Deus semper maior!

Jag skrev ett inlägg i Frågespalten 8.10.06 under rubriken Gud och Allah. På frågan om Gud och Allah är en och densamma sarade jag då "ja och nej". Nu är det aktuellt med lite mer funderingar kring temat.

Om vi ser på den utveckling som sker i Gamla testamentet, märker vi att den ursprungliga polyteismen (som inte är representerad i GT, även om den emellanåt stack upp sitt huvud) gav vika för monolatri. Grekiskans latreia betyder "tillbedjan", och monolatri är alltså tanken om att man endast får tillbe en enda gud. "Alla folk har sina gudar, men vår gud är Gud, och det är honom vi för vår del tillber," är en tanke som förekommer i tidigare delar av GT, exempelvis sådana som kan dateras till kungadömets tid. Den stränga monoteismen gör sitt intåg först i senare delar av GT, sådana som härstammar från exilen i Babylon eller efter den. Tanken här är att det finns bara en gud, och alla andra s.k. gudar är avgudar som är gjorda av människor.

Jag nämner detta därför att tanken på att kristendomens Gud och islams Allah skulle vara olika gudar är ett utslag för monolatri, inte monoteism. Om vi kristna har vår gud och muslimerna sin, betyder det att det finns (minst) två gudar, och frågan blir vilken man skall hålla sig till. Detta är följden av "nej"-svaret i det frågespaltsinlägg som jag hänvisar till ovan.

Om vi däremot räknar med ett "ja" på sagda fråga, och alltså ser att det endast finns en enda Gud, och att skillnaderna kommer av våra mänskliga tolkningar och synsätt, kan vi bibehålla vår monoteism. Dessutom placerar vi oss själva på den plats som oss anstår; att påstå sig veta vem som är en rätt Gud är ytterst arrogant, medan det är bättre att endast komma med uttalanden om vad vi själva anser. Det är klart att skillnaderna mellan muslimsk och kristen gudssyn är så stora att det är frågan om två olika religioner, och det är lika klart att jag anser att det är vi kristna som har rätt (annars vore jag väl inte kristen), men det är ändå inte frågan om olika gudar på ett existentiellt, utan endast på ett ideologiskt plan.

Länkar: http://tinyurl.com/3oq9z8

Texterna för Andra söndagen efter pingst enligt andra årgången

Första läsningen: Am 8:4-8
Hör detta, ni som trampar på de fattiga
och utrotar de svaga i landet!
Ni säger: "När är nymånadsfesten över
så att vi kan sälja säd,
och sabbaten
så att vi får öppna kornboden?
Då skall vi minska måtten
och lägga på priserna
och fuska med vågen,
köpa de fattiga för pengar
och de nödställda för ett par skor
och sälja spillet som säd."
Herren har svurit vid Jakobs stolthet
att aldrig glömma något de gjort.
Skulle inte jorden skälva för detta
så att alla som bor där får sorg?
Skulle inte hela jorden stiga och sjunka
som Nilen, Egyptens flod?

Andra läsningen: 2 Kor 8:1-9
Jag vill tala om för er, bröder, vilken nådegåva församlingarna i Makedonien har fått av Gud. Under många svåra prövningar har deras översvallande glädje och deras djupa fattigdom överflödat i den rikaste givmildhet. Jag kan försäkra: efter sin förmåga, ja, över sin förmåga har de gett. De kom självmant till mig och tiggde och bad om att få vara med och hjälpa de heliga. Och de gav inte bara det jag hade hoppats - efter Guds vilja gav de först och främst sig själva, åt Herren och åt mig. Därför kunde jag be Titus fortsätta som han börjat och se till att även denna frikostighetens gåva blir fulländad hos er. Ni som har allt i överflöd: tro, tal, kunskap, hängivenhet och den kärlek som jag har uppväckt hos er, se till att ni också ger överflödande prov på denna nådegåva.
Det här är ingen befallning. Men jag vill pröva äktheten i er kärlek genom att ställa den mot andras hängivenhet. Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Evangelium: Luk 12:13-21
Någon i hopen sade till [Jesus]: "Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig." Han svarade: "Vem har satt mig till att döma eller skifta mellan er?" Och han sade till dem: "Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar." Sedan gav han dem en liknelse: "En rik man hade fått god skörd på sina jordar. Han tänkte för sig själv: 'Vad skall jag göra? Jag har inte plats för hela skörden.' Han sade: 'Så här skall jag göra. Jag river mina lador och bygger större så att jag får rum med säden och allt annat jag äger. Sedan kan jag säga till mig själv: Nu min vän är du väl försörjd för många år framåt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.' Men Gud sade till honom: 'Din dåre, i natt skall ditt liv tas ifrån dig, och allt du har lagt på hög, vem skall få det?' Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud."

Som alla mina kolleger, har också jag ett antal vigslar inbokade längs sommaren. I slutet av april ringde jag runt till brudparen för att boka vigselsamtal, så jag har ett antal sådana nu i maj.

Plötsligt kom det ändå en överraskning. Jag hade kontaktat en brud, som skulle kolla med sin fästman angående hans arbetsturer och sedan ringa tillbaka om vår träff. I stället fick jag höra av kanslisterna att jag kan stryka den vigseln ur kalendern. Att folk ångrar sig händer förstås ibland (och bättre före vigseln än efter den!) men lite överraskande var det nog. När jag undrade varför, fick jag höra att brudgummen inte tyckte om mina åsikter och därför ville ha en annan präst. Sådant lyckas inte alltid, men den här gången gick det tydligen.
Nåja, sådant händer. Eftersom jag har uttryckt mina åsikter, får jag räkna med att alla inte gillar dem. Det har också hänt att folk har velat ha just mig precis p.g.a. mina åsikter, så det jämnar ju ut sig.

Men det var inte slut där. En annan kollega hörde om detta och undrade om jag kunde ta en vigsel som han skulle ha samma junidag som just blev ledig, eftersom han hade något annat program. Varför inte? Klart att jag hjälper en kollega om det är möjligt. Jag fick det andra brudparets uppgifter och ringde upp.
Bruden blev nästan chockad! "Oj nej, har vi inte avbokat kyrkan? Vi ska gifta oss på annan ort!"
Inte heller de ville att jag skulle viga dem. Hmm.

Sådant är livet. Men jag har nog tillräckligt med vigslar ändå...

Min ämbetsbroder Ulf Emeleus skriver i Hbl 21.5 några tankar som jag gärna vill kommentera. Han anser att homofober (som han) inte är rädda för homosexuella, trots att ordet "fobi" i grunden betyder just rädsla eller skräck. Det har han säkert rätt i. Ändå betyder ord inte alltid samma sak som den rot som de härstammar från; ordens innebörd kan anta andra nyanser längs vägen. En klaustrofob har en skräck för slutna rum och kan råka i panik i sådana. En homofob har däremot negativa, men i allmänhet inte panikartade, känslor eller åsikter om homosexuella.

Intressant är att Emeleus lite senare i texten använder ordet "gudsfruktan" - för inte heller det handlar ju om direkt fruktan, alltså skräck eller rädsla, utan där är det frågan om respekt för Gud. Också där har alltså en nyansförskjutning skett, men det sväljer Emeleus tydligen otuggat.

Vidare biter sig Emeleus nog i tummen när han utan vidare jämför förbudet mot homosexuella handlingar med förbuden mot t.ex. stöld eller mord. Att dessa är centrala visas av att de finns med bland de tio budorden, medan förbudet mot homosex inom kristendomen står på samma nivå som exempelvis förbudet mot att ploga med två olika sorters dragdjur eller att ha kläder av två olika sorters fibrer. Ingenting tillnärmelsevis så relevant som Emeleus utmålar, alltså. I ljuset av det dubbla kärleksbudet kan vi med gott samvete lämna detta därhän.

Karl af Hällström
pastor

*

Publicerad i Hufvudstadsbladet 24.5.08
tillsammans med elva andra insändare med samma tema.

Nu blir det val av kontraktsprost i domprosteriet. Den 27 maj samlas prosteriets präster och röstar på någon av kyrkoherdarna, och så utser domkapitlet (dk) en av de tre som har fått flest röster till kontraktsprost för den kommande sexårsperioden.

Jag har lite åsikter om detta (vilket knappast förvånar någon).

1. Den förre ordinarie kontraktsprosten var domprost Lars Schmidt, som avgick med pension 2004. Dk har inte tidigare utlyst kontraktsprostval med motiveringen att domprosttjänsten först skall besättas. Den motiveringen är svag, som vi snart skall se.
Följden har hur som helst varit, att över en halv (potentiell) valperiod har förflutit utan att domprosteriet har haft ordinarie kontraktsprost. Dk kunde förstås inte räkna med en så utdragen process, men när dess längd klarnade kunde väl något ha gjorts.

2. Under den gamla kyrkolagen var domprosten självskriven kontraktsprost i domprosteriet, men i och med 1994 års kyrkolag ändrades detta; domprosten kan förstås fortfarande väljas till kontraktsprost eftersom han är en av prosteriets kyrkoherdar, men automatiken är slopad.
Domprost Schmidt tillträdde 1991 som kyrkoherde, domprost och kontraktsprost, och valdes sedan enligt de nya reglerna från 1994 framåt. Då lär åsikten ha uttryckts att domprosten bör vara kontraktsprost, eftersom han ju ändå rör sig på dk, och kontakten därmed är naturlig.
Argumentet är dock bakvänt. Om domprosten fungerar också som kontraktsprost, sker det en helt onödig maktkoncentrering. Det vore bättre att sprida ut ansvaret på flera än att koncentrera det i få händer. Dessutom är vägen till dk i Borgå inte lång för någon av domprosteriets kyrkoherdar - det rör sig om några få tiotal kilometer (eller mil, om man vill tala rikssvenska).
Därför fanns det inte heller någon egentlig orsak att vänta så här länge med kontraktsprostvalet. Men det är väl för sent att gråta över spilld mjölk.

3. Borgå svenska domkyrkoförsamling är den överlägset största församlingen i prosteriet, liksom Borgå är den överlägset största staden i Östnyland. Detta gör att den borgåcentrerade domprosten kan ha (och har!) svårt att på ett emotionellt plan förstå sig på det storebrorskomplex som de mindre orterna och församlingarna har gentemot Borgå. Detta kände jag själv av under min tid som t.f. kyrkoherde i Pernå för några år sedan. Borgå klarar sig bra på egen hand, men de övriga församlingarna har mer att hämta i ett ökat samarbete.
Därför bör kontraktsprosten vara någon annan än kyrkoherden i den största församlingen. Då kommer med säkerhet också andra samarbetsformer än de lagstadgade att skapas.

Ytterligare en aspekt är förstås, att det finns alltför få kvinnor på ledande poster i stiftet. Det skulle därför inte skada med en kontraktsprost av kvinnligt kön. En av kandidaterna, Helene Liljeström från Sibbo, är mig veterligt kvinna, och jag kommer att rösta på henne.

Men framför allt kommer jag inte att rösta på domprosten - inte för att jag har något emot Mats Lindgård som person, tvärtom, utan för att de strukturella och principiella problemen med en sådan uppgiftskoncentration är för stora.

Författaren Aleksis Kivis sista ord lär ha varit "Minä elän!" (Jag lever!) Jag har alltid antagit att det var frågan om en reaktion på någon som hade dragit en alltför tidig slutsats om hans frånfälle, men det är ju ironiskt att han dog efter att ha uttalat just de orden. Famous last words, minsann!

Med risk att råka ut för detsamma vill också jag härmed ge ett livstecken ifrån mig. Jag lever och arbetar, men har inte haft energi att blogga på den sista tiden. Orsaken är helt enkelt de tolvtimmarsdagar jag gör. Situationen ändrar nog till sommaren; när mitt skriftskolläger börjar, gör jag tjugofyratimmarsdagar i stället...

Nej, så dystert är det väl inte. Jag har ett ledigt veckoslut framför mig, bara jag orkar ett par dagar till. Sedan skall jag väl orka blogga igen; det finns nog ett och annat att komma med "kyrkliga kommentarer" om!

Allt gott till dess!

Texterna för Pingstdagen enligt andra årgången

Första läsningen: Jer 31:31-34
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel och med Juda, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder när jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egypten, det förbund med mig som de bröt, fastän jag var deras herre, säger Herren. Nej, detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: "Lär känna Herren", ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren. Jag skall förlåta dem deras skuld, och deras synd skall jag inte längre minnas.

Andra läsningen: Apg 2:1-13
När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: "Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber - ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar." I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: "Vad betyder detta?" Men andra gjorde sig lustiga och sade: "De har druckit sig fulla på halvjäst vin."

Evangelium: Joh 14:15-21
Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande. Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er. Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er. Ännu en kort tid, sedan ser världen mig inte längre, men ni skall se mig, eftersom jag lever och ni kommer att leva. Den dagen skall ni förstå att jag är i min fader och ni i mig och jag i er. Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom."

Det var på tiden att Henrik Perrets motbjudande utläggningar bemöttes. Det har biskop Gustav nu gjort (Kp 19/08). Tack!

http://tinyurl.com/4nq55h

If you judge people, you have no time to love them.

- mother Teresa

Jag träffade en man från Pakistan för en tid sedan. Han är kristen i ett land där den överväldigande majoriteten är muslimer. Att de kristna i Pakistan hålls fattiga genom att de inte tillåts grunda företag, att de diskrimineras i utbildning och rättsväsende och att de ofta råkar ut för våldsbrott är inga nyheter. Vilket dock inte gör det mindre upprörande.

En nyhet var däremot för mig det som denne pakistanier berättade, nämligen att de finländska myndigheterna tar del i diskrimineringen av kristna pakistanier. En muslim som anhåller om visum vid ett finländskt konsulat i Pakistan har inga större svårigheter att få sin ansökan beviljad (vilket förstås är OK). Om det däremot är en kristen som ansöker, blir ansökan regelmässigt avslagen.

Kan detta stämma? Vad beror det på i så fall, alltså vilket svepskäl har de hittat på den här gången? Är det någon som vet?