Modersmålet i sjukvården

Kun tänään olin tyttäreni (Antonia 2v.) kanssa polilla, en pystynyt käyttämään suomen kieltä juuri ollenkaan. Kun tyttäreni kärsi, minulle tuli musta aukko, vaikka itse olin täysin terve. Onneksi lääkäri ymmärsi ruotsia.

Tämä osoittaa (jälleen kerran) miten tärkeätä on hoidon saaminen omalla äidinkielellä!

(Luojan kiitos! Antonialla ei ole pahempia vammoja. Kipulääkityksellä luultavasti pärjätään.)

***

Jag var med Antonia, 2 år, till sjukhuset idag. Hon hade skadat handleden och var gråtig också efter att vi på telefonjourens inrådan hade gett henne Panadol. Vi for därför till HVC-jouren på Borgå sjukhus för att se om det var något värre fel. Det var det inte. Tack och Lov!

Vi blev väl emottagna. Vi kom till jouren ca 20.20, och fick gå före kön till läkaren med tanke på att röntgenavdelningen stänger 20.30. Läkaren granskade handen och armen och konstaterade att inget var brutet, så sist och slutligen behövdes ingen röntgen, men det var omtänksamt av dem att göra så i alla fall. Vi fick ett recept på smärtstillande medel, och nu sover flickan lugnt. Tack till alla!

Men det var inte det som var poängen med detta inlägg. Läkaren var finskspråkig och ville inte själv tala svenska med mig (men gjorde det nog med Antonia), men hade ändå inget emot att jag talade svenska. Och det var lika bra. Även om jag talar en i det närmaste fullkomlig finska, har studerat på det språket och ofta använder det i jobbet, skar mina finskakunskaper ihop i den stressade situation när min dotter led. Jag hittade helt enkelt inte ord när jag skulle beskriva vad som hade hänt, utan måste byta till svenska.

Jag bara funderar: om jag, som kan språket och själv var fullt frisk, råkade ut för en språklig blackout av det slaget - hur skall det då inte vara för sjuka människor, som av någon orsak brukar flockas till ett sjukhus? Hur är det med barn som inte ännu har lärt sig andra språk eller gamla som har hunnit glömma dem?

Detta visar än en gång för mig hur viktigt det är med vård på det egna modersmålet!