På Assistens Kirkegård i Köpenhamn anläggs en urnelund, en särskild plats för urnebegravningar av homosexuella. Den ligger nära flera kända kulturpersonligheters gravar, som H C Andersen och Sören Kierkegaard, och ska smyckas med en stor natursten och en regnbågssymbol. De som vill kan få sina namn inhuggna i stenen. Det finns plats för 36 urnor med möjlighet att utvidga för ytterligare 12.
Initiativtagare till detta är föreningen Regnbuen (Regnbågen), där den homosexuelle prästen Ivan Larsen är en av förgrundsfigurerna. Han säger:
* Vores navn og symbol - regnbuen - kan også findes i Bibelen. Her er det et tegn på, at Gud holder op med at bekrige og ødelægge mennesker. Det er altså et fredssymbol. Regnbuen, som indeholder spektrets syv farver, signalerer også mangfoldighed. Som præst i folkekirken falder det mig kun naturligt at signalere fred og mangfoldighed. *
Han anser inte att en egen begravningsplats isolerar de sexuella minoriteterna från majoritetsbefolkningen.
* Lige som vi også har vores egne steder, hvor vi kan mødes og have det sjovt, altså bøssebarer og lignende, så vil vi også gerne have et gravsted. Og det er rigtig hyggeligt, at vi har vores eget gravsted. *
Olika religiösa grupperingar - judar, muslimer, ortodoxa, ateister - har förstås sina egna begravningsplatser. Den främsta orsaken till detta är uttryckligen religionen. Små minoriteter har inte resurser till sådant, så då får de komma in på de lutherska begravningsplatserna; jag har under mina strövtåg åtminstone stött på gravar där det ligger mormoner och buddhister.
Ändå känns det nog en smula främmande att alla slags icke-religiösa minoritetsgrupperingar skall kunna ha egna ställen för sina gravar. Det är inte hbt-folket som skall behöva fixa sådant, utan samhället och kyrkan, som borde bli öppnare, så att särarten inte behöver betyda diskriminerande särbehandling längre.
Samtidigt sätter jag mig inte emot en särskild urnelund av detta slag; om någon vill ordna en sådan, så gärna för mig. Jag ställer mig bara frågande till nödvändigheten.
Å andra sidan (slår mig tanken) finns det ju redan nu begravningsplatser eller delar av sådana där folk som hade något gemensamt i livet ligger begravda. Det tydligaste exemplet på sådant är militärkyrkogårdar, såsom hjältegravarna på Sandudd i Helsingfors där min morfar ligger. Han har knappast så mycket gemensamt med dem som ligger kring honom annat än att de alla stupade under fortsättningskriget 1941-44.
Kanske diskriminering i livet också är en liknande förenande länk? Tyvärr, i så fall.
*
Källor och länkar: http://karlafhallstrom.blogspot.com/2008/04/begravningsplats-fr-regnbgsfolket.html
