Deus semper maior!

Det finns tre starka bevis för att Jesus var mexikan:
* Han hette Jesus
* Han var tvåspråkig
* Han blev alltid trakasserad av myndighetspersoner

Men det finns också goda belägg för att han var irländare:
* Han gifte sig aldrig
* Han berättade alltid historier
* Han älskade att vara ute i landskapet

Samtidigt finns tydliga indikationer på att Jesus var svart:
* Han kallade alla för 'broder'
* Han tyckte om gospel
* Han kunde inte få en rättvis rättegång

Tre starka fakta talar för att Jesus var italienare:
* Han gestikulerade med händerna när han pratade
* Han drack vin till varje måltid
* Han var säker på att hans mamma var oskuld, och hans mamma var säker på att han var Gud

..medan ytterligare tre företeelser pekar på att han kan ha varit från Kalifornien
* Han klippte aldrig håret
* Han gick omkring barfota
* Han grundade en ny religion

MEN - de mest övertygande bevisen talar faktiskt för att Jesus var KVINNA:
* Han blev tvungen att utfodra en stor mängd människor på kort varsel fast det inte fanns någon mat
* Han försökte göra sin röst hörd bland massor av karlar som inte fattade ett dugg
* Till och med när han var död var han tvungen att stiga upp för att det fanns mer jobb för honom att göra...

Därför: Skicka det här till alla underbara, hårt arbetande tjejer som aldrig vilar... för att uppmuntra dom att förstå att de är mer gudomliga än de anar. Skicka det även till alla män som har humor och tål kritik....

*

Uppdatering:
Erkki lade till följande (tack!):

... det finns också indikationer på att han var ålänning:
* Hans land lydde under främmande makt
* Han talade ofta om "riket"
* Alla hans kompisar jobbade på sjön

... att han var finlandssvensk från de södra stadsdelarna av Helsingfors
* Han talade högt och ljudligt
* Överallt dit han behövde ta sig gick han till fots
* Han hade privat mottagning för sjuka
* Han var inte rädd i en segelbåt

... att han kom från en perifer by i svenska Österbotten
* Hans föräldrar var tonåringar
* Han kunde hålla i en hammare
* Han jobbade i sin pappas verkstad
* Han hade svag respekt för auktoriteter
* Han hade gjort bara en utlandsresa
* Han uppges stå bakom uttrycket Räävana har lyyijona siin, men ja har itt naistans ti viil hede tröitt hövo mett

Odds som talar emot Österbotten
* Det finns ingen höjd dit han kunde förts för att frestas
* Såvitt man vet hade han inget dubbelnamn av österbottnisk typ, såsom Sven-Jesus, eller Jesus-Erik.

The world is full of suffering; it is also full of overcoming it.

- Helen Keller

as quoted on the Hunger Site
http://www.thehungersite.com/

Kerstin Lindén skrev i ett kommentarsvar på sin blogg (http://bloggen.fi/Kerstin/):

*

Kristna som präster: det här talade vår kyrkoherde helt nyligen om 1 Petr. 2:4-5 "När ni kommer till honom, den levande stenen, ratad av människor men utvald av Gud och ärad av honom, då blir också ni till levande stenar i ett andligt husbygge. Ni blir ett heligt prästerskap och kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vare Jesus Kristus." Hm, kanske Kalle kunde förklara litet närmare...?

*

Här kommer då ett kort försök till förklaring. Ordet "präst" kommer från grekiskans presbyteros, som betyder "äldste". Ordet betecknar egentligen "offerpräster" - judiska, katolska m.fl. - till skillnad från de protestantiska pastorerna (pastor är latin för "herde"), men vi lutherska pastorer kallas fortfarande "präster" i Norden p.g.a. historisk tröghet. Jag har bloggat närmare om saken i inlägget Ämbetstitlar (20.9.06).
http://tinyurl.com/yq9shx

I det citerade stället i 1Petr är det uttryckligen frågan om offerpräster. En offerpräst är en person som inte behöver någon annan som mellanhand för att kunna närma sig Gud, för han (eller i sällsynta fall hon) kan förrätta de nödvändiga offren och riterna själv. Och så är fallet med oss kristna. Vi behöver inga djur- eller liknande offer, för Kristus har offrat sig själv för oss. Vi får offra trons, tacksägelsens och lovsångens "offer", men då kan vi vända oss till Gud direkt, utan behov av några mellanhänder.

Luther talar om det allmänna prästadömet, och det är just detta han menar - varje kristen är präst i denna mening. Det särskilda prästadömet stiger ur detta som en organisatorisk ordningsfråga, eftersom det i församlingen finns behov av någon som undervisar och sköter sakramenten. Denna uppgift har anförtrotts oss pastorer, vilket inte gör att vi skulle vara bättre kristna, mera präster eller närmare Gud än övriga församlingsmedlemmar. Det betyder endast att vi har denna uppgift i Guds församling, såsom andra medlemmar har andra uppgifter.

The ladies of the church have cast off clothing of every kind and they may be seen in the church basement Friday.

Igår välkomnade jag Henry Byskata bland skribenterna på Predikantbloggen.

Idag har ytterligare utveckling skett, till min glädje.
Henry har bidragit med sina två första predikningar, en för morgondagen och en som känns mycket exotisk: han skall nämligen hålla den i Tanzania på Reformationsdagen om en vecka, och gör det på engelska och swahili! Imponerande, broder! Tvåspråkighet är ju vi i Finland vana vid, men inte med just den språkkombinationen.

Vidare har två predikanter till registrerat sig. Det är kaplan Ben Thilman från Esbo och t.f. kyrkoherde Monica Heikel-Nyberg från Ingå. Moni har redan hunnit bidra med ett mycket fint griftetal. Tack för det! Och välkomna, båda!

Jag har skickat ut flera inbjudningar, så det kanske kommer fler uppdateringar småningom. Får vi hoppas.

http://predikantbloggen.blogspot.com/

Every time you pick up a piece of trash along the road, say to yourself, "Holy, Holy, Holy is the house of God."

- Edward Hays

as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/2hraoy

Predikantbloggen har fått en ny medarbetare, nämligen Henry Byskata från Vasa.
http://predikantbloggen.blogspot.com/

Henry har tidigare varit kyrkoherde i Nykarleby och Vasa, men har nu trappat ner och gått i deltidpension. Han bloggar på Henrys hörna - och nu kommer alltså också hans predikningar ut i bloggosfären. Jag väntar med spänning på den första!
http://www.kyrkpressen.fi/blogg/Henry%20Byskata/

Välkommen med, broder!

Jag blev student 31.5.86. Tio dagar senare bytte jag den vita mössan mot en grå när jag ryckte in vid Andra batteri vid Nylands Brigad i Dragsvik.

Jag infann mig nykter i god tid på eftermiddagen och kunde i lugn och ro installera mig, kvittera ut uniformoch annan utrustning osv. Det var vissa kamrater som kom strax före midnatt i aspackat tillstånd, och det militära livet började illa för deras del. För några av dem blev det sedan bara värre. Det är långt en inställningsfråga, vill jag påstå; jag hade inte större problem under mina elva månader.

Utrustningen som vi fick har förnyats flera gånger under de gångna decennierna, men på den tiden ingick fottrasor. Det var mjuka tygstycken på uppskattningsvis 25x40 cm, som man skulle vika på ett visst sätt runt foten i st.f. strumpor, och som mycket långt förhindrade skavsår på längre marscher - bara de var rätt vikta, alltså. Fanns det veck i dem gjorde de tvärtom saken värre.

Det fanns givetvis fottrasor i mitt skåp också, och följande morgon tog jag dem lydigt på mig. Så hade vi en inledande skåpgranskning för att kolla om vi verligen hade fått allt som vi skulle ha. Undersergeant Laurila ropade upp listan en sak i taget, och vi skulle ta fram den ur skåpet och visa upp den.

Så ropade han: "Fottrasor, fyra stycken!" och jag upptäckte att jag verkligen hade fyra stycken i skåpet.
"Men vad har jag då på fötterna?" tänkte jag, och fick snart svar.
Us Laurila ropade "Näsdukar, tre stycken!" Jag kunde bara visa upp en och han undrade var de båda andra var.
Lite generat fick jag erkänna: "På fötterna - jag trodde att det var sommarfottrasor..."

Us Laurila höll på att skratta på sig.

Min förra arbetskamrat, kaplan Ralf Lindström i Pernå, går i pension 22.12.07. Jag önskar dig många goda pensionsdagar!

Att en man med ålderns rätt går i pension är ingenting överraskande eller förvånande i sig, och det är inte heller den direkta orsaken till detta inlägg. Det som gör att jag skriver är att Ralles pensionering nådde över nyhetströskeln. Domkapitlet berättar förstås om saken, men överraskande var det att även YLE gör detsamma.
http://tinyurl.com/3by3kb
http://tinyurl.com/39nb9q

YLE har ett stavfel i sin rapport; Minna Silfvergréns namn har blivit förvanskat. Det är också hon som gör att jag sörjer lite över det inträffade. Jag har trivats väldigt bra med att ha henne som arbetskamrat, och nu lämnar hon då Borgå för Pernå. Det är bra för henne och utmärkt för Pernå, men vi i Borgå kommer nog att sakna henne!

Herren med er, Ralle och Minna, i era nya skeden!

Den anglikanske prästen Paul Bennett, kyrkoherde i en församling i Wales, mördades på sin tröskel 14.3.07. Detta rapporterar tidningen Church Times (7515, 23.3.07) i artikeln ‘More must be done to protect priests’, som också nämner att detta är det femte motsvarande mordet under det senaste decenniet.

Enligt artikeln Ditch collars, says security adviser (Church Times 7543, 5.10.07) har de anglikanska prästerna fått nya regler. Kyrkan rekommenderar att prästerna skrudar sig i prästkrage enbart då de utför ämbetsuppgifter. Insisterar prästerna på att ha prästkragen på sig under fritiden ska de helst röra sig på platser där det finns mycket folk. Bor prästen i en bostad med skylten Vicarage (prästgård) eller Rectory (kyrkoherdens bostad) ska skylten helst skruvas loss.

Kyrkpressen berättar om saken i artikeln Brittiska präster gömmer prästkragarna, som jag har citerat ovan.

Detta är beklagligt på många plan. Det värsta är naturligtvis mord och andra våldshandlingar; dem torde alla ta avstånd från.

Men också tanken att avstå från prästkragen ter sig besvärlig för mig. Ända sedan jag blev prästvigd för snart elva år sedan har jag s.g.s. alltid använt prästskjorta när jag har varit i tjänst (det enda större undantaget har varit skriftskolläger, där alla ändå vet vem prästen är). Skjortan (eller annan ämbetsdräkt) signalerar för omgivningen att jag är präst och att man därmed kan tala med mig om det finns behov. Väldigt ofta tar främlingar inte tag i mig på gatan, men det händer. Omvänt är skjortan också en signal om att kyrkan lever och har hälsan - kyrkan är kanske inte (mentalt) mitt i byn, men prästen går mitt bland folket.

Men visst föder det ju reaktioner, både positiva och negativa. Värre än enstaka glåpord har jag inte råkat ut för, och absolut ingenting som påminner om den kniv som ändade Bennetts liv. Däremot blir ju olika kategorier av tiggare intresserade av en som kan ha svårt att stå emot deras krav på pengar.

Jag upplever att det för mig personligen är viktigt att visa vem - och vad - jag är. Det är en pastoral handling för mig, särskilt som församlingspräst. Församlingsmedlemmarna - och andra - har rätt att veta vem de kan vända sig till, precis som de har rätt att veta vilken byggnad som är deras kyrka.

Men det är klart - om kyrkan kan brännas, kan också prästen råka illa ut...

*

Länkar på Kalles kyrkliga kommentarer: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/10/prstkragar-och-vldsdd.html