Deus semper maior!

För något år sedan deltog biskop Eero Huovinen av Helsingfors i en nattvardsgudstjänst ordnad av Luther-stiftelsen. Före gudstjänstens början kallades han till sakristian, där pastorerna bad honom utebli från nattvarden. Eftersom Huovinen är kvinnoprästförespråkare och pastorerna minst sagt inte är det, ansåg de att det inte fanns någon grund till sakramental gemenskap. Huovinen var ju en öppen och obotfärdig syndare. Huovinen ville inte driva saken till spets, utan stannade i bänken.
För detta sitt tilltag avstängdes pastorerna från prästtjänstens utövande för några månader.

Senaste veckoslut (1-2.9.07) deltog jag i min gudsons konfirmation i Malms kyrka i Helsingfors. Det var en tudelad tillställning, så att själva konfirmationen gick av stapeln på lördag kväll och konfirmanderna begick sin första självständiga nattvardsgång i högmässan på söndag. Markus församlings kaplan Halvar Sandell var konfirmator, assisterad av församlingens t.f. kyrkoherde Allan Franzén, och på söndag också av två andra prästbröder.

Under det senaste året har Sandell i olika bloggkommentarer hävdat att jag p.g.a. min inställning till homosexualiteten inte är kristen, utan tvärtom har "ond proveniens". Vi är inte på helt samma linje, kan man kanske säga.

Efter konfirmationen samtalade jag med Sandell i kyrkans vapenhus - eller kanske man i detta fall borde säga aula - och följande meningsutbyte utspelade sig:

HS: Vi har ju varit på ganska olika linjer i bloggskriverier.
KafH håller med.
HS: Det är säkert bäst att konstatera att ingen sakramental gemenskap föreligger.
KafH: Nej, det håller jag inte med om.
HS: Men du håller väl med om att det är Gud som är det högsta som vi skall lyda?
KafH: Visst. Men i vårt fall har vi också exempelvis kyrkolagen över oss, vi hör till samma kyrka och samma stift.
HS: Men om ingen sakramental gemenskap föreligger, kan väl en administrativ gemenskap inte rädda situationen? Se på den preussiska unionen, där administrativ gemenskap rådde, men olika delar av unionen ändå inte hade sakramental gemenskap sinsemellan.
KafH: Det är möjligt, men i det fallet fanns en överenskommelse om saken. Så är det inte i vårt fall.
Sedan ställde jag en fråga om konfirmationen, som hade varit lite speciell, och samtalet blev mindre hotfullt.

Summan av det hela är hur som helst, att Sandell uppmanade mig att utebli från nattvarden, det eviga livets måltid, där jag skulle få möta min Frälsare i fysisk form. Detta uppskattade jag inte, för att uttrycka det milt. Också min gudsons mor, en feministteolog, hade fått antydningar åt det hållet, men ingenting så direkt som jag fick.

På söndag deltog jag så i högmässan i samma kyrka. Den kunde också kommenteras, men det är ovidkommande i det här sammanhanget.
När nattvarden inleddes, gick jag tillsammans med gudsonens familj till nattvardsbordet. Sandell tvekade lite innan han gav brödet åt gudsonens mor, men det är inte värt att göra något nummer av det.
När Sandell kom till mig, sade han: "Kristi kropp", räckte brödet åt mig och fortsatte med att säga: "Vänd om!" Jag missförstod först och trodde att Sandell uppmanade mig att lämna nattvardsbordet, och skakade därför på huvudet. Så insåg jag att Sandell hade uppmanat mig till omvändelse från mina "irrläror". Jag hade velat säga åt Sandell att jag dagligen vänder om från synden och vänder sig till Gud, men det var det förstås inte tillfälle till i situationen.
Assistenten gav vinet åt mig, och därefter lämnade jag nattvardsbordet och återvände till min plats i bänken.

Kontentan av allt detta är att Sandell på ett fullständigt osakligt sätt använde nattvarden som ett maktmedel. Han ville utestänga sådana som han bedömde som ovärdiga från den heliga måltiden. Att jag är ovärdig Frälsarens nåd och kärlek kan jag hålla med om, men jag är inte mer ovärdig än den övriga församlingen! Dessutom gäller frågan här mina åsikter - de åsikter som jag har blivit anmäld till domkapitlet för och frikänd. Sandell sätter sig alltså också upp mot domkapitlet i detta.

Vidare är hans konstaterande om avsaknad av sakramental gemenskap helt enkelt sekteristiskt. Om han anser att hans ämbetsbröder inte passerar nålsögat, sätter han sig därmed över kyrkans ordning - och utanför den! Borde han inte dra slutsatser därav?

Detta slag av maktmissbruk med det heliga som insats får inte förekomma! Jag vill dock i detta skede vara mild. Jag har naturligtvis informerat biskopen om vad som försiggår i hans stift, men jag kommer inte (åtminstone ännu) att anmäla Sandell för domkapitlet. Jag har inga tvivel om att hans öde där skulle vara motsvarande som det Luther-stiftelsens pastorer fick - men däremot tvivlar jag på att det skulle hjälpa ...

Den första delen av seminariet Kirkon seminaarit rekisteröidyistä parisuhteista 2007 (Kyrkans seminarier om registrerade partnerskap 2007) hölls 15-17.1.07 och den andra hålls i november i år.

På onsdag 17.1.07 behandlades seminariets tema ur ett ekumeniskt perspektiv. Pastor Antti Saarelma, sekreterare för partnerskapslagsarbetsgruppen (vilket ord!) höll en omfattande inledning med rubriken Kirkot ja homoseksuaalisuus (Kyrkorna och homosexualiteten) i vilket han särskilt granskade den katolska kyrkan och de anglikanska och lutherska kyrkorna.

*

I dokumentet "Careful Selection" från år 1961 skriver Vatikanen att sådana som har onda tendenser (evil tendencies) till homosexualitet eller pederasti bör uteslutas från att bli präster eller munkar.
Dokumentet Persona humana VIII (1975) uppdelar homosexualiteten i sådan som kan och sådan som inte kan botas. Individen skall stödas och behandlas med pastoral förståelse, men objektivt sett är homosexuella relationer och handlingar tecken på skada (intrinsically disordered) och bör fördömas.
Homosexualitatis problema (1986) varnar för en alltför välvillig inställning till den homosexuella läggningen, som måste ses som en objektiv funktionsstörning (objective disorder).
Den katolska kyrkans katekes från 1994 (2357-2359, 2396) fördömer handlingarna och ser läggningen som en funktionsstörning, men menar att kyskhet, vänskap, bön och sakramenten kan ge en inre frihet och kristen perfektion. År 2005 uteslöts åter aktiva homosexuella från att bli prästvigda.
Kardinal Basil Hume OSB i England skrev 1997 att en människa inte kan definieras enbart utgående från sin sexuella läggning, utan är en Guds skapelse och av nåd hans barn och arvinge av det eviga livet. Homosexuella handlingar är intrinsically disordered, men den störda läggningen är inte syndig, och hela personen skall inte ses som störd. Hume talar varmt för vänskapen som en form av asexuell kärlek.
Det brittiska katolska dokumentet Cherishing Life (2004) är på samma linjer vad gäller läggning och handlingar, men fördömer skarpt alla former av diskrimination och våld mot homosexuella.

Senaste Lambeth-konferens (1998) inom den anglikanska gemenskapen efterlyste djup och objektiv forskning i homosexualitet. Konferensen deklarerade att alla döpta, troende och trogna människor oberoende av sexuell läggning är fullvärdiga medlemmar av Kristi kropp, men eftersom homosexuella handlingar ansågs vara oförenliga med den heliga Skrift, kunde man inte godkänna att samkönade förhållanden legitimeras eller välsignas eller att sådana som lever i dem blir prästvigda.
Saarelma refererar fallen Gene Robinson och Jeffrey John. Den senare valdes till Suffragan Bishop (hjälpbiskop), men efter påtryckningar från kyrkans konservativa flygel på ärkebiskop Rowan Williams, avsade sig John ämbetet.
Krisen inom den anglikanska gemenskapen fortsätter dock.

Lutheran Church - Missouri Synod (LCMS) i USA deklarerar (senast 2001) att homofilt (sic!) beteende är intrinsically sinful.
Evangelical Lutheran Church in America (ELCA) tillsatte 2001 en "Task Force for Studies on Sexuality" som hittills har kommit med tre rapporter av bakgrundskaraktär och en med rekonmmendationer, men som fortsätter sitt arbete med ett brett spektrum.
Motsvarande arbete i den kanadensiska kyrkan ELCIC ledde 2005 till att kyrkomötet i en rätt jämn omröstning förkastade välsignandet av partnerskap och bibehöll den "traditionella" inställningen till homopräster.

Den danska partnerskapslagen 1993 gav upphov till ett initiativ om kyrklig välsignelse, som efter arbete i biskopsmötet och i olika arbetsgrupper ledde till att biskoparna år 2005 med rösterna 6-4 förklarade sig vara för ett gemensamt formulär för välsignelse.

Det norska kyrkomötet intog en strikt hållning 1995, men beordrade en vidare diskussion. År 2006 utkom Norske kirkens lærenemnd med utlåtandet Skriftforståelse og skriftbruk med særlig henblikk på homofilisaken, som ligger till grund för ytterligare behandling i kyrkomötet.

I Sverige stiftade riksdagen 1995 en lag om registrering av partnerskap, och kyrkomötet beslöt om välsignelse av partnerskapen tio år senare. Nu är dock redan en könsneutral äktenskapslag under beredning.

... to love our neighbors as ourselves, it was not just for our neighbors' sakes that he commanded it, but for our own sakes as well. Not to help find some way to feed the children who are starving to death is to have some precious part of who we are starve to death with them. Not to give ourselves to the human beings we know who may be starving not for food but for what we have in our hearts to nourish them with this to be, ourselves, diminished and crippled as human beings.

- Frederick Buechner

from Secrets in the Dark: A Life in Sermons
as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/2enatx

Tuesday at 4PM there will be an ice cream social. All ladies giving milk will please come early.

Augusti månad går mot sitt slut, och likaså månadens enkät (på "Kalles kyrkliga kommentarer") om kyrkan och hbt. Efter månadsskiftet redogör jag för resultatet i den. Ännu kan du rösta!
Jag har nu lagt upp september månads enkät. Rösta gärna där också!

Vad är viktigast för dig i gudstjänsten?
(När du kommer till en gudstjänst,
vad söker du, saknar du, längtar du efter?)
Du kan välja flera alternativ.

bibelläsning
bikt (syndabekännelse och avlösning)
bön
gemenskap med församlingen
gemenskap med Gud
ikoner
kyrkorummet
liturgin
ljuständning
musik - allmänt
musik - kör
musik - orgel
nattvard
predikan
psalmsång
rökelse
stillhet
tystnad
välsignelse
annat
jag går inte i gudstjänster

http://karlafhallstrom.blogspot.com/

"Prästbloggen har stängt permanent," står det på Prästbloggen. http://www.pod.fi/prastbloggen/

Varför? Ingen förklaring ges.

Two buddies Bob and Earl were two of the biggest baseball fans in America. For their entire adult lives, Bob and Earl discussed baseball history in the winter and they pored over every box score during the season. They went to 60 games a year. They even agreed that whoever died first would try to come back and tell the other if there was baseball in heaven.

One summer night, Bob passed away in his sleep after watching the Yankee victory earlier in the evening. He died happy. A few nights later, his buddy Earl awoke to the sound of Bob's voice from beyond.
"Bob is that you?" Earl asked.
"Of course it me," Bob replied.
"This is unbelievable!" Earl exclaimed. "So tell me, is there baseball in heaven?"
"Well I have some good news and some bad news for you. Which do you want to hear first?"
"Tell me the good news first."
"Well, the good news is that, yes, there is baseball in heaven, Earl."
"Oh, that is wonderful! So what could possibly be the bad news?"
"You're pitching tomorrow night."

... that in view of my decision to give myself unreservedly to God and my neighbour, it would be absolutely necessary for me to devote space and time to prayer.

- Dom Hélder Câmara

as quoted on God's Politics
http://tinyurl.com/38tqjp

En ny fundamentalistblogg har uppenbarat sig på bloggen.fi. Det är min f.d. ämbetsbroder Johan Lumme - som (naturligtvis) blev av med prästämbetet när han skrev ut sig ur kyrkan för att gå med i en luthersk friförsamling utan kvinnliga präster - och hans hustru som skriver. Redan i det första inlägget är jag i deras tänder:

* Ett fenomen i den yttersta tiden - och vi kommer den närmare för var sekund - är att gränserna mellan rätt och fel suddas ut. En präst i detta forum försvarar de homosexuellas leverne.
Vad är nästa steg? Det finns ingen gräns för vilka perversioner en präst kan försvara, när han en gång hamnat på det sluttande planet. Utan Skriften kan en präst begå vilka skändligheter som helst i Guds namn.
Det är viktigt att säga ifrån klart och tydligt: homosexuellt leverne är ett Guds straff för avgudadyrkan. De "insiktsfulla" som hyser "förståelse" för snusket skriver Paulus om i Romarbrevets första kapitel: "De påstod att de var visa, men de blev dårar. De bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur. Därför utlämnade Gud dem så att de följde sina egna begär och bedrev allt slags otukt och förnedrade sina kroppar." *

I kommentarerna reagerar många normalt funtade människor på detta. Lumme svarar bl.a.:

* Vi skall förlåta och förstå så långt det är möjligt, tyda och tolka allt till det bästa och leta efter förmildrande omständigheter. Men Jesus säger också: "Synda inte härefter!" En präst som offentligt gått ed på att följa Bibelns ord, men sedan försvarar homosexualitet, är en sådan oförbätterlig syndare. Honom skall man tillrättavisa strängt och han bör avsättas från sitt ämbete. *

och

* Det är inte personen jag "föraktar", utan saken, det att en präst lånar sig till en skändlig förfalskning av Guds Ord och spottar på det heliga löfte han i prästeden avlagt inför Gud och mänskor. Sådant är fruktansvärt. *

och

* Det jag reagerade mot var att man begår en högtidlig ed inför Gud och mänskor att i allt hålla sig till Bibelns ord - och sedan utan att skämmas predikar att Bibeln har fel och är föråldrad! Det är inte att följa sin övertygelse, det är sälja sin själ för en rundkrage. *

Intressanta påståenden, på min ära! Pauluscitatet i själva inlägget missar målet så det brakar. Det siktar ju på mig - en vis som blir en dåre - och dårskapen kan eventuellt leda till avgudadyrkan. Jag anser att det inte har gjort det i mitt fall, men Lumme kan vara av annan åsikt. Att sagda avgudadyrkan i mitt fall skulle ha lett till att jag nu är en bög, såsom inlägget antyder, stämmer dock inte; beklagar!

Och så kan man förstås fråga sig om det är en generell regel att avgudadyrkan leder till homosexualitet och att homosexualitet uppstår genom avgudadyrkan.

Vidare tyckte jag att det där med att jag skulle ha sålt min själ för en rundkrage var lite speciellt. Om jag har begått tjänstefel av samvetsskäl (alltså p.g.a. irrlärighet), så har jag väl närmast sålt min rundkrage för att vinna min själ? Jag förstår alltså inte riktigt vad Lumme menar.

Det prästlöfte (inte längre prästed) som jag har avlagt lyder:

* Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma, så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud. * (Kyrkoordningen 5 kap 6§)

Nu vill Lumme alltså att jag skall göra honom sällskap bland dem som har blivit avsatta från prästämbetet. Jag anser att jag har följt mitt löfte; mitt samvete är rent på den punkten.

Anglikanerna har det inte lätt, det torde ha kommit fram många gånger här på bloggen.

I juli-augusti 2008 arrangerar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, den s.k. Lambeth-konferensen, som hålls vart tionde år, och dit alla anglikanska biskopar från världen i princip kommer. Helt så enkelt är det inte den här gången.

Om Williams bjuder in biskop Gene Robinson från USA, kommer i stort sett alla afrikanska biskopar att bojkotta konferensen, eftersom Robinson som känt är öppet homosexuell.

Om ärkebiskopen däremot, som det nu ser ut, ger Robinson status endast som observatör, är det lika illa, för då tar liberalerna på näsan, och de konservativa är ändå inte nöjda. De skulle nämligen vilja att också den amerikanske dissidentbiskopen Martyn Minns, som rätt nyligen vigdes av ärkebiskop Peter Akinola från Nigeria, skulle inbjudas med minst samma status som Robinson - men det torde inte ske, eftersom installeringen av Minns som biskop uttryckligen skedde för att splittra den episkopala kyrkan i USA.

Nu verkar Akinola förresten ha planer på att viga en biskop i England också, och därmed direkt visa lång näsa åt Williams. Ärkebiskoparna av Uganda och av Kenya tänker i sin tur ta amerikanska församlingar under sina vingars skugga. Och nigerianerna tycks bojkotta Lambeth, oberoende av vad som händer.

*

Angående Akinola vill jag kort kommentera den intervju som han i juli gav Ruth Gledhill från the Times. Den var rätt överraskande i det att Gledhill tydligen närmast hade fungerat som sekreterare och skrivit ner vad Akinola sade utan att ställa kritiska frågor. Förutom skarpare frågor om ärkebiskopens engagemang i de ytterst hårda nigerianska lagarna mot homosexualitet - dödsstraff i de muslimska delarna, stränga fängelsestraff i de kristna - och det löjliga påståendet om att detta sker för att försvara äktenskapet, kunde hon ha pressat honom på vilka de egentliga orsakerna till den kyrkliga tillväxten i u-länderna och tillbakagången i i-länderna är.

Ärkebiskopens (och andras) antydan om att det är bibeltroheten som är den avgörande faktorn kan man nog ifrågasätta. En viktigare faktor är, misstänker jag, samhällets utbyggnad. Om det sociala nätverket inom samhället är väl utbyggt - som i de nordiska s.k. välfärdssamhällena - är behovet av kyrkan närmast andligt; de som behöver diakonal hjälp är rätt få (om än ändå alltför många). Om samhället däremot inte klarar av hälso- och sjukvård, socialhjälp, skolväsende, arbetslöshetsunderstöd och annat som vi hos oss tar mer eller mindre för givet medan vi klagar på höga skatter, då får kyrkornas roll i samhället helt andra dimension än hos oss - utan att förneka det andliga intresse som säkert också finns. Då är det klart att medlemsantalet stiger.

En intressant detalj i Gledhills artiklar var den nigerianske biskop som blev förvånad när han hörde att Lambeth-konferensen inte hade inhiberats, såsom han trodde. Varför trodde han det? Vem hade gett honom den falska informationen, och varför? Inte väl för att avhålla de underlydande biskoparna från att visa intresse för att fara till England om ett år? Det frågade Gledhill inte heller. Men tydligen skall ett biskopsmöte i september diskutera ett eventuellt nigerianskt deltagande i konferensen, så informationsbristen korrigeras väl.

Länkar på http://karlafhallstrom.blogspot.com/2007/08/uppdateringar-om-anglikanerna.html