Anglikanerna har det inte lätt, det torde ha kommit fram många gånger här på bloggen.
I juli-augusti 2008 arrangerar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, den s.k. Lambeth-konferensen, som hålls vart tionde år, och dit alla anglikanska biskopar från världen i princip kommer. Helt så enkelt är det inte den här gången.
Om Williams bjuder in biskop Gene Robinson från USA, kommer i stort sett alla afrikanska biskopar att bojkotta konferensen, eftersom Robinson som känt är öppet homosexuell.
Om ärkebiskopen däremot, som det nu ser ut, ger Robinson status endast som observatör, är det lika illa, för då tar liberalerna på näsan, och de konservativa är ändå inte nöjda. De skulle nämligen vilja att också den amerikanske dissidentbiskopen Martyn Minns, som rätt nyligen vigdes av ärkebiskop Peter Akinola från Nigeria, skulle inbjudas med minst samma status som Robinson - men det torde inte ske, eftersom installeringen av Minns som biskop uttryckligen skedde för att splittra den episkopala kyrkan i USA.
Nu verkar Akinola förresten ha planer på att viga en biskop i England också, och därmed direkt visa lång näsa åt Williams. Ärkebiskoparna av Uganda och av Kenya tänker i sin tur ta amerikanska församlingar under sina vingars skugga. Och nigerianerna tycks bojkotta Lambeth, oberoende av vad som händer.
*
Angående Akinola vill jag kort kommentera den intervju som han i juli gav Ruth Gledhill från the Times. Den var rätt överraskande i det att Gledhill tydligen närmast hade fungerat som sekreterare och skrivit ner vad Akinola sade utan att ställa kritiska frågor. Förutom skarpare frågor om ärkebiskopens engagemang i de ytterst hårda nigerianska lagarna mot homosexualitet - dödsstraff i de muslimska delarna, stränga fängelsestraff i de kristna - och det löjliga påståendet om att detta sker för att försvara äktenskapet, kunde hon ha pressat honom på vilka de egentliga orsakerna till den kyrkliga tillväxten i u-länderna och tillbakagången i i-länderna är.
Ärkebiskopens (och andras) antydan om att det är bibeltroheten som är den avgörande faktorn kan man nog ifrågasätta. En viktigare faktor är, misstänker jag, samhällets utbyggnad. Om det sociala nätverket inom samhället är väl utbyggt - som i de nordiska s.k. välfärdssamhällena - är behovet av kyrkan närmast andligt; de som behöver diakonal hjälp är rätt få (om än ändå alltför många). Om samhället däremot inte klarar av hälso- och sjukvård, socialhjälp, skolväsende, arbetslöshetsunderstöd och annat som vi hos oss tar mer eller mindre för givet medan vi klagar på höga skatter, då får kyrkornas roll i samhället helt andra dimension än hos oss - utan att förneka det andliga intresse som säkert också finns. Då är det klart att medlemsantalet stiger.
En intressant detalj i Gledhills artiklar var den nigerianske biskop som blev förvånad när han hörde att Lambeth-konferensen inte hade inhiberats, såsom han trodde. Varför trodde han det? Vem hade gett honom den falska informationen, och varför? Inte väl för att avhålla de underlydande biskoparna från att visa intresse för att fara till England om ett år? Det frågade Gledhill inte heller. Men tydligen skall ett biskopsmöte i september diskutera ett eventuellt nigerianskt deltagande i konferensen, så informationsbristen korrigeras väl.
Länkar på http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/08/uppdateringar-om-anglikanerna.html
