Ej för de starka i världen
men de svaga
Ej för krigare men bönder,
som ha plöjt sin jordlott utan att klaga
spelar en gud på flöjt.
Det är en grekisk saga…
I.
Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft
för himmelsk att begripa,
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?
Vem är den gode herden,
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den
och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm?
II.
Apollon bor i ett tessaliskt stall.
Ej bär han lager kring sitt gyllne hår:
han sändes från Olympens gudahall,
dömd att försörja sig som dräng ett år.
Det bor en gud i ett tessaliskt stall.
Bland tjänstefolket vandrar han förklädd.
Längst ner vid bordet är hans sked och skål.
Bland kreatur i ladan är hans bädd.
Han äger inget jordiskt föremål.
I herdekappa går en gud förklädd.
III.
Kring höstlig vaktelds bränder
församlar han frysande får
och sköter med kloka händer
de djur som ha sår.
Hans sanna hem är sagan,
hans själ är lyra och dikt.
Dock gör han utan klagan
sin jordiska plikt.
IV.
Välsignelse följer i gudarnas spår.
Om kappan än döljer hans gyllene hår,
så blomstrar den mark där han går.
Han spelar för djuren, som följa hans takt,
för solen, för skuren i nyplöjd trakt,
där döden förlorar sin makt.
V.
Husbonden må vi prisa säll,
Tessaliens monark.
När han står upp vid hanegäll
är han på helgad mark.
Ty den, som bland hans drängar bor
och äter deras mat,
är solens herre, månens bror
och stjärnornas kamrat.
VI.
Vad faller över träden
för silverglans
vid pipans bröllopskväden
och djurens dans?
Vad är det för ett rike
han kommer från,
han som ej är vår like,
men blott ett lån?
Erinrar han sig, fången
vid äng och vik,
en värld som är förgången,
en glömd musik?
Erinrar han sig lyra
och jungfrukör,
ett liv av helig yra,
som aldrig dör?
VII.
Än vandra gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.
Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.
Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.
Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
VIII.
Tror du, att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle
om inte gudar fanns?
Tror du att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle
om inte gudar fanns?
IX.
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,
lägger, som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.
Hjalmar Gullberg, ur “Kärlek i tjugonde seklet” (1933)
