Han är änkling och gammal och skallig och krokig,
han är hård emot folket och grinig och gnidig,
ja, se toge jag den, ja, se då var jag tokig,
och tvi dig, din snålhans, och tvi dig och tvi dig!
Och för resten har snålhansen barn
- nej, så näggum, så näggum jag tar’n!
Men ändå när jag tänker på gården och grödan
och de smällfeta svinen och mjölkstinna korna
och vad fattiga jäntor få slita för födan
och för kläder på kroppen och läder till skorna,
ja, då tänker jag alltid som så:
hm kanske, ja, kanske ändå!
Nu förstås, är det sant, att jag lovat en annan
att bli hans, när han kommer tillbaks från Atlanten,
han är ung, han har knollriga lockar i pannan,
han är fin så han skiner, den fattiga fanten,
och jag tror, att jag höll honom kär,
om han blott, om han blott vore här!
Men ändå kan jag inte bli fri från att tänka
på den ståtliga stugan där kittlarne blänka
- en får dragas med gubben och jänka och jänka,
han är gammal och sjuk och till sist blir en änka.
Det är mycket att få, det är synd att försmå,
det är syndigt att låta det gå!
Det är sant, det är svårare synd att bedraga
den en bundit sig vid, den en lovat så heligt,
för det är som en repa en aldrig kan laga.
och mitt hjärta står still och mitt huvud blir veligt,
och det kännes som vore det gråt
i min hals, när jag tänker på’t!
Men den gubben han kommer mig aldrig ur sinnet
för hans proppade skåp och hans svällande sängar,
och jag kan inte glömma det silvret och linnet
och hans kor och hans svin och hans får och hans pengar.
Ja, jag tror att jag tar’n, ja, jag tror att jag tar’n,
om han så hade aderton barn!
Gustav Fröding, ur "Nya dikter" (1894)
