Deus semper maior!

För några dagar portade jag teol.dr. Sven-Olav Back (sign. F. Sven - F. torde stå för ”Fader”, inte ”farbror”, som någon tolkade det) från min blogg, då han understod sig att betvivla att jag är kristen. Han har inte försökt på nytt sedan dess. På den här bloggen, alltså.

Men på neutral mark fortsätter han med sina retorik. Thomas Illman skrev på sin blogg (http://www.bloggen.fi/thomasillman/) ett inlägg med rubriken ”Jag är homofob”, och det avslutade han så här:

Måste man personligen känna en viss typ av människor för att "bedöma" dem? Jag känner t.ex. inte personligen någon som är nynazist. Ända anser jag att jag bestämt kan ta avstånd från nynazismen. Och jag anser även att jag kan ha en åsikt om huruvida homosexualitet är rätt eller fel utan att personligen känna en homosexuell person.

Jag kommenterade på följande sätt:

Det sista måste jag ge dig rätt i (din homofobi eller heteronormativitet tar jag dock naturligtvis avstånd från). Det klingar falskt att höra folk som säger t.ex.: "Jag har ingenting emot homosexuella - några av mina bästa vänner är homosexuella!" Det är inte (de påstådda) vänskapsbanden som avgör, utan just åsikterna, såsom du säger. - Sedan är det en annan sak att många säkert känner homosexuella utan att veta om det ...
Kalle

Detta föranledde Back att kommentera något helt annat:

"Kalle" säger sig vara så jesustrogen SÅ, men den pride-"Jesus" han följer är "Kalles" egen skapelse. Någon sådan Jesus har aldrig funnits. Den verklige Jesus var och är "heteronormativ" som knappast någon annan.
F. Sven

Jag kom med ett (erkänt spydiskt) svar:

Passa du, Sven-Olav, på att komma med dina magsura kommentarer här, nu när du är portförbjuden på min blogg...
Kalle utan citationstecken

Back gillade det inte (och stavfelet är hans):

Kalles avledande manöver kan inte dölja det enkla faktum att han inte själv vill ta det fulla ansvaret för sina från die Zeitgeist övertagna värderingar (observera det avslöjande "naturligtvis" i kommentaren ovan), utan försöker dölja sig bakom "Jesus". Den Jesus som Kalle stöder sig på är hans egen konstruktion. Den typ av "teologiskt" resonamang som Kalle står för, är känt och avslöjat sedan långa tider tillbaka. Åtminstone i den kritiska diskussionen. Kalle gillar emellertid inte att själv råka ut för kritiska invändningar - och det oberoende av om de är fotade i adekvata observationer eller ej. Så enkelt är det faktiskt.
F. Sven

Enkelt, ja. Det är det som Back gör det för sig. Det mesta går jag förbi med den tystnad det förtjänar.

Men att han kallar min Herre, Frälsare och vän för en “konstruktion” får han nog stå för själv. Jesus är en person, inte en konstruktion. Jag skulle rekommendera att också Back stiftar bekantskap med honom, “Ty han talar ej latin - som den grå teologin vilken halkat på sin egen halhets halka - Men han talar som en ton ur en mjuk violin och han talar såsom aftonens svalka,” som Nils Ferlin uttrycker det i en dikt som 6.6.06 publicerades också på denna blogg (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/06/ferlin-kan-du-hra-honom-komma.html).

Detta är sista gången som Back kommer till tals här. Amen.

Jag talar till mina vuxna barns änglar:
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?

Och när de förnekar er och livet,
vänder ni er bort och gråter,
men stannar kvar?

De behöver er,
mer än då de var små,
de behöver er förtvivlat,
för ungdomen är den svåraste tiden.
Allting skall avgöras på egen hand,
man skall rycka sig lös,
tänka igenm allt själv,
vill inte veta av änglar.

O, mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa,
men ni får.
En mor kan inte längre råda,
men er visdom är Guds.

Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen,
att finna den rätta vägen,
deras enda väg!

Viola Renvall, ur "Innerst" (1962)

English summary:
I quote two articles in the Swedish Christian newspaper "Dagen", that concern leadership in the churches.
One of the articles claims, based on an American study, that the pastors' style of leadership is too distant and hands-off to be effective and reach the parishioners.
The other warns against the tendency to try to apply American management litterature and theories directly to the situation here in Europe. More important than the latest ideas would be a more thorough knowledge of the demands and needs of the parishioners and their situation.
Important thoughts, but how to apply them in Finland?

***

Två artiklar i tidningen Dagen tar upp ledarskapet i församlingarna och i kyrkan i stort. Det är intressanta artiklar, värda att begrundas.

Den första artikeln (Kyrkans problem: De opersonliga ledarna) citerar den amerikanska analytikern George Barna, som menar att församlingsledningen alltför ofta försöker leda på alltför stort avstånd från församlingsmedlemmarna. En närmare kontakt skulle krävas. Dessutom borde man upphöra att se till antal gudstjänstbesökare, anställda eller verksamhetsformer som någon tillförlitlig mätare på hur väl församlingen lyckas i sin uppgift. I stället för denna kvantitativa uppföljning borde en kvalitativ uppföljning göras.

”När man talar om framgång i termer av antalet mötesbesökare, hur mycket som offras i kollekten, hur många anställda församlingen har eller vilken verksamhet vi kan erbjuda är det ett tecken på att man missuppfattat hela syftet med evangeliet och församlingen. Vad vi skulle söka efter är förändrade liv, hur människor påverkas i sin vardag av relationen med Kristus. Och det kan församlingens pastorer aldrig veta något om utan nära personliga relationer med sina medlemmar, menar Barna.”
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=118009

I den andra artikeln (”Det blir ofta tokigt om vi tillämpar amerikanska teorier rakt av”) är det Per Svensson som kommer till tals. Han arbetar med att utbilda framtidens företagsledare på Chalmers tekniska högskola, men är också medlem i Backdalskyrkan i Göteborg och har mångårig erfarenhet av styrelsearbete inom kristna missionsorganisationer.

”Per Svensson varnar för ledarskapslitteratur från USA.
– Mycket av amerikansk ledarskapsfilosofi utgår från en situation som inte finns i Sverige, säger han. Vi har en annan ledarskapskultur i Sverige – inte minst i våra församlingar. Det blir ofta tokigt om vi tillämpar amerikanska teorier rakt av från kända managementgurus eller från kristenhetens egna superkändisar. Böckerna är ofta skriva i speciella situationer och det finns så stora skillnader mellan USA och Sverige att slutsatserna knappast är tillämpbara hos oss.
– För managementlitteraturens råd gäller att de inte utan mycket noggrann reflektion kan tillämpas i en församlingssituation.
Per Svensson anser att en ledare i stället måste göra sitt arbete på hemmaplan. Grunden för att leda en församling är relationen mellan ledaren och medlemmarna, inte trender, teorier och strategier som hämtas från andra sidan Atlanten.
– Man måste ha en sann bild av dem man ska leda, annars kan man inte fungera i ledarställning.”
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=118011

Tänkvärda tankar. Hur mycket av dem kan appliceras på vår situation i Finland, månne?

*Uppdatering*: Dagen publicerade 22.8.06 två uppföljande artiklar över reaktionerna i Sverige, ”Det här är förfärligt” och ”De flesta pastorer är människor med stora hjärtan”.
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=118109
http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=118111

I got these truths via e-mail (thank you, Börje!) and wanted to share them with you.

GREAT TRUTHS THAT LITTLE CHILDREN HAVE LEARNED:
1) No matter how hard you try, you can't baptize cats.
2) When your Mom is mad at your Dad, don't let her brush your hair.
3) If your sister hits you, don't hit her back. They always catch the second person.
4) Never ask your 3-year old brother to hold a tomato.
5) You can't trust dogs to watch your food.
6) Don't sneeze when someone is cutting your hair.
7) Never hold a Dust-Buster and a cat at the same time.
8) You can't hide a piece of broccoli in a glass of milk.
9) Don't wear polka-dot underwear under white shorts.
10) The best place to be when you're sad is Grandpa's lap.

GREAT TRUTHS THAT ADULTS HAVE LEARNED:
1) Raising teenagers is like nailing Jell-O to a tree.
2) Wrinkles don't hurt.
3) Families are like fudge...mostly sweet, with a few nuts.
4) Today's mighty oak is just yesterday's nut that held its ground.
5) Laughing is good exercise. It's like jogging on the inside.
6) Middle age is when you choose your cereal for the fiber, not the toy.

GREAT TRUTHS ABOUT GROWING OLD:
1) Growing up is mandatory; growing old is optional.
2) Forget the health food. I need all the preservatives I can get.
3) When you fall down, you wonder what else you can do while you're down there.
4) You're getting old when you get the same sensation from a rocking chair that you once got from a roller coaster.
5) It's frustrating when you know all the answers but nobody bothers to ask you the questions.
6) Time may be a great healer, but it's a lousy beautician.
7) Wisdom comes with age, but sometimes age comes alone.

THE FOUR STAGES OF LIFE:
1) You believe in Santa Claus.
2) You don't believe in Santa Claus.
3) You are Santa Claus.
4) You look like Santa Claus.

SUCCESS:
At age 4 success is not peeing in your pants.
At age 12 success is having friends.
At age 18 success is having a drivers license.
At age 35 success is having money.
At age 50 success is having money.
At age 70 success is having a drivers license.
At age 75 success is having friends.
At age 80 success is not peeing in your pants.

Always remember to forget the troubles that pass your way; BUT NEVER forget the blessings that come each day.
Have a wonderful day with many *smiles*

Take the time to live!!!
Life is too short.

Min insändare, där jag svarade Markus Saarinen och Bror Lindholm, publicerades i förra veckans Kp (32/06, s. 5). Men den var något redigerad, alltså ytterst lätt förkortad. Det må vara hänt, det kan jag förstå. Men det sätt på vilket den var förkortad har jag svårare att förstå.
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/07/oliknelse.html
http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/08/jesus-p-pridemarsch.html
http://www.kyrkpressen.fi/arkiv/KP0632.pdf

Jag inledde min insändare så här:

Markus Saarinen svarar i Kp 28/06 på min insändare från veckan innan. "Tro enfaldigt det som står" lyder rubriken (borde det inte vara "som det står", bästa redaktion? Så skrev i alla fall broder Markus i brödtexten).

Den publicerade texten lyder:

Markus Saarinen svarar i Kp 28/06 på min insändare från veckan innan. "Tro enfaldigt det som står" lyder rubriken eller borde åtminstone vara.

Dessutom hade redaktionen gett min insändare rubriken "Att tro enfaldigt det som står".

Det verkar enfaldigt. Jag förstår inte hur de tänker. Redaktionen vänder min kritik av dem själva till kritik av Markus Saarinen. Honom kritiserar jag förstås också i insändaren, men inte på den punkten.
Det är nämligen en himmelsvid skillnad mellan att "tro det som står" och att "tro som det står". I det första fallet skall man tro det som står skrivet, men inte någonting annat. I det andra fallet gäller det att tro exakt som det står skrivet, utan att tolka. Det är det senare som Saarinen hävdade, men redaktionen vände hans budskap till det motsatta.

Vad är det för redaktionella principer de egentligen följer? Om de vill förvanska någons budskap en gång, är det ett olycksfall i arbetet, men när de förvanskar också försöket till korrigering, är det någonting grövre.
Kp:s linje har länge varit ensidig och konstig, men det har gällt speciellt ledarna. Om nu också insändarna börjar censureras, är det verkligt illa ställt.

Joakim, knappt fem år, var inte alls förtjust över att jag for iväg på skribaläger häromsistens. När jag skulle fara kastade han sig in i taxin och vägrade komma ut. När jag så lyfte ut honom, klamrade han sig fast vid mig och ville inte släppa taget.

När jag så pratade med honom i telefon några dagar senare, frågade han vad vi gör på det där "pappa-dumma-lägret". Jag förklarade vad vi håller på med, och att idén är att lära ungdomarna mera om Gud. Han konstaterade: "Då behöver jag inte fara på något pappa-dumma-läger, för du har redan lärt mig att känna Gud!"

Det värmde förstås pappa prästens hjärta.

English summary:

The Diocese of Borgå (Porvoo in Finnish) will elect a new Bishop in a few weeks.
In this blog, I refer to a home page that gives information (in Swedish) about the election and the candidates, and also contains an election engine where anyone can search for a suitable candidate.

***

Jag gick in på den nya hemsidan för biskopsvalet http://www.biskopsval.fi/ där det finns information om valet, länkar till kandidaternas hemsidor, en valmaskin m.m. roligt.

Det visade sig att Henric Schmidt och Martin Fagerudd för tillfället inte har webbplatser. ”Fagerudd driver dock Predikantbloggen http://predikantbloggen.blogspot.com/ tillsammans med andra präster i Borgå,” sägs det, och det är ju trevligt med lite reklam för den också.

I valmaskinen är endast ”de sex” med. Perret har avstått av någon orsak. Det betyder förstås att resultatet är beklagligt homogent och okontroversiellt, men lite roligt kan man väl ha ändå.

[Uppdatering: Perret motiverar sitt beslut på sin blogg.
I ett ledarstick i Hbl 19.8.06 kommenterar Björn Månsson Perrets agerande. Slutsatsen är: "Det är synd att en kandidat i detta sammanhang kör med släckta lyktor. Man kan bara spekulera kring de innersta motiven, men inte bådar attityden gott inför perspektivet att han faktiskt skulle bli vald."
http://www.hbl.fi/pagespeed/url/News/story/3511370 ]

Jag testade två gånger. Först kom jag med svar som jag håller med om (även om alternativen emellanåt var bristfälliga). Då blev resultatet följande:

1. Martin Fagerudd 69%
2. Anders Laxell 62%
2. Helene Liljeström 62%
2. Henric Schmidt 62%
5. Gustav Björkstrand 54%
5. Bo-Göran Åstrand 54%

Alla sex kom alltså över 50% för mig - och de var alla inom 15 procentenheter. Likriktningen utan Perret är som sagt stor.

Så prövade jag att svara så tvärtemot mina egna åsikter som möjligt. Det gav följande resultat:

1. Henric Schmidt 15%
2. Gustav Björkstrand 8%
2. Helene Liljeström 8%
4. Martin Fagerudd 0%
4. Anders Laxell 0%
4. Bo-Göran Åstrand 0%

Det glädjande i detta andra försök är att procenttalen är så låga. Också här var de förresten inom samma 15 procentenheter.

Få se om detta hjälper någon elektor att välja, eller om det går så att frustrationen ökar hos alla dem som saknar rösträtt.

[Carl Johan Petersson kom på blogspot med följande kommentarer till mitt inlägg om Anna-Karin Hammars predikan:]

Varför denna sexualfixering hos dig och A-K Hammar? Jag förstår det inte.

En människa definieras tack och lov inte av de sexuella begär hon känner. Att vara människa är något vida större än att vara "hetero", "homo" osv. En antropologi som gör skillnad på människor utifrån något så subjektivt och flytande som de sexuella begären är inte en kristen antropologi.

Kristi kropp och blod är och förblir Kristi kropp och blod oavsett vilken präst som celebrerar den heliga nattvarden. Har det relevans att peka ut att prästen har de och de sexuella begären, de och de partipolitiska preferenserna eller har statsmedborgarskap i landet si och så? Nej, tack och lov inte! En präst är alltid en präst och bara en präst -- och evangelium är detsamma oavsett vem som förkunnar det, för annars är det inte evangelium!

Om det har relevans i sammanhanget att A-K Hammar är lesbisk eller kvinna så är hon inte präst. En präst är nämligen alltid först och främst präst och inget annat -- det finns inga manspräster, kvinnopräster, homopräster, heteropräster, högerpräster, vänsterpräster, invandrarpräster eller liknande. En präst är en präst. Punkt.

Om det som förkunnas är evangelium kan det per definition inte bygga på en indelning av människor i kategorier utifrån deras sexuella begär och preferenser. Gud har skapat oss till människor -- här är inte jude eller grek, inte kvinna eller man, inte homo eller hetero.

Som sagt, jag kan inte med denna sexualfixering som ser de sexuella begären som det som definierar en människa. Var finns det Kristuslika? Är vi inte skapade till Guds avbild, och är vi inte alla kallade att sträva till Kristuslikhet i våra liv?

När andra människor ser mig hoppas jag att de ser mig som människa -- inte som vit heterosexuell man (som jag nu råkar vara enligt vissa människors definition). På samma sätt vill jag kunna möta min nästa utan att behöva hålla reda på om vederbörande definierar sig som homo eller hetero, sosse eller centerpartist, hörande till den eller den folkgruppen osv. Ett möte med Kristus är att möta en människa, inte att möta en representant för ett kön, en nationalitet eller en subkultur.

Tyvärr bidrar Pridemässor och liknande jippon till att upprätthålla en indelning av mänskligheten i subkulturer. Plötsligt blir tillvaron en kamp för att manifestera sin egen särart. Det lockar till att fokusera på vårt eget ego när vi borde fokusera på Kristus.

Jag kom just på att jag ville ge dig en länk också.

Den går till en ortodox bloggare (en "homosexuell" bloggare, för den som tycker att den typen av information är relevant) vars texter jag gärna läser. Här diskuterar han kristen antropologi. Antagligen tycker du att han är alldeles för konservativ, men kanske tycker du i alla fall att det kan vara något av en frisk fläkt att han inte är konservativ på det där bibel-protestantiska sättet utan snarare på det ortodoxt patristiska sättet:

Ontology and "being gay" http://raphael.doxos.com/comments.php?id=P942_0_1_0

Ja, för tydlighetens skull kanske jag också ska nämna att jag själv tillhör en ortodox församling och bor några mil norr om Stockholm.

[Jag svarade:]

Du har helt rätt. Jag håller helt med dig. "Inte jude eller grek, inte man eller kvinna, inte homo eller hetero" - det är så det borde vara!

I en perfekt tillvaro.

Tyvärr är vår tillvaro på denna jord inte perfekt. Det leder till att vi definieras och definierar oss utgående från om vi är judar, greker, män, kvinnor, heteron och homon, inte utgående från mänsklighet eller Kristuslikhet. Och om en grupp genom historien har blivit förtryckt (som i detta fall de homosexuella) kommer det att ske en reaktion på det innan situationen normaliseras och man kan bortse från en sådan egenskap. Därför behövs Pride-festivaler och regnbågsmässor - tyvärr. Du har helt rätt angående bieffekterna av denna verksamhet, men om alternativet är att dessa människor förblir påtrampade, väljer jag ändå att stöda dem.

Och det har inte direkt med sexualitet att skaffa, utan med identitet - en identitet som (åtminstone delvis) påtvingas utifrån genom den särbehandling som medmänniskor, samhälle och kyrka står för.

Jag skall med intresse bekanta mig närmare med bloggen som du länkade till. Tack för det!

Anna-Karin Hammar är präst i Svenska kyrkan, syster till den avgående ärkebiskopen KG Hammar och lesbisk. Hon var i våras kandidat till att bli sin brors efterträdare som ärkebiskop, men valdes som bekant inte.

I samband med Stockholm Pride tidigare i augusti hölls också en mässa i Storkyrkan, där Anna-Karin Hammar predikade. Hennes mycket läsvärda predikan finns på Karin Långström Vinges blogg (http://karinlangstromvinge.blogspot.com/2006/08/anna-karin-hammars-predikan-vid.html). Ett litet utdrag bara:

Till heterosexuella kyrkoledare och beslutsfattare säger jag alltså: Lita mera till ert dop än till er heterosexualitet. När Martin Luther var som mest förtvivlad ropade inte: ”Jag är heterosexuell, jag är heterosexuell”, utan ”Jag är döpt, jag är döpt.” Om kyrkorna i världen brydde sig mera om Guds kärlek i dopet och mindre om sina rädslor för att Guds skapelse är rik på mångfald så kan vi gå en ärlig ekumenisk framtid till mötes.

Hanna är tillbaka som kommentator. Välkommen, syster! Hon beklagade sig på sin blogg över mina skriverier på min blogg, men nu hittar jag inte hennes. Men i juni skrev hon bl.a. följande som kommentar till inlägget Svartvitt och skrattretande (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/06/svartvitt-och-skrattretande.html):

[...] Bibeln är inte töjbar, den är verkligen svart på vitt, sanning, som inte går att tolka. [...]

Jag svarade:

[...] 5. Det är intressant med påståendet "sanning som inte går att tolka". Det är ju självklart att den går att tolka! Om man SKA tolka eller FÅR tolka kan man sedan diskutera.
6. Jag upplever att den princip du framför om Bibelns ställning [...] är ett praktexempel på biblicism. Definition från Nationalencyklopedin: ...skilda slags osofistikerad bibelanvändning i kristen teologi och förkunnelse. Den utmärks av höga förväntningar på bibelns möjlighet att ge direkta och entydiga svar och lösningar på nutidens existentiella frågor och problem. Bibeln ses som exklusiv och ofelbar kunskapskälla för sanningar rörande tro och etik, stundom även politik, historia m.m. Karakteristiskt för biblicism är att den programmatiskt går till "Bibeln allena", förbi kyrkolära och historiskt framvuxna bibeltolkningstraditioner, och att den är skeptisk mot historisk-kritisk bibelforskning. Den är en typisk protestantisk företeelse och innebär en renodling av 1500-talsreformatorernas lära att Bibeln är klar och entydig och "sin egen tolk". En tidig form av biblicism växte fram inom en mot luthersk ortodoxi kritisk tysk pietism (Johann Albrecht Brengel, Johan Tobias Beck). I vår tid förekommer den inom de flesta protestantiska samfund, främst inom dem som präglats av pingstväckelsen. Den mest utpräglade formen är den från USA stammande fundamentalismen.
7. Enligt min mening är biblicismen en form av avgudadyrkan. Man tillber Bibeln, inte Honom som har gett oss den. Omvänd dig, syster, och gör bättring!

Kanske hon blev bortskrämd; jag kunde eventuellt ha uttryckt mig lite mildare. Nu har hon ändå vågat sig tillbaka, och idag (16.8.06) kommenterar hon inlägget Onani (http://karlafhallstrom.blogspot.com/2006/08/onani.html) bl.a. så här:

Eftersom Bibeln inte räknas som en trovärdig auktoritet på bloggen [...]

Det är en stark förenkling av situationen, vilket jag också svarade henne. Men jag tycker att det är intressant att någon har tagit emot sådana signaler av det som jag har skrivit.

För mig är Bibeln nämligen auktoritativ. Den är rent av så viktig för mig att jag vill veta vad den säger i olika frågor, och inte vad andra har för sig att den säger. Därför skrev jag mina inlägg om sodomi, onani och andra missuppfattningar. Jag vill veta vad texten sade i sitt sammanhang, för att sedan kunna se budskapet i dagens sammanhang.

Räknas då Bibeln inte som trovärdig auktoritet?
Nej, tydligen inte. Trovärdig auktoritet är den väl bara om man läser som det står och gör som det står.
Tyvärr klarar jag inte av det längre. Min lobotomi är inte ännu genomförd.