Bibeln beskriver Adam som den första människan. Det är rent av det som namnet Adam betyder - ”människa”. Eftersom Adam var en man, har mången tyckt att denna ”skapelseordning” (alltså mannen först, sedan kvinnan) skall kunna omsättas också till vårt dagliga liv. Damerna först, så de råkar ut för eventuella faror och deras herrar och män klarar sig oskadda. Artighet mot det s.k. ”täcka könet” praktiserar jag gärna, men helst utan mansgrisiga baktankar.
Men om vi ser på skapelseberättelserna i början av Bibeln, märker vi att det inte så mycket är frågan om den ena partens dominans, utan om ett gemensamt partnerskap (särskilt om vi översätter den hebreiska texten korrekt). Enligt den första skapelseberättelsen (i 1Mos 1) skapades ”människan” till Guds avbild, och det specificeras ännu att detta gäller både man och kvinna. I den andra skapelseberättelsen (i 1Mos 2) säger Gud: ”Det är inte bra att människan (hebr. adam) är ensam,” (v. 18) varpå Gud ger Adam förslag på en hjälpare (alltså djur av olika slag). När inget av dem duger åt Adam, skapar Gud ännu en människa, en kvinna den här gången.
Här är våra svenska bibelöversättningar av vers 18 inexakta. De talar om att ”mannen” inte skall vara ensam, medan den rätta översättningen av ordet ”adam” vore ”människa”. Att det är frågan om en man kommer fram först i vers 23, där Adam säger att han är en man (ish), och detta är en kvinna (ishá). Lite av ”Me Tarzan, you Jane”, alltså.
Av denna korrekta översättning ser vi förresten att också annan än heterosexuell kärlek kan motiveras med skapelseordningen. Människan är skapad till att längta efter tvåsamhet. Den biologiskt grundläggande tvåsamheten är naturligtvis mellan man och kvinna; utan den kombinationen skulle människan inte ha kunnat uppfylla Guds bud att föröka sig och uppfylla jorden (1Mos 1:28). Men det budet är nu uppfyllt. Det är rent av det enda av alla de bud som Gud har gett oss som vi människor har uppfyllt - och det till överdrift! Aldrig är det bra.
Men enligt den korrekta översättningen kopplas aldrig tvåsamhet och förökelse ihop på något absolut sätt. Också andra kombinationer än man-kvinna kan därför motiveras bibliskt.
Ofta motiveras vårt traditionella äktenskapsbegrepp just med skapelseordningen, där mannen och kvinnan blev skapade för att tillsammans föröka sig och uppfylla jorden.
Men vad är ett äktenskap? Det är ett förbund mellan två personer som älskar varandra, som önskar leva tillsammans och tillsammans uppfostra de eventuella barn som Gud har gett dem. Detta förbund kan formellt se olika ut i olika samhällen, kulturer och tider, men tycks vara allmänmänskligt förekommande. Att en av äktenskapets funktioner är att ge trygghet åt makarnas barn, innebär inte att ett barnlöst äktenskap skulle vara ogiltigt.
Vad är då ett kristet äktenskap? Är det inte helt enkelt ett äktenskap där makarna önskar leva tillsammans med Gud, alltså ett äktenskap mellan kristna makar?
Vad finns det i äktenskapsbegreppet som gör att det vore omöjligt att utvidga praxis från att nu gälla endast heterosexuella par till att omfatta också homosexuell kärlek?
Arnell skriver:
Inget nämns om homosexualitet [i skapelseberättelserna], den förbjuds inte! Något positivt sägs inte heller, men man bör se den homosexuella kärleken i ljuset av vad skapelseberättelserna har att säga om gemenskapens betydelse för människan, och därmed hur negativt det är för människan att leva ensam.
Gustafsson skriver:
Existensformen ”att vara homosexuell” innebär för många människor inte bara en beteckning för homosexuell orientering, utan också en social identitet och livsstil. Detta har särskilt framhållits i det sena 80-talets debatt mellan ”essentialister” och ”konstruktivister”. I denna diskussion hävdar ena lägret att homosexualiteten är något grundläggande, ”essentiellt”, hos en individ, medan det andra menar att samhället ”konstruerar” homosexualiteten i form av en mer eller mindre färdig roll, ett slags social kostym, för den som önskar så iklä sig.
Bland konstruktivismens företrädare råder oenighet om huruvida man kan välja sexuell orientering eller om teorin representerar ett metaperspektiv vilket tar sikte på kollektiva strukturer, inte individnivån. Vetenskapens rön är enligt vår mening ett led i Guds fortsatta uppenbarelse. Med stöd av dessa kan man tala om homo/bisexualiteten som tillhörande den fortgående skapelsen.
I Bibeln talas det ej om en homo/bisexuell läggning utan om genitala akter mellan personer av samma kön. Ordet ”homosexualitet” förekommer inte. Det går alltså ej att utan vidare överföra Skriftens utsagor till vår egen situation, eftersom det moderna begreppet ”homosexualitet” växte fram under 1800-talet.
