Svält och sexuellt likaberättigande

I dagens TV-nytt intervjuades några deltagare i det seminarium om homosexualiteten som jag bloggade om tidigare. Det var biskop Gustav Björkstrand, omsorgsprästen Björn Nalle Öhman och teol.stud. Monika Pensar-Granroth, som är svensk kontaktperson för Gemenskapsrörelsen.

Jag reagerade lite på vad biskopen sade. När han fick frågan om han tycker att seminariets tema är viktigt, funderade han lite och sade (fritt refererat) att det för enskilda människor kan vara viktigt och att det teologiskt är viktigt att behandla en potentiellt splittrande fråga av det här slaget, men att man kanske hellre borde diskutera de 20.000 barn som svälter ihjäl.
Biskopen specificerade inte var han tog just detta antal. Är det 20.000 barn per år i världen, eller är det något annat område och någon annan tidsrymd det är frågan om? Jag vet inte. Alltför många är det hur som helst ändå, det är helt klart. Och svältande barn är ett viktigare problem än sexuellt likaberättigande (för alla utom de drabbade själva), det kan jag också hålla med om.

Ändå håller jag inte riktigt med biskopens tankegång här.
Han antyder för det första att vi inom kyrkan inte gör någonting åt nöden i världen. Det stämmer inte. Vi kunde säkert göra mera, men vi har t.ex. Kyrkans utlandshjälp och missionsorganisationerna som arbetar hårt med just den här sortens frågor - mest förstås på ett förebyggande plan. Vilket dock på lång sikt är det viktigaste.
För det andra har vi säkert resurser att tackla fler än ett problem på en gång. Vi har ingen orsak att koncentrera oss på bara en orättvisa, hur behjärtansvärd den än är, om det innebär att alla andra orättvisor skall förträngas.
För det tredje är det skillnad på sådana orättvisor som redan existerar och som vi eventuellt kunde göra något för, och sådana orättvisor som vi själva är den direkta orsaken till. Att vi inom kyrkan diskriminerar regnbågsfolket är uttryckligen vårt fel! Svälten i världen är det inte.

I en så stor organisation som kyrkan är, behöver alla inte göra allt. De som deltar i biskopsmötets seminarium har fått som uppgift att lösa problemet med bristen på jämlikhet för sexuella minoriteter. Deras ansvar är att sköta den uppgiften på bästa sätt. Det är andra personer inom kyrkans organisation som har som sin specifika uppgift att göra en insats för svältande barn. Det ena utesluter på intet sätt det andra, utan tvärtom skall båda uppgifterna skötas väl.