Perret har på sin blogg ett inlägg med rubriken ”Tycka och tänka”. Där skriver han ett och annat som till synes är rätt vettigt.
”För det första ser jag i denna situation det som en biskops uppgift att i första hand ansvara för _hur_ de kvinnliga - och de manliga - prästerna är präster, inte _att_ de är det. Den som nu väljs stiger in i en situation, som han inte är ansvarig för. Jag har inte ställt upp för att bekämpa kvinnliga präster, eller förhindra deras verksamhet! Men jag följer min övertygelse och går inte utöver vad jag tror att är rätt utifrån Guds Heliga Ord.
För det andra ser jag inte något principiellt hinder i en "undantagssituation" som vår kyrka befinner sig i nu (i den meningen en undantagssituation att vem som än blir biskop, vad som än sker har vi olika uppfattningar) att sköta förvaltning, utbildning, administration osv helt oavsett om det är manliga eller kvinnliga ordinander. Ämbetsfrågan är en frågeställning som inte skall hanteras genom att försöka försvåra situationen, eller genom administrativa åtgärder försöka blockera någons väg. Min kompromiss är att såvitt det gäller enbart frågeställningen manligt-kvinnligt är jag beredd att göra allt för att det skall bli möjligt. Men till altaret går jag inte.”
”Vägen är inte, och kommer inte att vara, stängd för den kvinna som vill bli präst i Borgå stift, hur det än går i valet.”
”Vi har nu levt i en situation i vår kyrka där 9-10 församlingar (i hela kyrkan) har haft problem!
Dem bör vi lösa. Tillsammans. Men det är kanske 2% av alla församlingar...
Och det kanske också säger något om proportionerna, något som man kan glömma i diskussionernas hetta.”
Två frågor har jag dock.
1) Betyder ovannämnda linjedragning, med å ena sidan “vägen är inte stängd” och å den andra “till altaret går jag inte” att Perret som biskop skulle bete sig som Rimpiläinen: inte prästviga kvinnor men nog acceptera att de får tjänster i hans stift? Det såg jag redan på Rimpiläinens tid som ett underligt förfarande, men i Borgå stift skulle det förvärras av språkliga aspekter, för Borgå är ju det enda svenskspråkiga stiftet i Finland.
2) Statistik är alltid intressant. Man kan vända den lite hur man vill. 2% av alla församlingar låter lite (om siffran stämmer, är en annan sak). Men 50% av befolkningen låter betydligt mer. Och det är så många kvinnorna är. Det kanske säger något om proportionerna. Inser Perret detta?
[Edit: Jag ställde honom dessa två frågor i en kommentar till hans blogg. Han svarade följande:
"På fråga 1 är svaret ja, i stort sett.
Vad den andra punkten beträffar konstaterar jag att 2% är Paula Närhis analys av läget, alltså en som offentligt deklarerat sin positiva syn på den "nya ordningen".
50% är också missvisande, för alla kvinnor är inte förespråkare av kvinnliga präster. Och säkert finns det församlingar där situationen inte är optimal. Men i helheten är de verkliga "problemförsamlingarna" under 2%, vilket visar att man KAN - om man vill - respektera varann."
Vad förespråkarprocenten nu hade med saken att göra...]
