Tanken att man skall kunna göra skillnad på en människa som begår en orätt handling och handlingen som sådan är frestande. Den kommer fram i uttrycket ”Älska syndaren, hata synden”. Och det låter bra, tills vi börjar granska den i sömmarna.
På ett samhälleligt och mänskligt plan måste vi naturligtvis separera människans handlingar från hennes person, så att en brottsling endast blir dömd för det han har gjort och inte för det han är. Men om vi ser existentiellt på frågan, blir det annorlunda.
I människan finns ingen uppdelning mellan ont och gott, mellan syndighet och syndfrihet. Ont och gott genomsyrar oss helt och hållet på ett oupplösligt sätt. Endast Gud kan skilja dem åt. Vi människor kan det inte, lika lite som vi kan skilja kropp och själ från varandra och ändå förbli i livet.
Synden kan inte skiljas från syndaren, utan varje kristen är simul iustus et peccator (”samtidigt rättfärdig och syndare”). I oss själva är vi som människor syndare, men genom Kristus har vi blivit rättfärdiga inför Gud. Vilket inte gör oss mindre syndiga. Vilket i sin tur inte gör oss mindre rättfärdiga. Skulle människan genom disciplin, inlärning och intensiv träning nå fullkomlig helgelse har hon egentligen inget behov av någon frälsare. Då hade Kristus inte behövt dö.
Gustaf Aulén kallar detta försök till distinktion för ”klyvningsteorin”.
”Det från kristen synpunkt missvisande i all dylik åskådning är, att synden förläggs till något lägre hos människan, till något utvärtes, till ett periferiskt skikt, under det att det ”innersta” i människan däremot skulle vara fritaget från syndens välde. För tron är det däremot uppenbart, att synden just sitter i det innersta, i viljeriktningen. [...] därför var det ett utslag av den karakteristiskt kristna synduppfattningen, när Luther så bestämt vände sig mot klyvningsteorin och dess försök att förlägga synden till ett mera yttre skikt. Inget är nämligen från kristen synvinkel mera tydligt, än att människan icke äger något för synden fredat område, till vilket hon skulle kunna hänvisa såsom någonting för Gud acceptabelt. Omdömet är att människan är syndare är ett totalitetsomdöme: det gäller hela människan.”
(Den allmänneliga kristna tron, sjätte upplagan, 1965, 245)
