Sent omsider läste jag Stig Kankkonens ledare i förra veckans Kyrkpressen (4/07, som av någon orsak fortfarande inte finns på nätet på http://www.kyrkpressen.fi/). Under rubriken ”Att ro och hopa med årorna i kors” behandlar Kankkonen den pågående inomkyrkliga debatten om partnerskapslagens följder.
Kankkonen har poänger i det han skriver, särskilt när det gäller processens gång i förhållande till det förväntade slutresultatet.
”Ett arbete med öppet slut har förutsättningar att bli upplysande och konstruktiv oberoende av vilken inställning man har till hur kyrkan borde gå vidare i den aktuella frågan.
Är man oense vet man åtminstone varför man är det och i bästa all kan man vara oense i ömsesidig respekt.
Om slutresultatet inte är genuint öppet kommer vi att uppleva en process vars huvudsakliga uppgift inte är att allsidigt, fördomsfritt och utgående från kyrkans egna grunder bedöma, prioritera och väga argument.”
Visst är det ju så.
Men det lyser fram i Kankkonens text att han anser att det är det senare alternativet som gäller i det aktuella fallet. Kyrkan tänker gå in för välsignande av partnerskap, och nu gäller det bara att trumfa igenom någon sorts teologisk argumentation för saken, insinuerar han.
”För kyrkan får det avgörande aldrig vara vad samhället anser vara rätt och riktigt. Avgörande får heller aldrig vara vad som är populärt eller vad som annars ligger i tiden.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland måste hålla sig till att det högsta rättesnöret är ’den i dess bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord’.
Vad Guds heliga ord säger måste därför vara den enda grunden och det enda målet för det arbete som biskopsmötet nu utför i partnerskapsfrågan. Biskopsmötets skyldighet är att klart, redigt, ärligt och utan en massa ’men’ reda ut den saken.”
Nåja …
Här vill jag nog komma med några randanmärkningar.
Frågan om hur kyrkan skall behandla sina homosexuella medlemmar är inte någon ren lärofråga. Att upphöja eller destillera den till det är redan det att göra våld på de människor som är berörda. Frågan innehåller många etiska, hermeneutiska och pastorala aspekter, och kan inte bedömas utgående från en dogmatisk behandling. Dessutom bör naturligtvis exegetiken ligga som grund för varje sådan bedömning.
För den i Kanaans tungomål oinvigde vill jag översätta det jag just skrev: Bibeln skall visserligen vara ett rättesnöre, men den måste tolkas med medmänsklighet och kärlek, inte ur en högtflygande lärosynvinkel som har tappat beröringen med verkligheten.
Så vill jag ifrågasätta Kankkonens påstående: “Vad Guds heliga ord säger måste därför vara den enda grunden och det enda målet för det arbete som biskopsmötet nu utför i partnerskapsfrågan.” Jag är av annan åsikt. Detta är ett viktigt mål, men fortfarande måste vi ha människan med i tankarna. Hur kan vi se på homosexualitet, partnerskap och relaterade frågor utan att göra avkall vare sig på lära eller liv, vare sig på vår kärlek till Gud eller vår kärlek till vår nästa? Detta är den balansgång som biskoparna har att göra. Om de försöker följa Kankkonens direktiv, tappar de helt säkert balansen och trillar i den renodlade dogmatikens omänskliga dike.
Ferlin uttryckte saken väl, när han säger att Jesus “talar ej latin - som den grå teologin, vilken halkat på sin egen halhets halka.” (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/06/ferlin-kan-du-hra-honom-komma.html) Låt oss undvika att halka omkull, som teologie magister Kankkonen har gjort!
