Min klasslärare hette Hedvig Holmberg, minns jag, när jag började i första klassen i Bangatans folkskola på hösten 1974. Jag hann faktiskt gå två klasser i folkskola innan grundskolan infördes i Helsingfors år 1976, och ”Banan” blev Cygnaeus lågstadieskola. Tant Heddi var redan pensionerad, men hoppade in med oss under ett års tid, då det tydligen var brist på lärare.
En tydlig minnesbild som jag har från den tiden är hennes undervisning om bönen. Förutom att vi t.ex. fick lära oss Fader vår utantill, lärde hon oss nämligen, att då man ber skall man hålla händerna stilla. Hon menade förstås att man inte skall syssla med en massa annat på samma gång som man ber, men lilla Kalle, 7 år, uppfattade inte hennes nyans, utan gjorde ett experiment när vi nästa gång hade rast. Jag sprang över skolgården och försökte samtidigt hålla händerna stilla så att jag skulle kunna be. Som alla förstår misslyckades jag; det går ännu att hålla armarna någorlunda orörliga när man går, men det är mycket svårt att göra det när man springer.
Kotimaa-lehti julkaisi referaatin parista kirkon homoseminaarin alustuksesta. http://tinyurl.com/3x4m6d
Piispa Juha Pihkalan ajatukset närkästyttävät minua. Minusta nimittäin kirkkojen näkyvään yhteyteen sinänsä on hyvä pyrkiä, mutta hinta on liian korkea, jos se sisältää ihmisten, heidän ihmisarvonsa tai heidän oikeuksiensa murskaamista! Juha-piispa saisi hävetä!
Lisäksi lehden kotisivulla on äänestys kysymyksestä ”Hyväksyisitkö homoparien kirkollisen siunaamisen?” Käypä äänestämässä! http://www.kotimaa.fi/kotimaa/
***
Kotimaa har en artikel som refererar ett par av inläggen på seminariet, nämligen de som hölls av Kai Peltola (som jag tidigare har refererat) och av Tammerforsbiskopen Juha Pihkala. http://tinyurl.com/3x4m6d
Enligt artikeln kommer Pihkala med uttalanden som i mina ögon är något besynnerliga. Hans grundinställning är att ”ingen kyrka som har förbundit sig till ekumeniskt arbete borde göra beslut som försvårar förverkligandet av kyrkornas synliga enhet.” Njaa… nå… kanske… Så säger han å ena sidan att den pastorala (alltså själavårdande) synvinkeln på homosexualitet bör stiga ur trons innehåll, ur sanningen och ur kärleken, och undrar å den andra: ”Är denna fråga så viktig ur trons och kärlekens synvinkel, att lutheranerna i Finland är redo att säga: ’Låt mina rättigheter förverkligas fastän ekumeniken skulle försvinna’?”
För mig är det helt klart att det är så. Fastän vi strävar efter gemenskap med andra kyrkor (vilket jag är mycket positivt inställd till) så får det inte ske genom att vi trampar på andra människor, deras människovärde och deras rättigheter. I så fall har den ekumeniska gemenskapen och enheten ett alltför högt pris! Pihkala borde skämmas över att ens föreslå att det priset skulle vara acceptabelt!
På Kotimaas hemsida (http://www.kotimaa.fi/kotimaa/) finns dessutom en omröstning om frågan: Skulle du godkänna en kyrklig välsignelse av homosexuella par? I skrivande stund (med 447 röster) har 52,1% svarat nej, 43,6% svarat ja och 4,3% erkänt sig vara mindre vetande. Vad anser du? Rösta gärna!
Kun tänään olin tyttäreni (Antonia 2v.) kanssa polilla, en pystynyt käyttämään suomen kieltä juuri ollenkaan. Kun tyttäreni kärsi, minulle tuli musta aukko, vaikka itse olin täysin terve. Onneksi lääkäri ymmärsi ruotsia.
Tämä osoittaa (jälleen kerran) miten tärkeätä on hoidon saaminen omalla äidinkielellä!
(Luojan kiitos! Antonialla ei ole pahempia vammoja. Kipulääkityksellä luultavasti pärjätään.)
***
Jag var med Antonia, 2 år, till sjukhuset idag. Hon hade skadat handleden och var gråtig också efter att vi på telefonjourens inrådan hade gett henne Panadol. Vi for därför till HVC-jouren på Borgå sjukhus för att se om det var något värre fel. Det var det inte. Tack och Lov!
Vi blev väl emottagna. Vi kom till jouren ca 20.20, och fick gå före kön till läkaren med tanke på att röntgenavdelningen stänger 20.30. Läkaren granskade handen och armen och konstaterade att inget var brutet, så sist och slutligen behövdes ingen röntgen, men det var omtänksamt av dem att göra så i alla fall. Vi fick ett recept på smärtstillande medel, och nu sover flickan lugnt. Tack till alla!
Men det var inte det som var poängen med detta inlägg. Läkaren var finskspråkig och ville inte själv tala svenska med mig (men gjorde det nog med Antonia), men hade ändå inget emot att jag talade svenska. Och det var lika bra. Även om jag talar en i det närmaste fullkomlig finska, har studerat på det språket och ofta använder det i jobbet, skar mina finskakunskaper ihop i den stressade situation när min dotter led. Jag hittade helt enkelt inte ord när jag skulle beskriva vad som hade hänt, utan måste byta till svenska.
Jag bara funderar: om jag, som kan språket och själv var fullt frisk, råkade ut för en språklig blackout av det slaget - hur skall det då inte vara för sjuka människor, som av någon orsak brukar flockas till ett sjukhus? Hur är det med barn som inte ännu har lärt sig andra språk eller gamla som har hunnit glömma dem?
Detta visar än en gång för mig hur viktigt det är med vård på det egna modersmålet!
Som jag har skrivit tidigare här på bloggen, pågår ett seminarium 15-17.1.07 i Helsingfors. Rubriken för detta och ett seminarium till i november är Kirkon parisuhdelakiseminaarit 2007 (Kyrkans seminarier om partnerskapslagen 2007). På måndag behandlades temat ur exegetisk, på tisdag ur etisk och idag på onsdag ur ekumenisk synvinkel. Hittills har sammandrag av måndagens inlägg publicerats på seminariernas hemsida (http://www.evl.fi/kkh/ktk/parisuhde/Kirkotjahomoseksuaalisuus/), men jag hoppas att de övriga också kommer i sinom tid.
På måndag höll docent Kari Kuula (Kuopio) en inledning under rubriken Eksegetiikasta hermeneutiikkaan - homoseksuaalisuus raamattuteologisena kysymyksenä (Från exegetik till hermeneutik - homosexualiteten som en bibelteologisk fråga). Detta kommenterades av professorerna Antti Laato (Åbo) och Martti Nissinen (Helsingfors).
Sedan var det stiftsdekan Kai Peltonens (Esbo) tur. Hans inledning hade rubriken Homoseksuaalisuus ja raamatullisuus Suomen evankelis-luterilaisessa kirkossa (Homosexualitet och bibliskhet i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland). TD Riitta Särkiö (Lahtis) och stiftsdekan Kaarlo Kalliala (Åbo) kommenterade.
Kuula sade bl.a:
Vi måste fråga vad den heliga Skrift lär om homosexualiteten, och passagerna måste granskas exegetiskt, alltså utgående från en historisk undersökning av texterna, och hermeneutiskt, vilket innebär att fundera över vilket texternas budskap är till oss idag. De hermeneutiska tillämpningarna kan bara stiga ur sådana exegetiska synsätt, som är så oomtvistade som möjligt. En teologisk tillämpning kan inte byggas på osäkra antaganden. […]
Då Bibeln hänvisar till homosexuellt beteende, avvisas fenomenet strikt och villkorslöst. Mången modern människas uppfattning om homosexualiteten har dock förändrats i en tolerantare riktning. Ur Bibelns hänvisningar stiger fyra hermeneutiska problem, som vi måste ta i betraktande då vi frågar var den heliga Skrift lär dagens kristna om homosexualiteten.
1) Motsvarighetsproblemet: Motsvarar Bibelns tal om homosexuellt beteende det som vi idag menar med homosexualitet?
2) Tillräcklighetsproblemet: Är Bibelns behandling av synpunkter i anknytning till homosexualiteten tillräckligt omfattande för att dagens kristna skulle kunna forma en åsikt om saken?
3) Enhetsproblemet: Är de bibelställen som avvisar homoerotik i en så organisk enhet med den övriga antropologin i den heliga Skrift, att den bibliska människosynen inte lämnar något som helst teologiskt tillåtet utrymme för homosexualitet?
4) Kultur- och humanitetsproblemet: Vi anser att vissa av Bibelns utsagor är synsätt som är bundna till den tidens kultur, och som inte har samma Guds ords tyngd för nutidens människors liv som vissa andra bibliska läror. Det är svårt att skilja kulturbundna åsikter från Bibelns tidlösa sanningar. Vissa anser att de ställen som hänvisar till homosexualitet hör till den senare gruppen, andra uttolkare är av annan åsikt.
Laato går i sin kommentar medvetet emot vad Nissinen har skrivit i sina böcker (Nissinen är den finländska exeget som mest har sysslat med frågan om homosexualitet och homoerotik i Bibeln). Angående Kuulas fyra punkter säger har:
1) Bibeln går inte emot homosexuell läggning eller samkönad vänskap och kärlek, utan endast homosexuella handlingar.
2) Homosexualiteten var känd och godkänd i det grekisk-romersk samhället. Paulus förkastar alltså inte sådant som han inte känner till.
3) I kristenheten (ekumeniskt) läser man Paulus så att synd (t.ex. homosexualitet) inte endast är något ont, utan något som är mot livets egna lagar.
4) Det finns inget bud om att bibehålla slaveriet. Kvinnan är underkastad mannen i GT, men Paulus ger henne rätt till frälsning (Gal 3:28). Homosexualitet fördöms dock genomgående.
Nissinen konstaterar i sin kommentar att en ansvarsfull hermeneutik kräver att man är medveten om skillnaden mellan dåtidens värld och nutidens, samt att de som sysslar med hermeneutik är medvetna om sina tolkningsprinciper och motivationer.
Vad gäller förståelsen av sexuella olikheter skiljer sig Bibelns patriarkaliska samhälle fullständigt från dagens individualistiska. Då såg man människan ur samhällets synvinkel, medan det nu är tvärtom. Den nuvarande tolkningen av samkönade förhållanden grundar sig på begreppet homosexualitet, som togs i bruk på 1890-talet och som är okänt i Bibeln. Den nuvarande situationen har inget jämförelseobjekt i världshistorien, och Bibeln säger inget om den.
Inget av de s.k. ”homoställena” i Bibeln har någonting att göra med den samhälleliga situation och de förhållanden människor emellan, som partnerskapslagen berör. Därför är den gyllene regeln och det dubbla kärleksbudet de principer som vi bör följa i detta sammanhang. Likaså stöds detta av Jesus-orden ”Sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten” och ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer”.
Jag återkommer till Peltonen och hans kommentatorer.
Der 65-jährige James Masih und der 70-jährige Buta Masih wurden am 24. November 2006 von einem Gericht in Faisalabad in Pakistan zu zehn Jahren Haft verurteilt, weil sie Koranseiten mit dem Müll verbrannt haben sollen.
***
Den tyska evangeliska nyhetsbyrån idea har varje månad en “Gefangener des Monats” (http://www.idea.de/startseite/nachrichten/gefangener-des-monats/), någon som har råkat illa ut för att den är kristen. På hemsidan finns en pdf-fil med ett brev som man kan skicka till de styrande i det aktuella landet.
I december 2006 var “Månadens fånge” två personer, James och Boota Masih från Pakistan. De båda männen (65 resp. 70 år gamla) är analfabeter, som anklagades för att ha bränt korantexter tillsammans med avfall. Efter att med knapp nöd ha blivit räddade från att bli lynchade av en uppretad folkhop, blev de dömda till tio års fängelse av en domstol i Faisalabad.
I Pakistan kan brännande av koransidor ge livstids fängelse, medan skymf av Profeten ger dödsstraff.
Vad jag är medial plötsligt! Idag i Radio X3M, imorgon i Vasabladet… Vad är det i övermorgon, månne? Kanske Kansan Uutiset eller någon annan KU-tidskrift slår till? Man vet aldrig!
Nå, det finns ju en enkel förklaring till att intresset hopar sig just nu: Biskopsmötets seminarium, som behandlar sådana frågor som jag (emellanåt) har tagit upp här på bloggen.
Olen nyt osittaisella hoitovapaalla! Teen siis neljäpäiväistä työviikkoa.
***
Jag fick idag ett brev från domkapitlet. Där stod:
"Domkapitlet har beviljat Er begärd partiell vårdledighet (20%) 15.1.2007-31.12.2008 ... "
Och det lät ju bra (om än något styltat, som vanligt). Men så gick de snåljåparna och fortsatte:
"... sålunda att er ordinarie lön reduceras med 20%."
Och det hade de kunnat låta bli!
Jag kommer alltså i regel att framöver jobba torsdag till söndag. Jag har rätt att vara vårdledig tills mitt yngsta barn går ut tvåan (i lågstadiet, alltså, inte gymnasiet), vilket torde ske 2014. Men vi ska nu se hur länge det behövs. Det är alltid så mycket enklare att sia om det förflutna än om framtiden...
I dagens TV-nytt intervjuades några deltagare i det seminarium om homosexualiteten som jag bloggade om tidigare. Det var biskop Gustav Björkstrand, omsorgsprästen Björn Nalle Öhman och teol.stud. Monika Pensar-Granroth, som är svensk kontaktperson för Gemenskapsrörelsen.
Jag reagerade lite på vad biskopen sade. När han fick frågan om han tycker att seminariets tema är viktigt, funderade han lite och sade (fritt refererat) att det för enskilda människor kan vara viktigt och att det teologiskt är viktigt att behandla en potentiellt splittrande fråga av det här slaget, men att man kanske hellre borde diskutera de 20.000 barn som svälter ihjäl.
Biskopen specificerade inte var han tog just detta antal. Är det 20.000 barn per år i världen, eller är det något annat område och någon annan tidsrymd det är frågan om? Jag vet inte. Alltför många är det hur som helst ändå, det är helt klart. Och svältande barn är ett viktigare problem än sexuellt likaberättigande (för alla utom de drabbade själva), det kan jag också hålla med om.
Ändå håller jag inte riktigt med biskopens tankegång här.
Han antyder för det första att vi inom kyrkan inte gör någonting åt nöden i världen. Det stämmer inte. Vi kunde säkert göra mera, men vi har t.ex. Kyrkans utlandshjälp och missionsorganisationerna som arbetar hårt med just den här sortens frågor - mest förstås på ett förebyggande plan. Vilket dock på lång sikt är det viktigaste.
För det andra har vi säkert resurser att tackla fler än ett problem på en gång. Vi har ingen orsak att koncentrera oss på bara en orättvisa, hur behjärtansvärd den än är, om det innebär att alla andra orättvisor skall förträngas.
För det tredje är det skillnad på sådana orättvisor som redan existerar och som vi eventuellt kunde göra något för, och sådana orättvisor som vi själva är den direkta orsaken till. Att vi inom kyrkan diskriminerar regnbågsfolket är uttryckligen vårt fel! Svälten i världen är det inte.
I en så stor organisation som kyrkan är, behöver alla inte göra allt. De som deltar i biskopsmötets seminarium har fått som uppgift att lösa problemet med bristen på jämlikhet för sexuella minoriteter. Deras ansvar är att sköta den uppgiften på bästa sätt. Det är andra personer inom kyrkans organisation som har som sin specifika uppgift att göra en insats för svältande barn. Det ena utesluter på intet sätt det andra, utan tvärtom skall båda uppgifterna skötas väl.
The Anglican Community seems to be going towards a definite split at their summit in Tanzania in February. The division is between liberals (who favour women priests and gay rights) and conservatives (who ... er ... don't).
See the links at the end.
***
Splittringen inom den anglikanska kyrkofamiljen fortsätter och accelererar. Den 17 december beslöt två av de största församlingarna i den episkopala kyrkan (som anglikanerna kallas i USA) att lämna sitt stift och i stället underordna sig ärkebiskop Peter Akinola i Nigeria. Nu har 21 av USA:s episkopala församlingar har lämnat sitt modersamfund som ingår i den Anglikanska världsunionen. Istället har man anslutit sig till Akinolas antihomosexuella anglikanska rörelse.
En intressant detalj är naturligtvis att de som lämnar den episkopala kyrkan anklagar dem som stannar kvar för att splittra kyrkan. Det känns något bakvänt, måste jag erkänna.
Akinola har gjort sig känd som en mycket konservativ, stridbar och homofob kyrkoledare, som utmanar ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams (bild). Ärkebiskopen av Canterbury har varit den anglikanska kyrkofamiljens andliga ledare ända sedan 1500-talet (fast inte Williams personligen, förstås), men nu anser Akinola och många andra med honom att det är dags för en nyordning. De anser att de inte längre kan stanna kvar i en kyrka som har blivit så liberal att homosexuella präster och t.o.m. biskopar accepteras, och anklagar Williams för denna utveckling. Att en kvinna, Katharine Jefferts Schori, valdes till primat (kyrkoledare) för den episkopala kyrkan (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/06/nyhet-kvinnlig-biskop-leder-usas.html) är förstås i Akinolas ögon ytterligare ett tecken på dess förfall, särskilt som hon dessutom är ”pro-gay”.
Akinola ger sitt stöd till den hårdföra antihomosexuella lagstiftning som väntas bli antagen i Nigerias nationalförsamling under året. Lagen kan leda till att det blir olagligt att tillhöra en gayorganisation, läsa gaylitteratur, se filmer med gaytema, besöka gaysajter på nätet, och umgås med två eller fler homosexuella samtidigt. Lagen kommer även att förbjuda samkönade äktenskap. Att bryta mot lagen föreslås ge upp till fem års fängelse.
Sexuella kontakter mellan samkönade är redan förbjudet i Nigeria och kan ge dödsstraff i de muslimska delarna av landet och fängelse i de kristna delarna.
Trettioåtta anglikanska primater kommer att träffas i Tanzania i februari. Akinola och andra afrikaner (med undantag av de sydafrikanska ledarna) har meddelat att de kommer att frysa ut Jefferts Schori, och de nigerianska, tanzanianska och andra afrikanska kyrkor har meddelat att de säger upp bekantskapen med den episkopala kyrkan. Williams är mycket nedslagen och fruktar att han inte kommer att kunna hålla ihop kyrkan längre.
De anglikanska kyrkorna har totalt 77 miljoner medlemmar, varav mer än 15 miljoner bor i Nigeria. 26 miljoner lever i England, 8 miljoner i Uganda, 5 miljoner i Sudan, 4 miljoner i Australien, 2,5 miljoner i Kenya, 2,4 miljoner i USA, 2 miljoner i Tanzania, 800 000 i Kanada och en halv miljon i Nya Zeeland. Dessutom finns mindre församlingar över hela världen, också i Finland (http://home.icon.fi/~anglican/).
