Jag talar till mina vuxna barns änglar:
Följer ni dem fortfarande?
Bär ni deras önskningar i era händer?
Vet ni något om deras kampfyllda ensamhet?
Och när de förnekar er och livet,
vänder ni er bort och gråter,
men stannar kvar?
De behöver er,
mer än då de var små,
de behöver er förtvivlat,
för ungdomen är den svåraste tiden.
Allting skall avgöras på egen hand,
man skall rycka sig lös,
tänka igenm allt själv,
vill inte veta av änglar.
O, mina vuxna barns änglar!
En mor får inte längre ingripa,
men ni får.
En mor kan inte längre råda,
men er visdom är Guds.
Dröj kvar hos mina vuxna barn, änglar!
Hjälp dem att vandra i snårskogen,
att finna den rätta vägen,
deras enda väg!
Viola Renvall, ur "Innerst" (1962)
