborna. En av damerna tackade mig så hjärtligt och tyckte att jag hade varit så ledig och avslappnad hela tiden. Jag log invärtes och tänkte att hon bara skulle veta …

Så steg Hanna och jag i bilen för att fara till Jollas. Just när vi skulle åka ut från parkeringsplatsen frågade Hanna på skämt om jag den här gången hade kommit ihåg programmen.

Den här gången gick Hanna efter dem. Till all lycka var det ju inte så långt till sakristian, där jag hade glömt dem.


Etelä-Afrikka: Arkkipiispa pyytää kirkkoaan hylkäämään syrjmistä

Washington Post raportoi 13.5.06 seuraavaa:

Kapkaupungin arkkipiispa Desmond Tutu taisteli aikoinaan voitokkaasti maassaan vallinnutta apartheidiä vastaan. Nyt hänen seuraajansa, arkkipiispa Njongonkulu Ndungane taistelee kirkossaan vallitsevaa homoseksuaalien syrjimistä vastaan. Hän on muun muassa ainoita afrikkalaisia kirkonjohtajia joka on hyväksynyt avoimen homoseksuaalisen amerikkalaisen V. Gene Robinsonin valinnan piispaksi v. 2003.

Ndungane kutsuu homoseksuaalisuutta sielunhoidolliseksi, toisarvoiseksi ongelmaksi, kun pitäisi keskustella maailman elämän ja kuoleman kysymyksistä, esim. köyhyydestä, aidsista ja koulutuksen epätasa-arvosta.

Kuten eräs Ndunganen amerikkalaisista liittolaisista toteaa: “Meillä olisi tärkeämpääkin työtä tehtävänä kuin näiden samojen asioiden jauhaminen.”

Afrikassa homoseksuaalisuus on laitonta 29 maassa, ja Ndunganen näkemykset eivät kaikkia miellytä. Etelä-Afrikan korkein oikeus päätti viime joulukuussa että homoavioliittoja kieltävät lait sotivat perustuslakia vastaan.

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2006/05/12/AR2006051201460.html



Svår vigsel

Jag förrättade en gång en trespråkig vigsel tillsammans med en amerikansk pastor. Amerikanen skulle först tala på engelska och sedan var det min tur att hålla mitt tal på franska och finska. När brudparet kom fram till altaret, knäböjde de där, som det är brukligt, men blev osäkra på när de skulle resa sig. Amerikanen märkte det inte, utan påbörjade sitt tal. Trots att jag försökte visa åt brudparet att de skulle resa sig, vågade de inte göra det medan det rätt långa talet pågick. Det betydde att de fick koncentrera sig så hårt på att stå på knä vid den rätt obekväma altarrundeln att de inte uppfattade just något av det engelska talet. Innan jag började mitt tal uppmanade jag brudparet att resa sig, vilket de gjorde med lättnad.

När de efter vigseln fick talen till pappers, konstaterade de: ”Jaså, var det så här han sade!”


Die Johanniter

Ich bin Ehrenritter des Johanniterordens, der ein geistlicher Ritterorden ist. Dessen Geschichte beginnt in Jerusalem im Jahre 1099, in die Zeit des Kreutzfahrers, und der orden ist deshalb der älteste humanitäre Hilfsorganisation die heute funktioniert.

Die Grundlage der Existenz des Johanniterordens ist das Bekenntnis zu Jesus Christus. Ohne die geistliche Dimension wäre der Orden in der wechselvollen Geschichte in Vergessenheit geraten.

Die stete Rückbesinnung auf den geistlichen Auftrag seiner Mitglieder hat dem Orden seine Ausstrahlungskraft erhalten.

Die Mitglieder verpflichten sich zu dem einen Doppelauftrag: Eintreten für den Glauben und Einsatz für den Kranken und Hilfsbedürftigen. Sie folgen damit dem Doppelgebot der Liebe Jesu: "Du sollst Gott lieben von ganzem Herzen und Du sollst Deinen Nächsten lieben wie Dich selbst."

Daher formuliert die Ordensregel: "Der Johanniter lässt sich rufen, wo die Not des Nächsten auf seine tätige Liebe und der Unglaube der Angefochtenen auf das Zeugnis seines Glaubens warten."

Ich bin natürlich in der Finnische Genossenschaft des Ordens (Johanniter Ridderskapet i Finland) aktiv, und gar als seine Ordenskaplan. Die Arbeit ist sehr interessant und lohnend. Zum Beispiel könnte ich erwähnen den Johanniter-Hilfsstiftung in Estland (Sihtasutus Johanniitide Abi Eestis), in dessen Verwaltungsrat ich repräsentiere unsere Genossenschaft.

In meinen Blogg "Kalles kyrkliga kommentarer" (http://karlafhallstrom.blogspot.com/) finden sie eine Andacht (auf Schwedisch), den ich der 11 Mai 2006 in unsere Rittertag gehalten haben.

Siehe auch www.johanniter.de und www.johanniter.fi und die Links da.


Santé, partie 2

Un gastroscopie – c’est de l’enfer!

Maintenant, j’en a de l’éxpérience, et je ne voudrais pas l’avoir. Ce matin, on m’a subi a ce traitement humiliant, qui a duré sept minutes selon mon montre, mais sept éternités selon mon âme.

Auparavant, j’ai subi des rectoscopies et des colonoscopies (c.-à-d. qu’on m’a forcé de derrière avec un camera au nom de la santé), et c’est un éxpérience pénible et douleureux – mais un gastroscopie, c’est quand même pire!

Être couché sur un brancard, voulant vomir mais ne pourrant pas, éssayant de réspirer mais ne l’ôtant pas, et perdant tout sens du passage de temps … je ne dirai plus.

[Edit: Apparemment, je crévais une veine dans mon oeil gauche pendant l'éxamination, ce qui dit quelque chose de son inténsité...]

Et tout ca pour rien, dans un sens, parce qu’on n’a rien trouvé d’éxtraordinaire!

Bonne nouvelle en soi, mais ca veut dire que le mal est quelque part d’autre… et la chasse continue.