Deus semper maior!

A young gay man committed suicide here in Finland yesterday as a reaction to the homofobic attitudes of his surroundings.

***

De flesta normalt funtade personer förstår att folk mår illa av att mobbas (och av att mobba - men det är en annan historia). Folk mår illa av att andra rackar ner på dem, gör narr av dem och allmänt visar att de inte accepterar dem sådana som de är. Om fysiskt våld dessutom ingår i mobbningen, blir det inte bättre, men redan det psykiska våldet är illa nog. Inte sällan blir mobbningsoffer skadade för livet och kan t.o.m. ta sina egna liv.

Homofobi eller heteronormativitet är en form av icke-acceptans av personer av kött och blod. Hyckleriet om att älska syndaren men hata synden, som vi kör med i kyrkan emellanåt, gör inte saken bättre. Om den egna familjen och vänkretsen visar homofoba attityder kan en homosexuell bli mobbad trots att de andra inte ens vet om att de mobbar honom eller henne. I vissa fall är det först i avskedsbrevet efter självmordet som de anhöriga får reda på att deras barn var homosexuellt.

Ingen normal människa vill väl driva en annan till självmord, oberoende av hur mycket man tar avstånd från någon egenskap som denna andra person besitter. Detta gäller flyktingar som får avslag på sin asylansökan, detta gäller sådana som blir utfrusna i skolan eller på arbetsplatsen - och detta gäller homosexuella. Samt många andra.

Ingen normal människa vill väl driva en annan till självmord, oberoende av hur mycket man tar avstånd från någon egenskap som denna andra person besitter. Detta gäller flyktingar som får avslag på sin asylansökan, detta gäller sådana som blir utfrusna i skolan eller på arbetsplatsen - och detta gäller homosexuella. Samt många andra.

Men faktum kvarstår: Homofobi dödar. Senast igår här i den finlandssvenska ankdammen, om vi får tro de uppgifter som en bloggare kom med.

Vila i frid - och Gud förbarme sig över alla homofober!

*Uppdatering:* Tor Billgren kommenterar diskussionen kring detta inlägg, och särskilt Bloggfundamentalistens synpunkter, i inlägget "Homosexuella använder hot om självmord som påtryckningsverktyg". http://tinyurl.com/2gv94e

One particular four-year-old prayed,
"And forgive us our trash baskets
as we forgive those who put trash in our baskets."

I en kommentar frågade Kerstin:

"Eftersom jag har fått korsets tecken på min panna och mitt bröst då jag döptes i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn har jag väl fått "Andens vattenstämpel" i dopet?"

Jag svarade:

"Alldeles riktigt (fast väl genom dopvattnet, inte korstecknet). Jag talar om det i mina doptal emellanåt."

I det doptal som jag hänvisar till säger jag bl.a.:

"Man kunde säga att vi genom dopets vatten får en vattenstämpel i oss, en vattenstämpel som visar hur värdefulla vi är i Guds ögon. Vi människor använder papper med vattenstämpel i för att trycka värdepapper av olika slag, och så är det också med Gud. Han vill använda oss, som genom dopet har blivit kristna och har fått Guds vattenstämpel i oss, för att föra ut sitt kärleksbrev till världen.
Problemet med en vattenstämpel är förstås att den inte syns, om den inte hålls upp mot ljuset. Om vi inte genom tron strävar mot Guds ljus, mot Kristus, kommer vår vattenstämpel aldrig till synes, och vårt dop mister sin betydelse. Då har vi inte möjlighet att leva ut varken Guds kärlek eller den kristna tro som vi har blivit döpta till."
http://tinyurl.com/28uqcu

Hoppas detta besvarar din fråga.

After the christening of his baby brother in church, Jason sobbed all the way home in the back seat of the car. His father asked him three times what was wrong. Finally, the boy replied,
"That preacher said he wanted us brought up in a Christian home, and I wanted to stay with you guys."

A little boy was overheard praying:
"Lord, if you can't make me a better boy, don't worry about it. I'm having a real good time like I am."

För ett år sedan, i april-maj 2006, publicerade jag en serie inlägg om en eventuell delning av Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I inlägget Skilsmässoteknik (20.5.06; http://tinyurl.com/2rhw7n) finns ett slags sammanfattning, men i L'Église Phariséique Luthérienne de la Finlande (24.4.06) kommer mina åsikter kanske starkast fram:

"Il y a dissension dans l’EELF [l’Église Évangelique Luthérienne de la Finlande] en ce qui concerne la question des femmes-pasteurs. On dit qu’il n’y a pas question d’égalité, mais des interpretations bibliques. Je ne suis pas d’accord. Les questions bibliques étaient réglés déjà en 1986, et ce qui reste est la question d’égalité.
La Loi d’Égalité (Tasa-arvolaki) donne aux églises la liberté de regler ces questions internalement, parce que c’est un question de la liberté de la réligion. Bon. Mais c’est un question de la liberté de la réligion des églises, pas des individus! Les individus ont la liberté de choisir s’ils veut ou pas appartenir à une certaine église, mais en tant que membres de l’église, ils devraient suivre les régles de l’église – ou bien se rétirer!
L’idée d’avoir des ordinations spéciaux en dehors de la cathédrale (que propose RR [Rakentavia ratkaisuja]) est, de mon avis, absurde. Traiter tous également est le seul moyen de garder l’unité du diocèse et de l’église.
Les forces derrière RR veulent préserver l’unité de l’EELF. Je croix qu’il vont obtenir l’inverse: Un unité formel, soit, mais une discorde internale de plus en plus grave, qui ne va pas finir dans la division de l’église, mais dans son explosion.
Quittez l’EELF maintenant et formez votre propre Église Phariséique Luthérienne de la Finlande, avant qu’il est trop tard pour rien sauver!"
http://tinyurl.com/2q3zz9

Denna vecka har ett par tidningsspalter hoppat på. Den ene är Thomas Rosenberg i en kolumn på s. 5 i Kyrkpressen 17/07 (26.4.07):

"Den senaste tidens öppet tredskande manspräster har tillspetsat situationen så att det inte finns någon återvändo. Konfrontationen har ju uppenbart varit delvis medveten, och betingad av att konservatismen har så stark vind i seglen. Och vad båtar väjningsregler o.a. försonande gester då den ena parten alltid anser sig ha Rätt? Och värre blir det, i takt med att nya och övertygat konservativa manspräster med sanningens glans i blicken utdimitteras från våra fakulteter. De äldre prästerna tycks ju paradoxalt nog vara mer liberala, vilket gör att problemet inte alls minskar med åren, snarare tvärtom."
http://tinyurl.com/3delpw

Den andre är Stig Nyberg, som på ledarplats i Vasabladet 26.4.07 skriver:

"Sociologen Thomas Rosenberg skriver i en kolumn (Kyrkpressen 26.4) att könsfrågan i en folkkyrka värd namnet inte kan avvika från de centralaste värderingarna i vårt samhälle.
"Till dem hör jämställheten mellan könen. Ni (kvinnoprästmotståndarna) får så gärna hävda motsatsen, men då får ni nog snällt ta och bryta upp och flytta ut till er egen inbillat platta värld".
Rosenberg anser därför att en separation vore bäst för alla parter.
Det finns ingen orsak att tro att de bibeltrogna kvinnoprästmotståndarna ändrar åsikt. De kommer att hålla fast vid sin övertygelse också framöver.
Teologiska tvister inom kyrkan är till ingen del en ny eller ovanlig företeelse. Ett synligt bevis för detta är mängden frikyrkor inom den lutherska överhägnaden. Och det finns säkert utrymme för fler.
Till den delen är ju kvinnoprästfrågan enbart en av många frågor där åsikterna är delade.
Men segregering och förföljelse som utgår från en individs yttre egenskaperna, inte utgående från de inre egenskaperna, är alltid lika obehaglig. Oberoende av vilka förtecken den har.
Dylik diskriminering kan därför inte accepteras inom en kyrka som har ambition att kalla sig folkkyrka.
Enligt en undersökning som presenterades för en månad sedan accepterar 93 procent av medborgarna kvinnliga präster i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Under den senaste tiden har igen flera än normalt skrivit ut sig ur kyrkan. Denna ökning kan säkert till vissa delar tillskrivas debatten om kvinnoprästerna.
Det finns dock ingen anledning att tro att den lutherska kyrkan i Finland skulle falla samman ifall kvinnoprästmotståndarna och deras anhängare väljer att bilda eget.
Tvärtom skulle det erbjuda kyrkan möjlighet att kanalisera energin på kärnverksamheten i stället för på intern armbrytning."
http://tinyurl.com/3c3tfe

En del kommentatorer verkar ha åsikten att regnbågsgudstjänster är förkastliga, eftersom man inte borde arrangera specialgudstjänster för olika intressegrupper. De borde i stället komma till den gemensamma högmässan, dit alla är välkomna.

Kanske det.

Om så väl vore.

Saken är ju nämligen den att regnbågsfolket - speciellt dess icke-heterosexuella medlemmar - implicit kan vara utfrusna också ur en gemenskap som de officiellt är välkomna till. Heteronormativiteten går djupt i kyrkfolkets (och andras) omedvetna attityder.

Orsaken till att jag skriver detta är att vi i Borgå faktiskt firade en specialgudstjänst igår.

Igår var det nämligen Nationella veterandagen (vilket är orsaken till all flaggning, om det var någon som undrade). Därför ordnade församlingarna i Borgå en tvåspråkig veterangudstjänst i Lilla kyrkan - där jag höll den svenskspråkiga predikan (http://tinyurl.com/2tkjw6) - följd av kransnedläggning vid hjältegravarna och fest på finska yrkesskolan.

Var det orätt av oss att hedra veteranerna på detta sätt? De kunde ju komma till kyrkan på söndag - och många av dem gör det också...

3-year-old Reese:
"Our Father,
Who does art in heaven,
Harold is His name.
Amen."

Thank you, Börje, for sending me these!

Ibland får man upplevelser som man sent ska glömma.

Jag döpte en ung dam vid namn Ellen. Hon fick en lillasyster, Ida, när hon var knappt två år gammal. Då jag besökte familjen för att ha dopsamtal med dem, var Ellen mycket reserverad och fundersam över den främmande farbrorn som hade kommit, och höll sig för det mesta i mammas famn. Då jag skulle gå sade mamma åt Ellen: "Ska du inte säga hej, Ellen?" Hon svarade bestämt: "Nej!" Sedan ändrade hon sig, sade: "Pussa!", hoppade ner ur famnen och kom och gav mig en puss mitt på munnen!

Den pussen krönte min dag - ja, min vecka! - och jag minns den fortfarande med värme.

Till Gemenskapsrörelsen hör ett (i förhållande till kyrkans storlek) oproportionerligt stort antal ortodoxa präster och lekmän. I Finlands ortodoxa kyrkosamfunds tidning Aamun Koitto ("Gryningen") ingick en omfattande helhet om homosexualitet i nummer 1/07 (vilket jag bloggade om 19.1.07).

Detta var välkommet, men föll naturligtvis inte alla på läppen. En liten konservativ gruppering, Pyhän Kosmas Aitolialaisen veljestö ("Den helige Kosmas' av Aitolien brödraskap", om det är så mannen kallas på svenska), har skickat ett brev daterat 14.3.07 till ärkebiskop Leo. I brevet ber de ärkebiskopen se till att de ortodoxa undertecknarnas namn stryks från Gemenskapsrörelsens hemsida, och kommer med förtäckta hotelser om vidare åtgärder och en internationell skandal om så inte sker.

Då Ortodoksinen Sateenkaariseura ("det ortodoxa regnbågssällskapet") önskade ta del i debatten i Aamun Koitto med ett ställningstagande daterat 10.4.07 (publicerat på nätet på finska och på engelska), hade redaktionen först gått med på det, men sedan refuserat skrivelsen. Nu, 25.4.07, har sällskapet gått ut med information (igen på finska och på engelska) om att de har blivit censurerade och att de önskar omvärldens stöd i sin kamp för erkännande.
http://sateenkaariseura.wordpress.com/

Det stödet vill jag gärna ge dem. Herren vare med er, kära systrar och bröder!

(se flera länkar här: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/04/ortodox-homocensur.html)